Jag började se mig om efter arbete. Genom en fru Rautio, som bott granne med oss i Olonetz, fick jag höra, att institutet, där hon arbetade, behövde en finsk maskinskriverska. Jag skyndade mig dit och talade med direktören, som lät mig skri- va litet på försök på en finsk skrivmaskin. En av inspektörerna kontrollerade, hur jag skrivit och hon sade, att det var bra. Jag anställdes inte genast; tillsvidare noterade han allting om mig. Jag var ju i alla fall utlänning, och han ville väl höra sig för hos ministeriet eller kanske hos NKVD, om han kunde anställa mig. Jag skulle komma tillbaka nästa dag, och då var det klart. Jag anställdes som sekreterare – maskinskriver - ska med en månadslön av 360 rubel. Det var ju inte mycket, men jag fick nöja mig.

Jag var glad över att ha hittat ett så bra arbete, för de växte inte på träd. Det kändes mycket skönt att få sätta igång och arbeta på riktigt igen. J ag sade som det var till direktören, att min ryska inte var särskilt bra, men det tyckte han inte gjorde så mycket, ty de hade en ryska, som skrev på maskin, och det skulle hon få fortsätta med. Hon var annars anställd som hus- mor. Jag fick till att börja med skriva på finska, men så småningom gav de mig papper, vilka skulle skrivas på ryska. Efter ett tag hade jag övat upp ryskan, det gick riktigt bra att skriva även på rysk skrivmaskin.

Institutet i Petrozavodsk.

Jag fick hjälpa den unga ryskan med hennes arbete, när det gällde att ordna med nattlogi för lärare och andra inom vårt ministerium, som kom på kommendering till Petrozavodsk. Institutet var ett fortbildnings institut för hela Karelen och ordnade varje sommar kurser för lärare och rektorer runt om i Karelen. Även på vintern, vid loven, kunde kurser förekomma.

Vi registrerade dem och ordnade logi åt dem, som inte kunde inkvartera sig hos någon privat. Sängar och sängkläder fanns det för ungefär 400 personer. På somrarna ordnades inkvarteringen i skolor. Det var alltid en hektisk tid för oss. Även om vi hade lastbilen från ministeriet till vårt förfogande, och chaufförerna lastade av och på bilen, skulle ju sängarna och tillbehören bäras omkring till de olika salarna och upp till de övre våningarna. Detta arbete utförde vi kvinnor med hjälp av städerskan. Man var alldeles slut när allt var klart. Till varje säng hörde fyra bräder, för det fanns inte många sängar med resår. Sedan var det madrasserna, kuddarna, sänglinnet och filtarna, vilka också skulle bäras. Stackars människor som skulle ligga på de många gånger ojämna bräderna och i många fall dåliga madrasserna.

Detta var inte precis ett kvinnogöra, och vi fick inte heller något extra betalt för det; det var chaufförerna som fick en rubel per säng. För att räkningen skulle bli godkänd och kunna utbetalas, måste den skrivas ut i ton, och då fick man ta till så- dana siffror, att man nästan hissnade; så mycket kunde inte sängarna väga helt enkelt. Man måste bluffa med tonnaget för att få en rubel per säng och det var minsann inte för mycket. Så hade det bluffats innan jag blev anställd, och så fort- satte vi. Detta skedde med godkännande av direktören, ändå var jag orolig. Först protesterade jag, för jag var rädd, att vi skulle bli avslöjade. Det var bokhållaren som sa, att vi skulle skriva så. Men det var inte så ofta vi hade detta gräsliga jobb, så vi kunde vila upp oss emellan varven.

Ett annat påfrestande jobb var, om man skulle in till stan i något ärende. Det var bara att traska till fots. Någon busstrafik gick inte åt det hållet. Det var tröttsamt, om man skulle ut- rätta ärenden ibland flera gånger om dagen. Annars trivdes jag alldeles utmärkt med såväl arbetskamrater som överordnade på institutet. Jag tyckte, att vi var som en stor familj. Till varandras födelsedagar samlade vi alltid ihop pengar och köpte någon present. Lunchrasterna gick under trevligt samspråk. Vi hade en hel timmes rast. Arbetsdagen började klockan nio och slutade fem. Tjänstemännen hade kortare arbets- tid än arbetarna.

Den enda nackdelen var, att det var jag, som fick ha ansvaret för och arbeta med dupliceringsmaskinen. Den var registrerad hos hemliga polisen. Det var alltså en apparat, vilken man kunde ha att duplicera något olovligt på. Jag var ju utlänning och kunde därför vara extra misstänkt. Den förvarades i ett plåtskåp och likaså vaxpapperet, som man skrev ut handlingen på. Sedan rullade man fram så många exemplar man behövde. Det var mycket noga med att vaxpapperet brändes upp. En kommission skulle alltid sammankallas för makulerandet, och i deras närvaro skulle papperet brännas upp. Inte hade man tid eller möjlighet att alla gånger sammankalla kommissionen, utan brände upp papperet på egen hand. Nej, den apparaten ville jag komma ifrån eller åtminstone slippa ha ansvaret för. Men detta kunde jag ju inte säga till mina överordnade. J ag sade upp mig istället, egentligen mot min vilja. Direktören var mycket förvånad och sade, att jag tittar åt skogen.

Vad han nu menade med det, men han tyckte väl att platsen var avundsvärd, och att jag här hade tillfälle att förkovra mig. Det var ju sant. Men i alla fall fick jag min slutlön.

Nästa kapitel >>>