Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 38 - Åter till Petrozavodsk  
 

Under tiden hade finska teatern flyttat till Petrozavodsk. Vi började också planera för flyttning. Vi längtade efter kulturlivet där, och vi kände samhörighet med finska teatern. De spelade verkligen bra. De hade en bra sångkör och även mycket bra musiker.

På våren 1950 sade Ville upp sig, vi packade våra tillhörig- heter och sålde det vi inte kunde ta med oss. På stationen var det biljettkö som vanligt, men vi var tidigt ute, så jag stod i täten. Då kom en gammal ryska med sina knyten och skulle ställa sig i kön långt bak. J ag sa till henne, att hon skulle gå och sätta sig, så skulle jag köpa biljetten till henne. Hon var mycket tacksam för det. När vi sedan skulle stiga på tåget, fanns där inte någon perrong, det var mycket högt och svårt att taga sig upp. Vi hjälpte till med att hiva upp gumman och hennes bagage. Hon sa: "J ag önskar, att allt ni skall uträtta i stan måtte gå efter edra önskningar." Det skulle hon be till Gud om.

Eftersom allt gick över förväntan, kan jag inte tro annat än att den gamla gummans böner hjälpte.

Ville hade inte fått betalt för tre semesterdagar, som jag visste att han hade rätt till. I Salmi nekade de att betala ut dem. Jag minns inte nu, varför det blev sådan strid om de tre dagarna. Jag var därför mycket skeptisk, när vi gick till ministeriet för att försöka få ut pengarna. Men där var det en självklar sak att Ville skulle ha betalt för dem. Jag var mycket förvånad, för jag trodde att det skulle bli stridigheter här också.

Jag kom genast att tänka på gumman och tänkte, att hennes böner verkligen hade hjälpt. Jag visste ju, att vi hade rätten på vår sida, men det hjälper förvisso inte alltid.

Vi inkvarterade oss hos finska teatern i en stor lagerlokal, där våra vänner från Murmansk redan var inhysta. Vi lagade vår mat tillsammans under mycket primitiva förhållanden. Teaterfolket hade inte hunnit ordna med bostad åt alla. Vi sökte nu febrilt efter annan bostad och arbete. Ville blev erbjuden arbete på teatern, men lönen där skulle bli alltför mager; han sökte därför på annat håll. Ganska snart hittade han ett passande arbete på en transportfirma. Där var två bekanta till Ville anställda, och de sade till honom, att där behövdes ytterligare arbetskraft, samt att förtjänsten var minst 1.000 rubel i månaden. De reparerade stans alla bussar, utförde såväl trä- som plåtarbeten samt sprutmålade därefter. Förtjänsten visade sig ännu bättre än de lovat, lönen översteg alltid 1.000 rubel. Men vi var ju också i största behov av pengar, för flyttningen hade kostat oss extra.

Nu gällde det att hitta en bostad, innan det blev höst. Vi lyckades så småningom. Fick förstås vara inneboende hos privata husägare och bo ihop med andra igen, och det var inte så roligt. Men man hoppades på att så småningom hitta en bättre bostad. Jag sökte inte arbete ännu, för jag måste åka till Salmi för att hämta våra rotfrukter. Efter en mellanlandning hos en rysk familj hittade vi en karelska med son, vilken var villig att hysa oss. Hon hade ett rum och kök. Här kände vi oss i alla fall fria, ty värdinnan var hygglig och gav oss fria händer. Renligheten var det inte något vidare bevänt med, men jag fick försöka hålla efter. Hennes man var också häktad under skräcktiden, han var finne.

Så var det då dags att fara till Salmi och hämta rotfrukterna. Jag tog in hos paret, som jag hade tolkat så ofta åt, och där vi var som hemma.

Det tog mig cirka en vecka att gräva upp allt, som vi hade i vårt grönsaksland. Sedan gällde det att skaffa skjuts till Petrozavodsk. På järnväg skulle det ha blivit för dyrt att frakta allt. Vi var bekanta med ett finsk-amerikanskt par som bodde i sovchosen, där mannen var smed. De talade med ordföranden och fick besked, att en tom lastbil skulle till Petrozavodsk om ett par dagar. Jag fick löfte att följa med. Ordföranden själv hade tänkt åka med, men i sista stund fick han förhinder; jag skulle få åka ensam med chauffören. Jag var lite rädd för att åka ensam den långa vägen, för man hade hört olika historier om dessa chaufförer. Men våra vänner bad ordföranden, att han skulle gå i garant för att jag skulle komma hem välbehållen, och det lovade han.

När jag sedan fick se chauffören, blev jag förskräckt, för han såg verkligen ut som en gangster. J ag blev tveksam och påpekade detta för ordföranden, men visade det naturligtvis inte inför chauffören.

"Var inte orolig", svarade ordföranden, "det skall inte hända dig något ont." Så åkte vi iväg. Det var ju delvis alldeles ödsliga sträckor utan bebyggelse. När vi åkt ett bra tag small det plötsligt till, och nu satt vi där mitt ute i skogen. Jag blev orolig och undrade vad vi skulle göra, om bilen strejkade. Chauffören tittade under motorhuven och konstaterade, att en vinge i fläkten gått av. "Vad skall vi göra?" frågade jag. "Ja, vi får ta och slå aven vinge till och sedan köra med de två som blir kvar", svarade han. Jag fick hålla i, medan han bankade, och till slut fick han av vingen. Så kunde vi fortsätta.

Chauffören försökte göra närmanden, men jag avfärdade honom kvickt. När vi kört ännu en bra bit, stannade motorn igen. Inte vet jag, om chauffören gjorde det med flit, för nu hördes det iallafall inget oljud. J ag frågade åter, vad som nu hade hänt? "Vi får se", svarade han, och som jag tyckte, låt- sades han bara greja med bilen. Återigen försökte han göra närmanden, och jag var verkligen rädd för honom, men jag avfärdade honom barskt. Han föreslog, att jag skulle slippa betala, om jag gick med på hans närmanden.

Jag sade till honom, att jag hade verkligen inte tänkt åka snålskjuts utan jag hade tänkt betala och absolut inte gå med på hans oförskämda förslag. Till slut gav han upp och satte igång motorn, och det var inte något fel på den längre. Res- ten av vägen körde vi utan några stopp eller missöden. Det var redan kväll och mörkt, när vi kom in till stan. Ville hörde billjudet, när vi körde in på gården, och han kom utspringande och tog emot oss. Han tackade chauffören, för att han kommit hem med mig välbehållen. Han visste ju inte om, hur han hade uppfört sig. Vi fick betala 50 rubel tror jag det var. Jag kunde andas ut, när allt var över.

 
 

Nästa kapitel >>>