MINNESORD

Signe Kaskela     

Författarinnan Signe Kaskela, Göteborg har avlidit 87 år gammal, efter ett dramatiskt och händelsemättat liv. Närmast anhöriga är två systrar med familjer och syskonbarn.

*
 

Signe Kaskela var född i Rosario, Argentina och växte upp i en barnrik gruvarbetarfamilj i Kiruna.

Under depressionen i början av 1930-talet utvandrade hon tillsammans med hundratals andra svenskar till Sovjet-Karelen för att bygga upp den unga kommuniststaten, som då uppfattades av många som löftesrik.

Väl installerade i Sovjet-Karelen mötte Signe i likhet med de flesta emigranter stora svårigheter och umbäranden. De svåraste förlusterna för henne var när hon miste sina tre spädbarn på grund av bristen på läkarvård och mat.

Frågan vilket öde hennes andre man, finländaren Eino Nurmi, hade gått till mötes efter arresteringen i samband med Stalins stora terrorvåg 1938, har följt henne nästan hela livet. Först med DN-journalisten Kaa Enebergs bok Tvingad till tystnad om Kirunasvenskarnas öden har det framkommit att Eino arkebuserades genast efter arresteringen.

Dessa svåra förluster, tillsammans med tvångsevakueringar och kampen mot TBC kunde dock inte kuva Signe, som blev en mästare i konsten att finna överlevnadsstrategier.

Efter Stalins död tilläts Signe att 1956 som en av de första Kirunasvenskar tillsammans med sin man Mattias (Ville) Kaskela återvända till Sverige. Det skedde genom den svenska regeringens försorg och med stort hemlighetsmakeri. Dagen efter ankomsten hade dock en tidning slagit upp en artikel med titeln, ”Sovjetsvenskan, som fällde ner järnridån i Göteborg”, utan att man fått några avslöjanden om hur Signes och Villes liv i Sovjetunionen hade varit.

Samhällsklimatet i Sverige var inte moget att ta emot kunskapen om kommunismens illgärningar i Sovjetunionen och Signe Kaskela ville skydda sina kvarvarande vänner där. Först i samband med kommunismens fall skrev Signe Kaskela sin självbiografi med boken Under Stalins diktatur utgiven av tre böckers förlag AB 1990.

Signe Kaskela var en välsedd gäst i många olika sammanhang. Ofta besökte hon Karelska föreningen i Göteborg för att träffa människor med liknande öden och njuta av hembakade piroger samt lyssna på musik, som hon kände igen från sitt arbete bland annat i den finska teatern i Petrozavodsk.

Som föreläsare i skolor och föreningar var Signe mycket uppskattad. Exakt en månad före hennes bortgång hade jag nöjet att leda ett tvåtimmarssamtal med henne om hennes upplevelser i Sovjet-Karelen, arrangerad av Historielärarnas förening. Med sin vitalitet och minnesskärpa fångade hon helt sin publik.

 Vi är många som kommer att sakna Signe.

 PENTTI KÄPPI