Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Epilog  
 

 

Jag har här i korta drag genomlevt den mest dramatiska delen av min levnadshistoria och tycker nog trots allt, att jag har haft en "skyddsängel" som vakat över mig. Jag slapp ju i alla fall undan Rysslands slavläger. Vi kom lindrigt undan jämfört med många andra.

Jag hoppas, att sanningen om Rysslands läger någon gång i framtiden ska avslöjas på samma sätt som Hitlertysklands förintelseläger lyfts fram i dagen! Det finns visserligen några före detta fångar, som lyckats komma till den fria världen och som skrivit böcker om sina upplevelser. Kanske är det inte så många som vill läsa om alla hemskheter. Många vill heller in- te tro, att det är sant. Men vi hörde om förhållandena av många vänner och bekanta som suttit där, så vi vet, att fångarna behandlades sämre än djur. Ingen förstod heller meningen med den nedlåtande behandlingen, ofta sköts fångar ner utan orsak; det sades bara, att det var flyktförsök.

Rysslands historia var dyster före revolutionen men mycket värre efter den. Det har varit långa år av rädsla, blod och tå- rar. Måtte gärningsmännen en gång få sitt rättmätiga straff, de som står där på Röda torget och visar upp sig för folket vid högtiderna. Det är ju de, som bär skulden till allt lidande, som folket fått genomgå.

Alla som emigrerade till Ryssland var idealister, de trodde på det nya landet och dess regering och ville hjälpa till att bygga upp landet och hoppades på en bättre framtid för barnen. I början av skräckväldet ville ingen tro, att Stalin hade vetskap om att oskyldiga människor bortfördes och försvann - för det mesta utan rannsakan. Man ville tro att det var underordnade, som godtyckligt utförde dessa illdåd för att sabotera. Men efter en tid måste var och en inse och förstå, att sådana masshäktningar och avrättningar inte kunde utföras utan Sta- lins vetskap och medverkan.

Redan tidigt hade man märkt allt möjligt, som inte var som det skulle och att den frihet, man trott skulle råda inte fanns. Jag började i ett tidigt skede se utan skygglappar. Undrade ofta varför de inte var rädda om arbetskraften, som de ju haft så ont om så de måste värva folk från utlandet.

När jag sedan här i Sverige hörde talas om att i Ryssland fanns 10 000 politiska fångar, blev jag förvånad över den okunnighet som rådde. Varför skulle de ha så många slavläger för politiska fångar, om där inte fanns fler fångar än 10 000. De fångarna skulle ju kunna rymmas i ett enda slavläger, de behövde inte mycket plats, så som de packades ihop. De måste räknas i miljoner. Jag är glad över att det på sistone åtminstone börjat röra sig i rätt riktning, men å så sak- ta det går! Hur många oskyldiga människor ska hinna förgås, innan det blir stopp på eländet.

Jag har emellanåt undvikit att nämna namn, för att ingen ska råka illa ut för min skull. Hoppas att jag ska kunna fort- sätta brevväxla med mina vänner i öst efter detta också.

Åren i Ryssland har varit som en högre utbildning, vilken man aldrig kunnat få i Sverige eller någon annanstans i de fria länderna. Särskilt de som suttit i slavlägren kan sägas ha fått den allra högsta utbildningen.

Det var svåra men lärorika år. Det svåraste var i alla fall, att jag miste mina tre barn och att Eikka, min andra man, försvann.