Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 40 - Ny bostad  
 

Vi hade hela tiden hört oss för hos olika egnahemsägare om lediga rum. Så kom ett erbjudande från en fru med son och dotter. Hon var finska från Kanada. Hennes man var inte häktad, men hade under kriget hamnat i Finland.

Han arbetade där för Rysslands räkning i varje fall, för frun fick underhållsbidrag till dottern som var i skolåldern. Hade han flytt till Finland, hade hustrun inte fått detta bi- drag. Att han var där, fick vi veta genom" djungeltele- grafen''. Efter kriget stannade han i Finland för gott och bildade ny familj där. Olika äro människors öden.

Nåja vi fick ett litet rum på 10 m2 med ingång genom värdinnans kök, men i alla fall ett rum, man kunde låsa till om sig. Rummet var likt alla andra rum i Ryssland, en spis i ett hörn, ingen diskbänk eller annan köksutrustning. En garderob bad Ville att få tillverka för våra kläder. Annars hade man dem hängande från en hylla i väggen. Rummet var mycket kallt, på vintern hade vi rimfrost på väggen där ytterkläderna hängde och likaså under fönstret. När man eldade i spisen var det för hett, så snart man slutade elda, var värmen som utblåst. Men vi var ju vuxna människor, så det gick väl an fastän vi retade oss på det.

Ville bättrade på rummet, medan vi bodde där. Han bytte ut en bit aven alldeles förmultnad stock under fönstret. Sedan målade vi fönsterkarmar och golv, även i förstugan och på dasset. Väggarna tapetserade vi också själva, för där var endast tidningspapper förut.

Det föll alltid på vår lott att rusta upp de bostäder vi hyrde, för vi ville ju ha det så trevligt som möjligt, och lättstädat. I hyra betalade vi 100 rubel i månaden. Vatten hämtades från en pump på en annan gata en bra bit från huset. När den frös till, vilket hände då och då, fick man söka sig till nästa pump, och om där också var stopp fick man vända sig till någon granne, som hade brunn.

I det här lilla rummet utfördes naturligtvis all tvätt och allt annat som vanligt. Inte fanns det tvättstugor att tillgå. En tvättinrättning fanns nu i stan, men där tvättades kläderna så dåligt att de var grå, när vi hämtade ut dem. Institutet där jag varit anställd, var ju tvunget att anlita tvättinrättningen. Därför såg jag, hur tvätten såg ut, när den kom därifrån. Ofta hände det även att plaggen blev bortbytta.

Som jag nämnde tidigare, hade jag tre kilometers väg till Institutet, där jag arbetade, och det fanns inte någon busstrafik utan man fick alltid gå till fots. Ville hade ännu längre väg, men han kunde anlita bussen, som gick åt det hållet.

Jag hade haft kontakt med teaterns kvinnliga bokförare och av henne fått veta att platsen som sekreterare var ledig; hon uppmanade mig att söka. Det gjorde jag och blev genast an- ställd. Direktören var jude, en mycket enkel och snäll människa. Jag fick 50 rubel mer i lön per månad än jag haft på institutet. Men nackdelen var, att jag alltid led av huvudvärk, för alla som kom in i något ärende, satte sig genast ned och började röka. Det var förmodligen tobaksröken jag inte tålde.

Då jag anställdes var huvudbokförerskan på semester, så jag visste inte vem hon var. Men när jag sedan fick se henne blev jag mycket besviken. Jag hade hört att hon arbetade för hemliga polisen. Hade jag vetat detta hade jag aldrig sökt platsen. Jag hade alltså hoppat ur asken i elden. Jag måste tyvärr säga upp mig. Jag tänkte på att vi skulle sitta i samma rum, och kanske skulle jag någon gång fålla ett oförsiktigt yttrande, som hon bar vidare. Direktören ville inte släppa mig, och jag kunde inte säga orsaken till att jag ville sluta, jag skyllde på huvudvärken, samt att jag stavade fel på ryska som en andra orsak. Direktören tyckte, att när han var nöjd med mitt arbete, så fanns ingen anledning att sluta. Det var ju en finsk teater, så det gjorde ingenting, om det blev något stavfel. Jag var nästan gråtfärdig, slutligen gav han med sig. Det blev en kort anställning. Jag kände en lättnad, när jag blev fri.

Att hitta en ny plats var inte lätt. Som jag tidigare sagt fanns inte någon arbetsförmedling, man fick springa runt och höra sig för på olika företag, där man trodde att de behövde en kontorist. Jag gick och vantrivdes utan arbete och tänkte på att jag kanske hade varit dum, som sagt upp mig på institutet. Min plats där var ju redan tillsatt vid det här laget. Händelsevis träffade jag institutets rektor, han var karelare från Tversk området närmare Moskva. Språket deras liknade mycket karelskan. Han berättade, att kvinnan de hade an- ställt efter mig var alkoholiserad och kunde ibland, när hon var ute i ärenden på stan, ringa och säga, att hon inte kom mer den dagen. Hon hade fått flera varningar, och om hon nu inte tog sig i akt, skulle hon bli avskedad.

 

 
 

Ville, andre man från vänster, bland arbetskamrater på bussreparationsverkstaden.

 

 

Rektorn menade, att jag kunde hålla mig beredd att få komma tillbaka om jag ville. Detta var jag ju ytterst glad åt, men sade då, att jag inte vill ha ansvaret för duplicerings maskinen. För honom vågade jag berätta om min rädsla för den. Han lovade då att ta den på sitt ansvar, och då var ju det hindret ur vägen. Nu fick jag vänta och se tiden an.

Villes arbetsplats var kall på vintern. De låg under bussarna på det kalla cementgolvet med endast en tunn skiva under sig. Han blev sjuk, fick mycket ont i ryggen, troligen ischias. Men han hade turen med sig genom att få en "putjovka" till ett sanatorium. Där blev han behandlad med gyttja och olika bad. Efter en månad kom han hem frisk och kry igen. Behandlingen hade gjort gott. Under tiden hade jag gått och vantrivts och haft det långsamt i min ensamhet, utan arbete.

Jag hade även fått löss i huvudet, vilket jag inte hade haft, sedan vi fick lämnat Ural bakom oss. Där hade jag haft huvudlöss, och Ville hade fått ohyra i kläderna. Hur vi än bastubadade varje vecka och höll oss rena, hjälpte det inte. Tvål hade vi inte, men vi tvättade oss med björklut. Jag finkammade håret tre gånger om dagen, så hårbottnen blev alldeles öm, och varje gång fick jag lika mycket i kammen, små var de och nästan osynliga. Men de försvann som genom ett trollslag, när vi kom till Karelen, konstigt nog.

 

Nästa kapitel >>>