Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 46 - Togs emot av UD-män  
 

När planet landade i Stockholm, steg vi först av, för vi satt närmast en dörr. Emot oss kom två unga män, och frågade Ville, om vi kom från Ryssland? "Ja" sa han, "och här är min fru." Männen presenterade sig medan vi gick ner för trapporna, de var från UD. De sa också, att det satt flera journalister och väntade på att få en intervju med oss. Men de bad oss att inte låta oss intervjuas, att det var bäst så. Jag sa: Det har ambassadören i Helsingfors också varnat oss för, och jag har själv inte tänkt gå med på någon intervju, för jag tänker på dem som är kvar, det skulle gå ut över dem. Det

finns ju andra, som vill komma därifrån, och en intervju med oss kunde försvåra för dem, likaså kunde arbetskamraterna bli lidande, skulle släpas till förhör."

Under samspråk fortsatte vi till terminalen. Men innan vi kom fram dit, sa den ene av männen, att det nog var bättre i alla fall, att de fick intervjua oss, annars lämnade de oss inte i fred. Jag ville alls inte gå med på förslaget, tänkte på alla som kunde få ont av det. Men hur det var, så övertalade han mig. Han tyckte väl, att jag var en vettig människa, som visste, vad jag skulle säga till journalisterna. Han sa bara: ''Tala försiktigt!"

Då vi kom in på terminalen, hade ett rum gjorts i ordning. Där satt vi omringade av journalister och fotografer. Frågorna haglade över mig, men jag svarade undvikande. J ag sa att jag varken haft det bra eller dåligt i Ryssland. Det enda jag egentligen sa var "borta bra men hemma bäst"! För mig var naturligtvis ''hemma" lika med Sverige, men jag vet inte hur de uppfattade det. Då jag sa dessa ord, log UD - tjänstemännen erkännande emot mig. De tyckte tydligen, att jag uttryckt mig tillräckligt bra. Men efteråt såg jag, att någon tidning skrivit, att jag hade haft det bra där. Det borde jag ha dementerat, men som sagt, jag kände mig tvungen att hålla tand för tunga för vännernas skull i Ryssland.

Efteråt har jag blivit efterklok och insett, att det nog hade varit bättre, att jag redan då hade sagt sanningen om terrorn i Ryssland! Efteråt har ju andra känt sig tvungna att tala om sanningen, även om några blivit lidande på det. Någon gång måste sanningen fram. Varför ska man skydda sådana brottslingar som Stalin och Go?

Efter en stund tyckte våra UD - män, att det kunde vara nog, för vi fick bråttom till tåget. På väg till stationen med bil utfrågade männen mig om svenskar, som fanns kvar i Ryssland, och vilka de hade häktat. De fick också veta, vilka som ville tillbaka till Sverige. De flesta ville hem. Jag lämnade de uppgifter, jag kunde svara på. På järnvägsstationen blev jag intervjuad av "Dagens eko", jag upprepade endast det jag tidigare sagt.

UD-männen skulle absolut ha oss att ta in en matbit, men jag ville inte ens nu äta, matlusten var helt borta. Han frågade då, när vi ätit sist. ' 'Det var i Leningrad, men den maten rörde vi knappt. Egentligen har vi inte ätit, sen vi åkte från Petrozavodsk, och det för två dagar sedan." Jag som brukade ha en sån glupande aptit var nu alldeles likgiltig, när det gällde mat. Men det var väl nervspänningen, som inverkade på mig - och tröttheten, jag hade ju inte sovit en blund på två nätter, och det var kväll igen. Nåja dom beställde in mat, och det åt vi med god aptit. Själva drack de bara kaffe.

När vi satt och pratade under måltiden, såg jag en man vid ett bord i närheten, vilken låtsades läsa en tidning. Men jag såg, hur han hade öronen på spänn för att höra, vad vi talade om. Jag sa det åt våra följeslagare, men de ville inte tro mig; de trodde förstås att jag var uppskrämd och såg spioner i varje vrå. Men jag sa: ' 'Titta hur mannen sträcker på huvudet för att höra; det är säkert en spion från ryska ambassaden." Vi visste ju, att det var mycket vanligt och särskilt då i denna situation. Vi hade ju mötts av UD-tjänstemän, det måste ju vara något skumt i det! När UD-männen överlämnade kuvertet med pengarna som jag skulle ha i stället för de ryska rublerna sa jag: "Nu tror väl mannen där, att vi får betalt för något spionuppdrag!" Våra följeslagare spände ögonen i mannen, och han gav sig faktiskt iväg, såg att han hade blivit upptäckt.

Medan vi åt, hade den ene UD-mannen skaffat oss biljetter till tåget och kom samtidigt med en stor påse frukt åt oss. Jag hade ju nämnt, att vi i Ryssland inte såg till någon frukt och allra minst bananer; sådana hade vi inte sett under alla dessa år. Jag skrattade, när jag tog emot den stora fruktpåsen. Biljetterna betalade jag själv av pengarna vi tog emot! Vi fick lika många kronor, som vi lämnat i rubler.

Sen följde de oss till tåget, och precis när vi satt oss till rätta, satte tåget i gång. Nu var vi äntligen på sista etappen av vår resa.

 
 

Nästa kapitel >>>