Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 43 - Diktatorns död  
 

Så kom vi fram till 5 mars 1953 och Stalins död!

En morgon när jag kom till kontoret, meddelade direktören, att Stalin avlidit. Jag fick till uppgift att genast skynda mig till närmaste affär för att skaffa svarta sorgband för att dekorera Stalins porträtt. Det var väldig uppståndelse på institutet, och radion var på hela tiden for eventuella meddelanden. Äntligen har tyrannen dött tänkte jag! Vilken fröjd man kände inom sig. J ag väntade bara på kvällen för att få tala med våra bästa vänner om händelsen, samtidigt som man undrade vem nästa regent skulle bli? Man hoppades i alla fall att efterträdaren måtte bli mänskligare!

Affärerna var inte öppna, men vi fick gå in bakvägen. Där var personalen på plats, och där fanns redan kunder från andra institutioner i samma ärende. Vi hade ett stort porträtt av Stalin, som omramades med sorgband och ställdes på en upp- höjning.

Sedan fick personalen två åt gången stå i skiltvakt vid porträttet. Alla visade upp ett allvarligt ansikte, men vad dom kände invärtes, kunde man ana sig till. Jag förstod, att det var många med oss, vilka var glada över tilldragelsen. Det var inte fråga om arbete den dagen, utan alla lyssnade på olika meddelanden, som kom då och då. Jag såg inga tårar, fast det påstods, att på sina ställen hade dom gråtit; det var i så fall krokodiltårar. Alla kände en lättnad i stället! Man hoppades på bättre tider. Fast Beria fanns förstås kvar, han var KGB:s högste chef (så hette hemliga polisen nu).

Beria var fruktad av alla. Man hoppades, att han inte skulle bli den nye diktatorn, och att han skulle få mindre inflytande.

På hemvägen från arbetet skyndade vi oss till våra vänner för att få dryfta händelsen och ge uttryck för våra känslor. Det var ett gammalt par som vi tordes tala öppenhjärtigt med. De var lika glada som vi att landet äntligen hade befriats från den uslingen. Man gissade och undrade, vem som skulle följa?

Malenkov blev efterträdare, och nu väntade man på hur han skulle leda landet. Det blev också en del lättnader t ex behövde man inte längre ha tillstånd för resa till Sortavala. Det blev också löneförbättringar för järnvägsmännen. Men Malenkov fick inte sitta länge på sin post, förrän Chrustjov tog till sig makten. Chrustjov var ett helt obekant namn för gemene man. Man undrade vem han egentligen var. Alla hade väntat sig, att något mer känt namn skulle dyka upp.

Nu hoppades alla, att de skulle släppa ut oskyldiga fångar, och att man skulle få möjlighet att resa till sina respektive hemländer. Man hade hört, att allt fler finländare fick resa hem. Men för det mesta var det genom Röda korsets medverkan, alltså familjer som blivit åtskilda på ett eller annat sätt. Andra åter skickades till Finland för att utföra uppdrag åt Ryssland. Vi tänkte att vi fick vänta och se tiden an, kanske vi också skulle få möjlighet att resa hem!

Nu hade vi skaffat oss en begagnad radio och kunde i smyg lyssna på utländska stationer. Man fick akta sig, så att grannarna inte hörde, att man lyssnade på program från utlandet. Ryssarna hade sina störningsapparater, vilka ibland gjorde det omöjligt att lyssna. Men med örat intill radion kunde man emellanåt höra något från t ex BBC.

Om någon snappat upp något särskilt, berättade avlyssnaren det, men bara för sådana som var pålitliga; på så vis fick vi alltid nyheter från utlandet.

En och annan fånge återvände så småningom till Karelen också, men nog var de tunnsådda. De blev också rehabiliterade och fick en tusenlapp i ersättning för de tio år eller mer de suttit inne oskyldigt. En del föräldrar blev också erbjudna 1000 rubel för sitt barn, som avlidit av umbäranden eller under tortyr. En fru i vår bekantskapskrets tog inte emot pengarna. Hon menade: "Har ni tagit min son, kan ni behålla pengarna också." Men det fanns också de, vilka gärna tog emot pengarna och talade om det, glada i hågen. Det kändes otrevligt. Åt en bekant sa Ville: "Jaså, du tar emot blodspengar för din son." Naturligtvis blev den bekantskapen därmed också avskuren.

Under kriget hade det naturligtvis tagits krigsfångar, fin- nar bland annat. Nu blev även sådana frisläppta, men myndigheterna försökte påtvinga dem ryskt medborgarskap och sa, att de inte kunde få tillbaka sitt lands medborgarskap. De fanns, som efter påtryckningar var rädda och godtog ryskt medborgarskap, och kunde då inte återvända till sitt hem- land. Ville träffade aven händelse en finsk officer som blivit påtrugad ryskt medborgarskap, men han godtog det inte; så småningom fick han återvända till Finland.

Till julen 1954 fick jag ett paket från de mina i Sverige. Det kändes som en riktig jul efter många år. När paketet kom, bad personalen på institutet, att jag skulle hämta paketet och komma till institutet med det, så de skulle få beundra allt jag fått. Alla var så nyfikna på att få se utländska kläder. Jag fick ta bilen för att hämta paketet. Jag packade upp allt och var tvungen att mannekänga för kollegerna, som vred och vände på mig i beundran. Särskilt stövlarna väckte uppmärksamhet, sådana fina stövlar fanns inte att få där. Då jag sedan hade på mig stövlarna, kunde direktören inte slita ögonen från dem och frågade varifrån jag fått dem? Jag sa förstås som det var, från Sverige. De var inte nya, men snygga och bra.

Det var den gladaste jul vi haft i Ryssland. Vi skaffade oss julgran, fast det var förbjudet att fira jul. Julgran hade vi haft varje jul, sen vi återvände till Karelen efter kriget. Det förbudet brydde vi oss inte om, tyckte att vi nu ville fira julen som hemma, i den mån det gick. Julgrans sakerna tillverkade vi själva. I Ryssland firades efter revolutionen nyår med gran i stället för jul och tomten var farbror Frost.

 
 

Nästa kapitel >>>