Jag skulle ha velat ta adjö av alla våra vänner, men Ville sa, att det kunde vi inte göra. Vi måste skynda oss att komma iväg, innan myndigheterna ångrade sig, sånt hade hänt. Från min arbetsplats blev jag fri den 16 januari 1956 och redan den 19 reste vi från Petrozavodsk. Det började snöa, just innan vi skulle till stationen, varför jag sa till våra följeslagare: "Det var väl synd att det skulle snöa just nu!" Men en av vännerna sa: "Det ska du vara glad över för det for tur med sig!" Den ingermanländska flickan grät ohejdat igen, hon var otröstlig. En del av våra vänner uteblev, men vi förstod dem mycket väl, de var rädda att komma, ty vid sådana tillfållen kunde man vara säker på, att hemliga polisen var närvarande och registrerade vårt följe. När tåget satte igång, och vi stod där och vinkade, blev jag vemodig och tänkte på att jag aldrig mer skulle återse alla dessa vänner som vi blivit så fasta vid. Vi hade hållit ihop i vått och torrt så länge. Två av våra vänner lyckades få resa hem senare, och vi har ofta träffats här.

Vi fick så kallat "platskart" på tåget, vilket betydde, att man fick liggplats på träbänkar, men man kunde beställa in madrass och sänglinne, vilket vi också gjorde. Men sova blev det inget av för min del, jag fick inte en blund i ögonen, for dörren vid våra platser gick i ett och berusade personer drog förbi och pratade högljutt. Nästa morgon var vi framme i Moskva. Vi hade blivit varnade för att ta taxi, det hände att de körde folk till avlägsna platser och tog allt ifrån dem, och man fick vara glad, om man slapp undan med livet i behåll.

Brottsligheten hade brett ut sig under kriget och fortsatte efter freden. Vi såg oss om efter någon vi tyckte, att vi kunde lita på som var villig att guida oss till lntourist, dit vi måste vända oss för att få flygbiljetter till Sverige. Vi fick syn på en man i järnvägsuniform, och han kom fram till oss och frågade, om vi behövde hjälp. Han var ledig från sin ordinarie tjänst och var ute for att förtjäna en extra slant, som alla var i behov av på grund av de låga lönerna. Han sa, att vi inte behövde taxi utan kunde ta tunnelbanan och det kändes genast tryggt för oss. Vi förstod, att han också ansåg det säkrare så.

Men medan vi stod där kom en kraftigt byggd man i lång skinnrock fram till oss och erbjöd sig att skjutsa oss med taxi.

Jag sa, att vi redan fått hjälp, så vi behövde inte någon taxi. Han ville inte lämna oss i fred utan trugade på oss sin skjuts. Men vi gav oss i väg till tunnelbanan med vår guide. Han sa också, att vi absolut inte skulle ta taxi. "Det hade vi inte heller tänkt", sa jag. När vi kom fram till lntourist, stod samme man redan där. Återigen kom han fram till oss och erbjöd sig att köra oss dit vi skulle. Jag bad honom lämna oss i fred, vi hade hjälp och vi behövde inte hans tjänster. Han stod i alla fall kvar och hängde intill oss. Slutligen gav han dock upp, för han såg, att vår guide inte gick ifrån oss. Här fick vi köpa våra flygbiljetter, som kostade 557 rubel per person. Jag bad också att få växla rubel till svenska pengar, för flygbiljetten gällde endast till Stockholm, och vi skulle ju till Göteborg. Då sa kassörskan, att vi kunde vända oss till Svenska beskickningen, där de kunde växla utländsk valuta. "Får man gå till Svenska beskickningen då? frågade jag. Hon svarade, att det kunde jag naturligtvis göra, jag hade ju pass. Men passet var ryskt, och vi var fortfarande ryska medborgare.

Jag var tveksam och ytterst rädd. Jag visste, att många blivit häktade enbart av den orsaken, att de sökt sig till sitt lands beskickning. Jag diskuterade med Ville. Vågade vi gå dit? Likaså frågade jag guiden vad han trodde, fast jag visste, att han ju inte kunde råda mig i den frågan. Men jag bad honom i alla fall följa mig till beskickningen och sa åt Ville, att om jag inte återvände därifrån, skulle han ta flyget och åka till Sverige. Han skulle vänta hos lntourist med bagaget.

Så gav vi oss av, jag med hjärtat i halsgropen. Guiden sa sedan, att han inte vågade följa mig ända fram, men han skulle vänta på mig en bit därifrån. Med bävan gick jag fram till Beskickningsbyggnaden. Utanför gick en milis fram och tillbaka. Jag gick fram till honom och sa, att jag hade ärende till Beskickningen och undrade, om jag kunde gå in. Det fanns en telefon fast vid inhägnaden, dit vakten hänvisade mig. Själv ställde han sig på andra sidan om telefonen och ringde upp sina överordnade. Han tog mitt pass och läste upp mitt namn mm. Därifrån fick han tydligen svar, att jag kunde gå in. Jag tvekade fortfarande och sa, att om det inte är tillåtet, så går jag inte in. Men han svarade bara: "Ni kan gå."

Väl inne bad jag en tjänsteman, som dök upp, att få växla till mig svenska pengar, för jag hade bara biljett till Stockholm och jag skulle fortsätta till Göteborg. Tjänstemannen sa, att jag inte kunde föra ut valuta, det var förbjudet, men att jag kunde lämna mina rubel där, och i Stockholm få ut dem i kronor. Tjänstemannen ville, att jag skulle komma in på kontoret, men jag var rädd att vakten utanför skulle se genom glasdörren, att jag gick in. Jag ville stå i vestibulen bara för att synas ut, så att vakten kunde se, att jag ingenting tog emot. Man var så uppskrämd av allt man varit med om, att man var rädd för sin egen skugga. Jag skyllde på att jag hade bråttom, att min man väntade på mig hos lntourist

De kunde nog inte undvika att se, hur skrämd jag var Jag lämnade 675 rubel och visste, att jag skulle få dem i Stockholm, fast jag inget kvitto fick. Jag fick ett telefonnummer, som jag skulle ringa upp, när jag kom fram. Sen de önskat mig lycka till skyndade jag mig ut. Utanför stod en svart bil. Jag blev knäsvag, for jag trodde, att det var "Svarta Maja", så kallades milisens bil, som brukade frakta bort folk. Jag väntade bara på att någon skulle stiga fram och be mig stiga in i bilen. Jag var så uppskärrad, att jag inte tänkte på att bilen ju stod inne på beskickningens område och alltså inte kunde vara "Svarta Maja"; det måste ju vara Beskickningens bil. När jag gick ut genom porten väntade jag vid varje steg, att någon skulle träda fram och be mig följa med. Jag vågade inte se mig om ens, gick bara rakt fram med hjärtat i halsgropen. Efter en stund dök guiden upp, och jag frågade honom, om han kunde se någon misstänkt bakom oss. Men han sa, att ingen följde efter. Guiden frågade om det gått bra för mig." Ja allt är ordnat. Men se efter om vi har förföljare i hälarna", sa jag åter. Han såg sig om, själv vågade jag inte se efter om vi var förföljda. "Nej", sa han, "vi har inga misstänkta figurer efter oss."

På lntourist andades Ville ut, när han fick syn på mig

Därutanför stod en buss, och guiden sa, att den gick direkt till flygfältet så nu behövde vi inte honom längre. "Nu klarar ni er. Jag måste gå till mitt ordinarie jobb nu", sa han

Vi tackade honom på det hjärtligaste för all hjälp och gav honom resten av pengarna förutom en tia, som jag för säkerhets skull behöll, om vi skulle behöva något. Han tackade och tycktes vara mycket nöjd med vad han fick och önskade oss lycka till.

När vi kom fram till terminalen, fick vi veta, att flyget skulle gå först nästa dag kl 10. De sa också, att vi kunde övernatta på ett hotell i närheten men jag tyckte inte vi skulle gå ut och ta risken att bli överfallna, när vi nu var så nära vårt mål. Vi skulle sitta i terminalen i stället. Det var kallt att sitta där, och inte vågade jag slumra till, men Ville somnade in. Vi åt vår medhavda matsäck och försökte få natten att gå genom att röra på oss. Under resan hade Ville flera gånger frågat mig, om jag nu var säker på, att det bar hemåt. Men jag vågade ännu inte lita på, att vi säkert var på väg Det hade hänt att flygplan hade beordrats att vända tillbaka, det hade inte hjälpt att pass var utfärdade. Man kände sig aldrig säker

Och jag vågade inte ta ut lyckan i förväg.

Äntligen randades morgonen, och vi kunde boka in. Vi gick bakom ett skynke, som hängde från tak till golv. Där togs bagaget och passen om hand. Det dröjde, och jag väntade bara på, att vi skulle återfå våra pass, det kändes otryggt, när de dröjde så länge. Vi vågade inte diskutera saken med tanke på dolda avlyssningsapparater. Planet stod redan färdigt, och alla andra passagerare hade gått ombord, men våra pass tycktes dröja. Till slut sa de åt oss, att vi kunde gå ombord, trots att vi inte hade återfått passen. J ag blev orolig och undrade, vad kunde det betyda. Men när vi kom fram till flygplanstrappan, stod en tjänsteman där och räckte oss passen. De var kanske rädda, att vi skulle smita iväg någonstans om vi fått tillbaka dem tidigare, eller ville de bara halstra oss för de förstod säkert, att vi var oroliga. I planet fanns förutom vi, tre personer. Troligen diplomater åtminstone ett par, som satt tillsammans. En ensam man verkade mer osäker. Alla talade i viskande ton, vi såg undrande på varandra, men ingen vågade tilltala den andre. "Nu", sa Ville, "tror du väl att vi är på väg mot friheten?"

 ''Inte än", sa jag, man vet aldrig? Vi ska ju också landa i Leningrad, vi får se, vad de hittar på?"

I Leningrad fick vi alla fem slå oss ned bakom ett långt bord, här skulle det vankas mat men den var oätbar, trots att vi var hungriga - vi hade ju inget ätit, sen vi åt våra smörgåsar kvällen före. Fastän vi var hungriga som vargar, lämnade vi maten nästan orörd. Desto mer skulle vi väl äta, när vi kom fram. Vi tilltalade inte varandra, alla satt moltysta. Det kändes pinsamt. Alla undrade förstås vart den ene eller andre skulle resa. En tjänsteman kom fram och frågade, om vi hade valuta. Ville visade då upp de 7 kanadensiska dollars vi fått aven vän åt vilken Ville brukade upparbeta potatislandet, för mannen själv var sjuk. Tjänstemannen sa, att vi måste köpa något för pengarna, att de fick inte föras ut. Han visade på ett litet vitrinskåp med sprit och tobaksvaror. J ag sa: ' 'Vi köper en konjak åt pappa." Men då sa tjänstemannen, att han först skulle se efter om pengarna var gångbara.

Efter en stund blev vi kallade till tullen, för bagaget skulle förtullas. Där sa man, att dessa dollar var utgångna och att de inte dög, men ville vi ha dem, så fick vi dem tillbaka. De hade stora böcker, där de hade kollat upp, att dollarna var odugliga. Jag frågade Ville, om det kunde vara sant, men han sa, att dollarn aldrig hade devalverats och var fullgod. Det talade vi förstås tyst om. Vi hade ytterligare 50 dollar, som vi fått aven fru för vår radio. Hon vågade inte gå till banken och växla dem, för då skulle det ha blivit frågan om, varifrån hon fått dem. Vi visste att hon ärvt dem efter en släkting, mannen hade häktats, och frun hade dött under arbetet på försvarslinjerna. Hon ville bli av med dem, och dessutom hade hon ont om rubel. Vi blev ju väldigt glada och överraskade över att hon ville betala med dollar, men vi förstod henne samtidigt. Jag hade grubblat hit och dit, var vi skulle gömma dem. Men Ville la dem i plånboken helt enkelt, och visade upp endast de kanadensiska. Det gick över förväntan väl. Bagaget tittade de ytterst ytligt på och ingen kroppsvisitering förekom, som vi varit rädda för. De såg väl, att vi var två enkla människor, vilka inte kunde ha något särskilt att förtulla.

Efter en timmes uppehåll fortsatte vår färd till Helsingfors, alla satt lika tysta och tillknäppta, endast paret pratade lågmält. "Nu tror du väl att vi är på hemväg och på väg till friheten." "Nej", sa jag, "ännu kan vad som helst hända vi är fortfarande på ett ryskt plan, som kan återkallas." När vi äntligen satte vår fot på finsk mark, andades jag ut och sa, att nu visste jag, att vi var i säkerhet!

Så fort vi kom fram till passkontrollen kom en man fram till oss och presenterade sig som Sveriges ambassadör. Engzell har jag för mig att han hette. Han frågade, om det var vi, som var på väg till Sverige? När jag bejakade sa han, att det satt en massa journalister i Stockholm och väntade på oss för en intervju. Jag blev förvånad över hur dom fått veta det, jag hade ju inte ens meddelat mina anhöriga, när vi skulle komma. Detta hade väl Svenska beskickningen i så fall ombesörjt.

Passet innehöll många förhållningsregler, bl.a. var vi skyldiga att inom tre månader efter ankomsten till Sverige besöka sovjetiska ambassaden. Detta  gjorde vi förstås inte.

Ambassadören ville bjuda oss på middag, men jag avböjde, jag ville inte gå någonstans, var så trött och matlusten hade försvunnit, fast vi varit utan mat sen kvällen innan. Vi längtade bara efter att få komma på plats så fort som möjligt för att få vila ut. Han satt och pratade med oss en timme, medan vi väntade på planet till Stockholm. Det snöade ymnigt och vingarna var täckta med tjock snö. Jag tänkte: "Inte kan väl planet lyfta i det här vädret!" Men snön sopades bort från vingarna, och planet lyfte som ingenting. När vi steg ombord, och planet lyfte, fick jag en sån lust att sjunga fosterländska sånger, vilket jag också gjorde i mitt stilla sinne.

Vi satt tysta och trötta, medan människorna runt omkring satt i glatt samspråk. Jag tänkte på att ingen av dem visste varifrån vi kom, och vad vi fått genomgå. Det var annat än den kusliga stämningen, som rådde på planet från Ryssland.

Nästa kapitel >>>