Nu började jag på allvar ordna för att få lämna in ansökan om hemresa. Jag bad min far och syskonen skriva ett intyg att de önskade oss hem och att de lovade sörja för vårt välbefinnande i Sverige. Så måste man skriva för att kunna få lämna in ansökan; utan sådant papper togs inte ansökan emot. Papperet var naturligtvis till för att försvåra för utlänningarna att resa hem, ty alla hade inte släktingar, vilka var tillräckligt nära släkt, för att det skulle duga. Stämplar måste det förstås också finnas på papperet, ju fler desto bättre.

Familjen sände naturligtvis papperet utskrivet på svenska, och fastän jag erbjöd mig att översätta det, dög det inte. Det måste skrivas på ryska och därefter undertecknas. Allt gjordes för att försvåra möjligheterna för avresa. J ag översatte då papperet och sände det till Sverige för underskrift. Men innan vi fick lämna in ansökan var det många turer av byråkrati.

Det skulle vara alla möjliga och omöjliga papper innan ansökan godtogs.

Vi hade blivit av med vårt intyg på att vi var gifta; det skedde under evakueringen, då vi blev bestulna. Men det måste vi skaffa fram för att kunna lämna in ansökan. Den registreringsbyrå där vi registrerats fanns inte längre efter kri- get. Jag gick då till vår nya distriktsbyrå och talade om, var vi blivit registrerade. Chefen för den byrån, en kvinna, stirrade på mig och sa, att det aldrig funnits någon byrå på adressen i fråga. Jag svarade, att den visst hade funnits där före kriget och talade om datum för vårt giftermål. Då skrek hon direkt, att jag ljög; där hade aldrig funnits någon byrå. Hon uppträdde som en galning, skällde på mig som en hund. Personalen runtomkring tittade på oss. Jag blev alldeles förskräckt och skyndade mig ut därifrån och var så upprörd, att jag började storgråta mitt på gatan, skyndade mig tillbaka till mitt arbete och tänkte, att jag inte längre orkade kämpa, utan måste ge upp. När jag lugnat ned mig, ringde jag upp en väninna, som var partimedlem och hade en ansvarsfull befattning. Jag berättade hela historien för henne och sa, att jag inte längre orkade kämpa. Men hon tröstade mig och sa: vänta så ska jag ta itu med saken!" Efter en tid ringde hon upp mig och med- delade, att nu kunde jag gå till byrån, ty där fanns mitt intyg. Men jag sa, att jag aldrig mer kunde gå dit. Hon sa, att kvinnan ifråga fått sig en uppsträckning, och att hon skulle ge mig intyget utan protester. "Gå dit du!" Jag gav mig iväg dit med tunga steg nästa dag. Men jag hann inte ens säga ett ord, förrän kvinnan sa, att här fanns intyget. Hon var nu smilande och lismande, en helt annan kvinna.

Jag hade god lust att snäsa till henne men vågade i alla fall inte göra det, tänkte det var bäst att ligga lågt.

Jag ringde min väninna och talade om att jag fått intyget och att kvinnan varit som helt omvänd. "Ja,", sa väninnan, , hon fick sig en ordentlig uppsträckning av en chef."

Nu trodde jag, att det måste räcka med bifogade papper. Men nej, när jag kom till passbyråchefen Jarshina kom hon på, att jag måste ha intyg på att jag varit gift med min tidigare .., man Eikka! Jag spärrade ögonen i henne och undrade, vad hon egentligen var ute efter, för jag hade ju lämnat intyg på att jag var skild från honom. Jag sa att om jag inte varit gift med honom, så hade jag ju inte behövt ha besvär med att skaffa intyg på att jag var frånskild, och hur kunde jag ha fått intyget om jag inte varit gift? Hon funderade en stund, kunde förstås inte medge, att hon ställt en dum begäran. Till slut sa hon, att jag inte behövde anskaffa intyget i fråga.

Av detta förstår man ju, att syftet bara var att försvåra möjligheten att lämna in ansökan. Alla hinder hon kunde hitta på kom hon med, försökte krångla till det för den sökande i stället för att underlätta. Ovänlig och tvär var hon också, en typisk byråkrat.

Men nu skulle vi då äntligen, efter tre månaders sökande efter gamla dokument, få komma nästa dag för att fylla i ansökan. Jag bad för säkerhets skull en väninna följa med oss för jag tänkte att det kanske blir nervöst att själv fylla i så många frågor. Min väninna var ju skolad i Ryssland, hade kommit dit i skolåldern.

Det tog fyra timmar att enbart fylla i mitt frågeformulär med de 48 frågorna. Där skulle beskrivas, var man hade sina släktingar, om man hade någon släkting i landet, ja det var så löjliga och onödiga frågor, men de skulle besvaras, och man skulle tänka sig för, hur man besvarade dem. Jarshina och min väninna, Majre Seppälä, hade gått i samma klass i skolan så de kände varandra; det underlättade därför stämningen. Nu föreslog Jarshina, hör och häpna, att vi skulle få ta hem frågeformuläret för Villes del och fylla i det fortast möjligt. Det behövde hon förstås inte uppmana oss till, för jag bad Majre komma hem till oss redan samma kväll för att hjälpa till med ifyllandet. Det hade aldrig hänt att dessa frågeformulär utlämnades. Men Jarshina sa också, att vi inte fick visa dem för någon, och jag förstod, att hon litade på Majre. Jag tyckte, att det var skönt att vi fick fylla i Villes blankett hemma i lugn och ro för att kunna diskutera, hur man bäst skulle skriva. Det var annars inte så lätt. Nästa morgon skyndade jag mig dit med blanketten, man fick ju smida medan järnet var varmt. Man kunde aldrig veta, om ansökandet skulle få fortgå.

Nu andades jag ut, och tyckte att jag i alla fall gjort, vad jag kunnat för att eventuellt få resa hem till Sverige för gott!

Men efter ett par dagar ringde Jarshina åter till mig på institutet och sa, att jag också måste ha ett intyg från min arbetsplats. På kontoret hade jag inte berättat för någon mer än sekreteraren och en ingermanländsk flicka om min ansökan. Inte heller för våra bekanta hade vi talat om, vad vi sysslade med. Det kunde vara farligt, det kunde vändas till att jag agiterade för att andra skulle göra samma sak. J ag var nu tvungen att vända mig till direktören och tala om mina planer och det visste jag inte skulle falla i god jordmån. Det ansågs inte patriotiskt att söka sig bort från vårt ''heliga" Sovjet, och resa utomlands. En dödssynd!

Vi hade fackföreningsmöte där ordföranden plötsligt helt oväntat föreslog att jag borde premieras! Jag blev alldeles för- skräckt i stället för att bli glad för detta kunde ju försvåra för oss att få utresetillstånd. Jag satt där mållös med kallt hjärta och ville helst sjunka under jorden. Direktören och rektorn samt sekreteraren var de enda som visste om min ansökan till Sverige. Men nu viskade direktören i ordförandens öra om mitt tilltag och att det inte var lämpligt att premiera mig på grund av detta. Sen blev inte mer nämnt om det och jag kunde andas ut. Det ansågs mer eller mindre som landsförräderi att ansöka om utresa. Förresten hade jag aldrig väntat mig någon premie, tyckte att jag inte gjort annat än min plikt. Tänkte att vår sekreterare som var ung och mycket duktig i stället kunde premieras.

En nära vän, som vi umgicks med mycket, frågade mig en gång, om vi hade tänkt att söka oss till Sverige? "Nej" sa jag, "åtminstone inte än, för det är ju ingen som fått resa till Sverige på 16 år. Vi får vänta och se." Då hade vi redan lämnat in ansökan, så jag undrade, om de hade fått nys om det på något vis. Efteråt visade det sig, att de verkligen inte visste. Frågan blev bara framkastad för de visste, att vi längtade till våra respektive hemländer, som alla utlänningar gjorde.

Jag karskade upp mig och gick in till direktören och hon reagerade precis som jag väntat mig. Hon sa att hon omöjligt kunde lämna ett sådant intyg, och att jag förresten skulle vända mig till vårt ministerium i stället. Jag förstod att hon inte vågade ta på sig ansvaret för en så "viktig" fråga! Jag vände mig då till vår minister, en av våra före detta direktörer, och förklarade mitt ärende. Han sa, som jag väntat mig, att det är institutets direktör, som är skyldig att lämna intyget. Jag åter- vände till institutet och upprepade min begäran hos direktören, och sa, att ministern sagt, att det var hon, som var skyldig att utfärda intyget. Då sa hon, att om hennes son skulle stanna utomlands skulle hon vrida huvudet av honom! Jag undrade i mitt stilla sinne, hur det skulle gå till! Hennes son var officer vid flottan och var utomlands. Jag svarade, att det var stor skillnad på oss två: ' 'Er son är född här, har sina släktingar här, det är hans hemland. Men jag har alla mina släktingar i Sverige, och är född utomlands." J ag sa också att det gjorde detsamma, vad hon skrev i intyget, huvudsaken var att passbyrån fick ett papper. Det var ju ryska myndigheter, som fordrade detta intyg, inte mitt hemland! Jag bad henne också ringa till passbyrån för att få bekräftelse på att det var de, som skulle ha intyget. Jag gick till min plats mycket modstulen och trodde, att här åter reste sig en mur, tyckte att allt kändes hopplöst. Jag ringde upp Jarshina för att be henne tala med vår direktör och förklara saken, men det ville hon inte alls befatta sig med, naturligtvis. Sekreteraren försökte trösta mig och sa, att nog kommer du att få intyget.

Efter en stund kallade direktören in mig och sa, att hon skrev intyget på det villkoret, att hon fick skicka det direkt till passbyrån. För mig gjorde det ingenting, hur betyget skrevs, huvudsaken var att de fick det papper de efterfrågade. Jag sa också, att direktören kunde skriva ut hur dåligt betyg som helst, det hade ingen betydelse för min del. Jag förstod, att hon var rädd att råka illa ut, hon var inte van vid sådana handlingar. Hon sa också, att om jag t ex skulle söka till någon kurs eller annat inom landet och behövde ett intyg, skulle hon skriva ut ett fint betyg. Jag svarade: ''Nu förhåller det sig så, att jag behöver intyget för att möjligen få resa till mitt hemland, något annat intyg behöver jag inte." Hon skulle tydligen försvara sig inför mig, att hon skrev ut ett så intetsägande intyg som möjligt. Ja, det gick trögt med allt, men nu var även den muren riven! Vad skulle hända härnäst? Det var en mycket pressande tid för mig, jag hade svårt att sova och gick ner i vikt. Jag visste, att efter inlämnandet av alla papper, skulle det ta minst sex månader, innan man fick svar. Det var en väntan i hopp och förtvivlan.

Till minne av Oktoberrevolutionen demonstrerades det varje år. Man samlades på respektive arbetsplatser för att tillsammans gå i demonstrationståget. Nu tänkte jag inte bry mig om att gå med i år, vädret var dåligt och vi skulle ju snart resa härifrån så det var väl inte så viktigt med deltagandet. När jag efter högtiden kom till arbetet kallade direktören genast in mig. Hon frågade mig varför jag inte var på demonstrationen? Jag sa att jag gått med min väninna på hennes arbetsplats, vilket vi i förväg kommit överens om att säga. Direktören tyckte naturligtvis att jag borde ha kommit med min egen arbetsplats, men nöjde sig med min förklaring. Jag slapp undan lindrigt.

Under tiden var det bara att arbeta på och göra sitt bästa och hålla tyst om ansökan. Kläderna jag fått från Sverige, var jag rädd om. De skulle jag ha på mig om det blev resa av, för att se lite anständigare ut.

En vacker dag, fyra månader därefter, kom Ville glad i hågen till institutet, blek och eländig såg han ut, för han hade legat sjuk. Han drog upp ett papper ur fickan och jag förstod genast, att det var från passbyrån, och att det måste vara viktigt, eftersom han gett sig iväg, fast han var så svag. Det var en kallelse till passbyrån! Vi skulle ha infunnit oss där samma dag kl. 10, men papperet kom senare, varför jag ringde upp Jarshina och sa, som det var. Hon verkade medgörlig och sa, att det gick bra att komma nästa dag.

Sekreteraren sprang fram och kramade om mig, hon för- stod genast av telefonsamtalet att nu hade det hänt något positivt. Hon var så glad å mina vägnar, hon visste ju hur jag hoppats och tvivlat om vartannat.

Vi skulle först betala in 80 rubel på banken och sen komma till passbyrån för att fylla i ansökan om visum. Det var inte så många frågor nu och vi kunde vara nästan säkra på att få re- sa. Men det dröjde ytterligare två månader, innan det slutliga svaret kom.

Medan jag arbetade på institutet, brann ett barnhem ner till grunden på ett före detta finskt område. Barnhemmet rymde 36 barn, och alla brann inne. Huset var av trä och elström fanns inte utan fick ersättas med fotogenlampor. Det sades, att ett av barnen hade gått på dasset med fotogenlampan och förorsakat branden. Det blev en hemsk uppståndelse på ministeriet och institutet, då meddelandet om branden kom. Föreståndarinnan hade inte hunnit rädda ett enda barn, själv hade hon hoppat ut genom fönstret och var så chockad att hon inte kunde höras. Ministern blev avsatt, någon måste ju bära ansvaret. Vi tyckte mycket synd om honom, för det var verkligen en fin människa. Jag vet inte, om han också blev dömd till fängelsestraff. Händelsen var kuslig. Det var oförsvarligt att ha ett barnhem på en så avlägsen plats utan elström. Skul- den var förstås störst hos personalen på platsen, för de skulle naturligtvis vaka över barnen även på natten. Det hade förekommit slarv mot reglerna. Naturligtvis skrevs det inte ett ord om händelsen i tidningarna. Överhuvud taget publicerades olyckor aldrig.

År 1956 efter sex månaders väntan och oro kom utresetillståndet, visumet. Vi skulle inbetala återstående 720 rubel på banken. Den summan hade vi inte kunnat spara ihop utan lånade aven bekant. Vi visste, att vi skulle få ut pengar för våra obligationer, vilka vi betalat i alla år, och sedan skulle jag få min lön, semesterersättning och Villes pension. Vi hade alltså täckning för utgiften. När jag inbetalat beloppet och lämnat kvittot till Jarshina, trodde jag, att vi skulle få våra pass, men nej så enkelt var det inte. Vi skulle inte få dem, förrän jag blivit befriad från min anställning och vi var utskrivna från bo- staden. Egentligen fick man inte bo utan att vara skriven i bo- staden, man kunde få böta för det, likaså värdinnan, som lät oss bo kvar. Vi talade inte om för värdinnan, att vi inte längre var skrivna där. Men vi väntade med att skriva ut oss från bostaden, tills vi bara hade några dagar kvar till avresan. Institutets direktör bad mig skaffa fram någon, som var villig att överta min plats. Det gjorde jag också, men den kvinnan god- togs inte av direktören. Det tyckte jag var konstigt, för hon var ju infödd karelska och borde väl ha varit mer tillförlitlig än jag, som var en utlänning! När jag till slut blev otålig och tyckte att det drog ut på tiden, sade jag ifrån på skarpen, att de verkligen måste skaffa någon i mitt ställe. Jag var rädd att utresetillståndet kunde dras in, för sådant hade hänt förut; vi måste i väg innan något sådant hände, oron fanns kvar. Till slut fick de tag i en kvinna, som dög i direktörens ögon, och jag fick börja överlämna allt. När jag blivit befriad från min plats och fått ut lön och allt som tillkom, var det dags att ordna, så att vi fick ut pengarna för obligationerna. För detta fordrades ett intyg på att vi verkligen inbetalat och fått ut så många obligationer, som vi ägde.

De var rädda, att man skulle ta ut pengar för någon som inte skulle resa, för alla ville helst ha ut pengar för obligationerna; det hände ju att obligationerna gjordes värdelösa. Jag lyckades med det ganska fort och fick intyg på mer än vad vi hade i obligationer, för vi hade under åren sålt en del. Vi tog då en väns obligationer och löste ut dem också, så fick också de ut sina pengar, alla behövde ju pengar, det led alla brist på.

När vi fått passen i våra händer, och allt var klart, kunde vi tala om för våra vänner, att vi skulle resa till Sverige. Det var, som om en bomb hade slagit ned. De kunde inte fatta, varför vi inte talat om det tidigare. Jag förklarade, att vi helt enkelt varit rädda för att tala om det för någon, och att det kunde ha uppfattats, som om vi agiterade, för att andra också skulle lämna landet. En av våra vänner som tidigare frågat, om vi inte skulle ansöka om utresa blev så paff, att hon damp ner på en stol. ''Vi frågade ju er tidigare."

Nu var det bara att ta adjö av våra bästa vänner, köpa det vi behövde och packa våra väskor. Det lilla vi hade i möbler, som Ville själv snickrat, sålde vi. Vi köpte en överrock åt Ville för 1950 rubel, fyra gånger min månadslön, ett par skor får 295 rubel, en resväska och lite smått åt mig själv. Lite tidigare hade jag kommit över ett par byxor åt Ville, vilka passade till kavajen han hade, det var inte alltid det fanns byxor att få. Vi ville se något så när acceptabla ut, när vi kom hem. Men vi fick se till att pengarna räckte till färdbiljett, först till Moskva och sedan till Sverige. Vi var tvungna att resa över Moskva för det stod så i passet. Annars hade det ju varit raka vägen att åka till Leningrad men föreskrifter måste följas. Vi hade inte heller någon aning om priset på biljetten.

En ingermanländsk flicka, som blivit anställd på institutet under senare skede brukade hälsa på hos oss. Hon kom kvällen innan vi skulle resa och grät hejdlöst. Hon hade under ockupationen hamnat i Finland på ett barnhem. Därifrån hade ryssarna med våld fört henne tillbaka till Ryssland. Mostern hade stått på ena sida om staketet och gråtit och velat ta hand om henne, men det fick hon inte. Nu kom alla minnena över flickan, och hon var alldeles otröstlig. Vi fick hennes mosters adress till Finland och lovade ta kontakt med henne, vilket vi också gjorde, när vi kom hem.

Vi hade under väntetiden på passbyrån blivit bekanta med en finska. Hon var där i samma ärende som vi. Hon fick vår adress och hälsade på oss ofta för att höra, om vi fått svar på ansökan. När hon fick höra, att vi fått utresetillstånd, blev hon förtvivlad. Hon var så orolig över att hon inte fått något svar. Jag tröstade henne med att "det kommer nog, för du är ju också pensionär och pensionärer vill dom gärna bli av med för att slippa betala pension. Till utlandet betalar dom ingen pension''. Jag sa också, att dom aldrig brukar skicka utresetillstånd åt två familjer samtidigt, det skulle väcka uppseende. Utvandringen skulle ske så omärkligt som möjligt. Hon grät och tvivlade i alla fall, för hon hade suttit i fångläger i sju år och trodde, att det skulle inverka negativt på utresan. Hon fick i alla fall utresetillstånd ett halvt år efter oss. Vi höll ihop med henne till hennes död. Hon var skadad efter vistelsen i slavlägret, hade bland annat mycket nedsatt hörsel efter en kraftig örfil, som hon fått av förhörsledaren. Och nerverna var förstås också i olag.

Att vi fått utresetillstånd gick som en löpeld genom stan. Alla bekanta visste om det på ett huj. En artist från finska teatern sa till Ville: "Ni är på rätta sidan om staketet." Hon hade nog också gärna velat uppleva samma lycka, fast hon var född i landet.

Nästa kapitel >>>