Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 48 - Besökte släkten i Kiruna  
 

Efter hemkomsten hade jag ofta mardrömmar. Jag drömde oftast, att vi hade passet i våra händer, men hur det var, så kom vi aldrig i väg. Jag var så orolig, att visumet skulle gå ut, att vi var kvar i landet ännu osv. När jag vaknade och såg, att jag var hemma i Sverige, drog jag en lättnadens suck. Det gick flera år, innan dessa mardrömmar lämnade mig. Nerverna hade varit på helspänn under alla år, så när spänningen släppt, kunde jag ofta börja gråta utan orsak.

Jag undrade, hur jag skulle kunna börja arbeta och ställa om mig till de nya förhållandena med nya människor, som var så helt olika oss, så ovetande om vad vi fått genomgå. Jag vilade upp mig, innan jag kunde börja arbeta. Släkten skickade pengar, och far sände respengar, så att vi kunde åka upp till Kiruna och hälsa på. En kommunist, vän till min far, ringde och ville träffa oss, men vi råkade alltid vara borta då! Därför kom han hem och hämtade oss med bil. Han var väl skickad att värva oss till partiet, för de hade väl samma felaktiga uppfattning, som tidningarna hade om oss. Eller också tänkte de få in en fin artikel i sin kära Flamman. Nåja, av värvningen blev det ingenting, för vi talade i klartext. Nu kunde ingen lägga munkavle på oss, vi sade rent ut vår uppfattning om Ryssland och särskilt då om Stalin. Vi blev naturligtvis inte hembjudna till dem någon mer gång. Jag sa också åt min far, att det var första och sista gången vi besökte det hemmet, vilket hade "avguden" på väggen; jag mådde illa, när jag tittade på tyrannen.

Far var fortfarande en inbiten kommunist, den tron gick inte att rubba på, men mina föräldrar hade i varje fall ingen Stalinbild framme. Vi kom inte alls överens i politiska frågor. Far förstod, att vi hade haft det svårt, det kunde han ju se på oss, särskilt då på Ville, som såg medtagen ut. Men han hade svårt att koppla ihop Stalin med våra lidanden. Det var "sabotörer", som stalinisterna skyllde alla missförhållanden på. Jag har också hört, sedan vi återvänt till Sverige, att en del svenskar, som vistats ett par år i Ryssland, talat om att det vimlade av tyska spioner. Var fanns de, kanske uppe i Uhtua den lilla orten norr om Petrozavodsk? Vi som varit där ett kvarts sekel, hade inte sett skymten av dem. Skrattretande!

Efter en månads vistelse i Kiruna, återvände vi till Göteborg, utvilade och i bättre balans. Jag gick genast till arbets- förmedlingen för att söka arbete. Jag hoppades förstås att jag skulle få kontorsarbete, vilket jag var van vid från Ryssland, ett arbete som jag också stortrivdes med.

Chefen på länsarbetsnämnden var så överraskad över att få se ett ryskt pass, att han förevisade det för den övriga personalen. Det var första gången de sett ett ryskt utlandspass; in- om landet var passet annorlunda. Han ringde sedan upp UD i Stockholm för att få veta, hur han skulle förfara med oss. Jag hörde också när han upprepade orden ''utan återbetalning Det var tydligt, att UD hade sagt, att vi skulle få penninghjälp utan återbetalningsskyldighet. Men vi fick bara ett så kallat lån. Jag skriver "så kallat", för jag fick inte ens själv välja de möbler vi skulle köpa, utan en dam från personal fick följa med oss för att, se att vi inte köpte onödiga saker. Jag blev full i skratt, för om någon kunde handla ekonomiskt så skulle det väl vara jag. Egentligen ville jag inte ens ta emot lånet för jag hade inte råd med avbetalningar på min Ii kvinnolön. Men chefen tyckte, att det var fördelaktigt, j som han sa, jag behövde inte betala ränta. Jag tyckte, att ja stället borde ha sparat ihop pengar och sedan köpt sakerna efterhand.

Jag var ju ensam om försörjningen, för Ville var sjuk och dålig kondition fortfarande. Jag tyckte också, att det var förnedrande att inte ha förtroende att själv köpa det jag behövde utan ha en övervakare med. Nåja, man fick svälja det bes] pillret, sånt var man ju van vid från Ryssland. Och enligt UD skulle jag ju inte ha behövt betala tillbaka pengarna! Men jag ville inte ringa upp UD och klaga, jag tänkte klara mig ändå har svalt värre saker. Lånet betalade jag tillbaka i små doser men nog fick jag dra på kronorna, så dom blev avlånga.

Jag arbetade tills jag fyllde 60 år, då jag fick min tjänstepension. Den var inte stor, men med bostadsbidrag och hustru tillägg klarade vi oss bra.

I tjugotre år kunde vi gemensamt njuta av friheten och Ville kunde äntligen få möjlighet att träffa sina släktingar i Amerika.

År 1979 avled Ville.

 
 

Nästa kapitel >>>