Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 47 - I Göteborg  
 

Vi var framme i Göteborg vid elvatiden på kvällen. Systrarna med familj mötte oss på stationen, ty från UD hade de med- delat, när vi skulle komma. Vi hade brevväxlat och bytt foton, så vi kände igen varandra. Här var det också journalister i farten, men de hann aldrig upptäcka oss, för systrarna drog snabbt i väg med oss för att slippa undan allt ståhej. Vi fick fort tag på en taxi, och det bar i väg till den ena systerns lä- genhet. Där var bordet dukat, och vi satte oss till bords under livligt samtal. Vi kom inte i säng, förrän klockan två på nat- ten. Nu sov jag som en stock till långt fram på dagen.

På första sidan i alla tidningar stod det om vår ankomst. Det var en sensation, för sen 1940 hade ingen fått komma hem till Sverige från Ryssland. Någon tidning skickade också en journalist med fotograf för att intervjua oss, men min syster släppte inte in dem. Hon sa, att vi var trötta. Vi hade ju inte ens hunnit upp ur våra sängar. Nästa dag hade de skrivit en artikel om "Sovjetsvenskan, som fällde ner järnridå i Göteborg". När man läste artikeln där det sades, att vi trivdes bra i Ryssland, men de sista åren känt viss hemlängtan, ja då blev jag arg. Jag hade ju inte uttryckt mig så, inte alls sagt, att jag trivdes bra. Av mina undvikande svar, borde varje normalt funtad människa ha fattat, att inte allt stod rätt till, att det var något jag ville dölja. Men man kanske inte kan begära det av människor som levt under helt andra förhållanden än vi. Jag trodde och hoppades i alla fall, att det skulle vara underförstått, att vi haft det svårt, men av någon orsak inte kunde tala om det. Men, men...

Om vi hade haft det bra, hade vi naturligtvis inte undvikit att tala om det eller undvikit journalisterna, när de stod bak- om dörren. Vi skulle tvärtom ha basunerat ut allt redan i Stockholm och inte tvingats svara undvikande.

Jag har många gånger efteråt även undrat varför vi som kom från Ryssland varnades för att tala om våra umbäranden. De som kommer från andra diktaturländer däremot, ombedes att yttra sig, förevisas i TV och framträder också i radion. Man måste dra den slutsatsen, att diktaturen i Ryss- land var oerhört mycket värre än i de andra diktaturländerna, eftersom man måste vara rädd för repressalier mot släkt och vänner, om man säger sanningen. Och det är ju mycket svårare att få veta något om Ryssland utanför dess gränser. Från kapitalistiska diktaturer löper ständigt ut information. När någon från Ryssland berättar om förhållandena där, möts han av misstro och tvivel. Det är klart, att det låter otroligt, allt det folk fått gå igenom där. Det är helt enkelt ofattbart for den oinvigde. Än i dag finns det platser i Ryssland med så odrägliga förhållanden att, om man skulle berätta om det, skulle ingen tro, att det var med sanningen överensstämmande.

När före detta fångar från Ryssland talar om tortyr och missförhållanden de fått uppleva, är det som om folk ofta tar parti för de regerande och finner på bortförklaringar. Men när det talas om tortyr i kapitalistiska diktaturer suger folk upp det som svampar suger upp vatten. Är det skillnad på om tortyr

och misshandel utförs i ett kommunistiskt land eller i ett kapitalistiskt? Ska det inte bedömas lika och fördömas, var det än förekommer? Det gör lika ont.

Förekom det demonstrationer någonstans i världen under masshäktningarna och massmorden i Ryssland? Folk kunde inte vara helt ovetande om det trots järnridån, anser jag. Budskapen gick säkert fram via djungeltelegrafen, som i alla fall fungerade mycket bra i Ryssland. De som häktades eller rättare sagt bortfördes under trettiotalet var inte ens oliktänkande, de vågade inte fålla något kritiskt yttrande om regeringen. Det skulle ingen ha vågat göra på den tiden, och utlänningarna var om inte kommunister så i varje fall sympatisörer till systemet. De ville inte ens tro, att oskyldiga människor kastades i fångelse, de försökte alltid finna någon förklaring till allt som hände.

Jag kommer ihåg en bekant till oss; en partimedlem dessutom. Han försökte trösta en kvinna, som grät, då Stalin dog. Han sa bara, "Gråt inte", som man ofta gör när någon grå- ter. Men för det blev han genast bortförd och hördes aldrig mer av. Tydligen hade någon "med ont öra" hört vad han sa, och ansåg att det var värt att anmäla till höga vederbörande, för man skulle ju gråta, när den store diktatorn var död.

Man måste åtminstone visa en allvarlig min, fast man helst skulle ha jublat i högan sky, när meddelandet kom.

 
 

Nästa kapitel >>>