| |
Men så började motgångarna igen, nu
när vi trodde att allt hade ordnat upp sig. Ville skulle med lastbil
hämta tegelsten till institutet tillsammans med vår städerska. Då
bar det sig inte bättre, än att städerskan tappade en tegelsten på
Villes fot, med påföljd att benet i stortån krossades. Nu fick han
gå sjukskriven ett tag, och jag fick naturligtvis göra bådas jobb.
Sedan gällde det, om Ville skulle få någon sjukpenning alls, för han
hade ju inte hunnit vara anställd tillräckligt länge; det fordrades
ett halvt år. Men efter långt resonemang hit och dit, blev det
fastställt, att han skulle få halv sjukpenning, emedan han var
invalid vid anställningens början. Det var i alla fall en stor
lättnad.
Men glädjen varade inte beständigt
för efter tillfrisknandet, insjuknade han åter. Nu var det axeln som
värkte så, att han inte kunde röra armen. J ag fick klä på honom,
ja, jag fick göra allt. Läkarna kunde inte komma underfund med, vad
som var orsaken till värken. Han röntgades och fick all möjlig vård,
men det blev inte bättre.
Han började själv så småningom att
hyvla i vedboden, först korta tag och allt eftersom axeln gav efter,
längre tag. Samtidigt lät vi en massörska massera och gymnastisera
armen. Så småningom blev den så bra, att han klarade av jobbet igen,
men det tog nästan tre månader för honom att tillfriskna.
Vi fortsatte att arbeta tillsammans.
Men inom loppet av ett par månader insjuknade han återigen,
bland annat i eksem. Han var mycket sjuk. Händerna svullnade upp, så
han inte kunde få ihop fingrarna, och han hade en fruktansvärd värk.
Samtidigt blev han skinnflådd i knävecken.
Han kunde inte sova på nätterna, och
jag kunde ju heller inte sova ostört, varför jag var mycket trött,
när jag skulle gå till arbetet. Under lunchrasterna skyndade jag hem
den långa vägen för att se, hur det stod till med honom: Ja nog fick
jag motion alltid. Jag ringde förstås efter läkare, och hon skulle
komma vid tolvtiden, en dag, så jag skyndade mig hem för att vara
där, när hon kom. Men medan jag skyndar fram på vägen ser jag Ville
komma emot mig storgråtande.
Han berättade att en kvinnlig läkare
redan hade varit på besök, att hon bara hade lyft på täcket och
skyndsamt slängt tillbaka det, precis som om Ville skulle ha varit
pestsmittad. Han var alldeles chockad, och kände sig tvungen att
komma hemifrån.
Han hade klätt på sig, trots att han
var alldeles skinnflådd i knävecken, och byxorna skavde
fruktansvärt. Jag sade till honom, att vi skulle gå hem, men han
ville inte. Jag försökte lugna ner honom och föreslog, att vi skulle
gå till våra vänner, som bodde i närheten. J ag lyckades övertala
honom och han blev lugnare.
Hos våra vänner fick han lägga sig
på magen och dra ner byxorna och kalsongerna för att de inte skulle
skava. Under tiden skyndade jag mig tillbaka till institutet, fick
låna bilen för att transportera Ville till en hudspecialist. Alla på
institutet tyckte det var gräsligt, när jag talade om hur Ville hade
blivit behandlad av läkaren, som varit hemma.
På hudkliniken togs han genast emot,
och där talade jag om hela händelseförloppet. Läkaren på kliniken
sade, att detta inte var smittsamt, det var nerveksem. Han gav Ville
en re- miss till sjukhuset, dit vi genast for, ty bilen väntade på
oss ut- anför. Mina överordnade på institutet var mycket mänskliga, och direktören hade sagt, att jag
fick ha bilen så länge jag behövde. På sjukhuset fick Ville bra
vård. De smetade in honom med något kritliknande över hela kroppen,
och efter två timmar badades han, och denna procedur upprepades
flera gång- er. Han blev också mycket snart fri från eksemet och
fick komma hem igen. Han hade därefter aldrig några symptom på
eksem.
J ag sade till direktören på
institutet, att jag inte orkade göra allt arbetet ensam, att han
måste ta in någon annan i Villes ställe. Villes hälsa var ju så
vacklande, och fick han inte den ena sjukdomen så fick han den
andra. Direktören insåg också att min arbetsbörda var för stor, så
det beslöts, att en sekreterare skulle anställas och jag skulle
övertaga husfrusysslan. Vi fick en mycket rar flicka, som hette
Olga. Hon var renhårig och ärlig, och vi kom mycket bra överens.
Ännu en ung flicka anställdes, och vi blev mycket förvånade, för vi
tyckte att vi klarade oss utan henne. Men inte oss emot, vi fick det
ju lättare. Emellertid hann hon inte arbeta så länge, innan hon in-
sjuknade i TBC och fick komma till ett sanatorium i Sortavala. Så
länge hon låg hemma, brukade Olga och jag gå och besöka henne och
försöka hålla uppe modet.
Jag hade blivit vald till "strahdelegat",
vilket innebar, att jag skulle hjälpa de anställda, när de var
sjuka, eller på något sätt behövde hjälp.
Om någon var sjuk vid avlöningsdags,
gick man hem till den sjuke med lönen och frågade samtidigt om de
behövde hjälp med att köpa hem mat eller dylikt.
Institutets bil var en Moskvitch. En
av chaufförerna sade en gång, att Moskvitch är ingen bil och
margarin är inte smör; liksom på skoj tillade han, att hönan är
ingen fågel liksom kvinnan inte är en människa. Nog för att det var
så, att de ryska karlarna nedvärderade kvinnan för det mesta.
Hushållsarbete värderades inte högt, och det var mycket sällsynt, att en rysk karl tog del i
hushållsarbetet. Hans manlighet skul- le ju blivit lidande på det.
Inte ens sina egna barn ville de bära, utan det var kvinnans
uppgift.
Jag hade ju hand om kassan numera
och skötte alla utbetalningar och inköp. Det hade förekommit att
kassörskor hade blivit överfallna när de var på väg från banken med
pengar. Vår direktör skrev därför ett ukas att vi inte fick gå
ensamma till banken, när vi hämtade ut en större summa pengar skulle
vi ta bilen.
Bokhållerskan hade inte alltid tid
att gå med mig, så jag gick oftast ensam, och aldrig hände det
något. Vi hann ha fem direktörer under tiden jag arbetade där, de
blev alltid förflyttade. Hyggliga var de alla, men mest tyckte jag
och alla andra om de fyra sista. En av direktörerna sa åt oss före
en högtid att: "Signe Oskarovna kan gå och ta plats i kön i affären,
sedan kan ni turas om att gå dit" - alltså under arbetstiden. Han
visste ju hur svårt det var att få tag på matvaror, han hade själv
fyra barn.
En gång när jag stod i kö i en affär
nära institutet, såg jag till min häpnad att där såldes svenskt
smör! På en stor smör- tunna kunde jag läsa, att smöret var från
Sverige. Jag köpte för ovanlighetens skull ett helt kilo! Det
smakade hemlandstoner. Det var före högtiderna som det brukade
säljas sådant som smör, mjöl, (3 kg per person), samt socker, vilket
annars inte fanns att få. Då fick man passa på och köpa så mycket
man kunde få, stå flera gånger i kö. Det gällde också, att man hade
pengar, som alltid var en bristvara. I värsta fall fick man låna.
Högtiderna var oktober-festligheterna, som var de största samt
första maj och nyår. Kvinnodagen firades också, men det var ingen
arbetsfri dag, kvinnorna på en del arbets- platser kunde dock få gå
hem tidigare.
En inspektör var inte omtyckt, han
var den där smilande typen och arbetade säkert för hemliga polisen,
vilket också snart kunde bekräftas. När vi skulle
ha inventering blev han bland andra invald till kommissionen. Vi
misstänkte, att han tillsatts för att spionera på oss och rapportera
till MGB, som hemliga polisen hette då, om han såg något misstänkt.
Vid inventeringen låg ett vaxpapper framme vid dupliceringsmaskinen,
för vi arbetade med den allt emellanåt. Inspektören frågade, vad det
var för något. Jag upplyste honom att det var vaxpapper till
maskinen. Jag förklarade inte närmare, hur det förvarades under
natten. Jag såg att han drog öronen åt sig och förstod, att han
trodde, att jag slarvade med en så ''viktig" sak. Men jag var inte
rädd, tänkte bara att han gott kunde gå och skvallra.
Inte långt efter det vi avslutat
inventeringen, kom två civilklädda poliser till institutet, det hade
aldrig hänt förut. En av de kvinnliga inspektörerna blev alldeles
förskräckt och trodde, att de var ute efter henne. Hon var
ingermanländska och hade kanske pratat oförsiktigt någon gång och
trodde väl, att det burits fram till MGB. Jag försäkrade henne, att
jag in- te trodde det; MGB var nog ute i ett annat ärende. Till
någon annan tordes hon inte nämna om sin rädsla, men med mig hade
hon förr också diskuterat så pass mycket, att hon kände min
inställning till systemet. Alla var rädda för hemliga polisen, och
när sådana herrar dök upp, darrade man lite till mans. Men denna
gång varjag inte alls rädd, jag förstod, att det gällde
dupliceringsmaskinen. Mycket riktigt blev jag ikallad till
direktörens kabinett, dit herrarna vänt sig. De frågade hur
dupliceringsmaskinen förvarades. Jag visade skåpet, där apparaten
stod och likaså vaxpapperet. Mer frågade de inte utan gav sig i väg.
Jag förstod genast, att det var den manliga inspektören, som anmält
mig. Vi hörde aldrig mer av polisen, de blev visst övertygade om att
allt var i sin ordning. Inspektören fick lång näsa. Vad jag avskydde
den mannen! Och det var jag inte ensam om.
Institutets bil var ofta i olag,
vägarna var ju dåliga och bilen klen. Reservdelar var det
omöjligt att få på laglig väg. Och vi behövde bilen i högsta grad.
Chauffören sa, att han kunde skaffa fram delar, om han fick pengar
till en halv liter vodka. Jag vände mig till direktören och talade
om, vad chauffören sagt. I denna nödsituation gick direktören med på
att chauffören fick pengar till vodka. Mycket riktigt, chauffören
kom med reservdelen, som behövdes, och bilen kom i gång. Med
bensinen var det också si och så. Varje institution, som hade bil,
blev tilldelad en viss ranson varje månad, men den var så knapp att
den aldrig räckte till; får vår del var ut- delningen 20 liter. Jag
fick alltid ansöka om extra tilldelning. Men det var inte alltid vi
fick mer, då fick bilen stå och chauffören rullade tummarna, såvida
han inte var sysselsatt med att reparera den.
När vi hade kurser och skulle ordna
med inkvartering för kursdeltagarna, övertalade jag sekreteraren,
att vi inte skulle anlita chaufförerna till att lasta av och på,
utan vi skulle göra det själva och då åtminstone få betalt för vårt
arbete. Städerskan fick vi till hjälp. Tungt var det, och slutkörda
var vi, när vi väl var färdiga. Likaså blev det, när institutet fick
sin beställda ved, 60 m3. Vi utförde på- och avlastningen själva med
Villes hjälp. Ville tyckte det var alldeles för tungt för oss
kvinnor, men vi behövde så väl de slantarna.
Ständigt måste man skaffa
extraslantar någonstans. Ibland fick vi utföra
maskinskrivningsarbeten åt andra firmor med direktörens tillstånd,
under vår normala arbetstid. Likaså fick vi duplicera åt andra
firmor, så det blev en extra slant igen.
Sekreteraren hade bara 360 rubel i
månadslön, det var inte mycket att leva på. Jag hade 500 rubel, men
det var inte mycket det heller. Av lönen skulle ju skatten,
barnlöshetsskatten, obligationerna och fackföreningsavgiften
betalas. Så hade vi en hyra på 100 rubel i månaden och därtill kom
veden samt strömmen. Ville hade nu invalidpension på 201 rubel i
månaden. Det blev inte mycket över till mat och kläder mm. Man fick
verkligen vara levnadskonstnär i handskandet med pengarna, och ändå
räckte det aldrig till.
|
|