Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 37. - Oväntade häktningar  
 

En finnamerikan vid namn Reimond Malmberg, som var chaufför på barnhemmets lastbil, fick plötsligt kallelse att in- finna sig hos polisen. Han återvände inte därifrån; blev alltså häktad.

Hans mor var alldeles förtvivlad, för han hade ju varit hennes enda stöd. Hon arbetade inte på grund av åldern. Hon skrev ett brev på finska, vilket hon tänkte sända till NKVD, hemliga polisen. Hon bad mig att översätta brevet, men när jag läste det, blev jag alldeles förskräckt över innehållet, hon hade nämligen skrivit: "Ni blodsugare, hur många huvuden skall rulla, innan ni blir nöjda? och så vidare. Jag kommer in- te ihåg hela innehållet, men detta var ett brev, som man kunde bli huvudet kortare på, eller också kunde man få minst tio års fängelse. Jag varnade henne och sade till henne att inte skicka iväg brevet, för det kunde bara förvärra läget för Reimond, och själv skulle hon naturligtvis bli häktad också. Hon grät och tyckte, att hon inte hade någon, som ville hjälpa henne. Men jag svarade, att det inte skulle vara till hjälp, om jag översatte brevet.

Om hon senare sände iväg brevet på finska, vet jag inte. Men efter en tid kom polisen och hämtade henne också. Medan polisen var hos henne och gjorde husrannsakan, lyckades hon smita iväg ut och kom till mig som var hemma och bodde i samma hus. Hon frågade, om jag ville gömma dollar åt henne. Det var åtminstone 250 dollar, vilka hon stoppade i handen på mig, sedan gick hon tillbaka till sitt rum. Ville kom hem i samma stund, och jag visade honom pengarna. Han sade genast, att jag skulle gå och lämna tillbaka dem, för annars k1!nde vi råka illa ut. Konstigt nog fick jag tala med henne av- skilt och kunde således återlämna pengarna. J ag rådde henne att själv försöka gömma dem någonstans och sade att vi inte vågade ta den risken, för polisen visste nog, att hon hade dollar kvar.

Hon bad mig sedan, att vi skulle ta hand om hennes potatis i källaren och blåbärsflaskorna, som hon hade kvar. Hon menade, att vi kunde sälja dem och sedan skicka henne paket, när hon meddelat oss sin adress. Detta lovade jag, och vi frågade poliserna, om vi fick ta hand om detta, och det hade de ingenting emot. Hur många år hon blev dömd till, vet jag inte, men när vi senare bodde i Petrozavodsk, fick vi veta, att hon låg på ett sjukhus där. Jag var och hälsade på henne. Under fängelsetiden hade vi som avtalat skickat paket till henne.

Hon avled på sjukhuset efter en tid. Hon led av cancer. Sonen Reimond hade blivit frigiven långt senare, fick vi höra. Han hade varit mycket omtyckt av alla på barnhemmet, men modern hade ingen gillat riktigt. Hon var långfingrad och hade stulit av sina närmaste grannar, där hon hade bott tidigare, och folk var nästan övertygade om att hennes dollar också var stulna. Men Reimond tyckte vi alla verkligen synd om. Han var dock inte den ende, som fick gå den vägen.

I Salmi blev vi även bekanta med ett par som också kommit från Amerika och som bodde i en liten stuga en bit från oss. Jag var tolk åt dem flera gånger, särskilt då mannen hade brutit sitt ben i skogen. Frun ville att jag skulle åka med, när han skickades till Olonetz sjukhus. De bjöd på resan naturligtvis, och när han senare skulle till Sortavala för röntgen, fungerade jag också som tolk. För mig var det enbart ett nöje att åka med, ty jag kunde samtidigt träffa mina goda vänner på platsen. I ersättning fick jag dessutom klänningstyg, och Ville skjorttyg. Hos dem var vi alltid välkomna, det var som ett andra hem för oss.

Deras son hade häktats under det stora svepet och suttit på ett fångläger i norra Karelen. Föräldrarna hade på hemliga vägar fått veta att han hade lyckats rymma under kriget då det rådde villervalla. Nu var han domare i Amerika och hade det mycket bra. Så kan rollerna förändras. Fadern - som var hans styvfar - berättade att när han fick meddelandet att sonen fanns i Amerika blev han alldeles knäsvag av lycka och föll på knä. Mannen var lastbilschaufför och sådana hade all- tid lättare att anskaffa sådant, som var svårt att få tag i. De hade det därför mycket bättre än många av oss andra.

Vi hade personalfester på barnhemmet vid olika högtider. Jag blev utvald att baka till festen för såväl rektorn som direktören med fru hade smakat på mina bakverk, då de hälsat på hos oss. Jag försökte förstås slippa undan baket genom att säga, att jag aldrig hade bakat så stora kvantiteter; vi var ungefär 50 personer. Men mina bortförklaringar hjälpte inte. Olimpiada sade då, att hon skulle komma och hjälpa mig.

Vi började med att räkna ut, hur mycket vi behövde av olika ingredienser. Det fanns ju inte kaffebröd att köpa någonstans, annars hade väl den frågan lätt lösts. Vi måste även laga skinkan och allt det andra, som skulle bjudas. Jag lyckades över förväntan, men åh vad jag var nervös, innan det var färdigt.

Personalen var så nöjd och en ryss tog en skinkskiva, kysste den och sade, att han aldrig hade ätit något så gott. Likaså blev kaffebrödet lyckat. Efteråt sade rektorn till mig, att han hade valt rätt person.

Det var klart, att man blev glad, då alla var nöjda; även så- dana som varit avogt inställda till mig tidigare, började nu att uppföra sig annorlunda. Nästa gång vi skulle ha fest, var det naturligt, att jag blev utsedd igen. Men då hade jag oturen att bli sjuk. J ag hade gräslig huvudvärk, var sängliggande i fyra dygn och kunde inte äta eller ens stå på mina ben.

Man hade ju fördelar också, när man lagade mat, får det blev ju mycket fett kvar efter skinkan, och det var tacksamt att få behålla.

Likaså blev det mat över, och det fick Olimpiada och jag dela på.

Musik hade vi alltid på våra fester där vi också dansade. Direktören själv var bra dragspelare, gitarr fanns det alltid någon, som kunde spela. Danskavaljerer var det förstås inte så gott om, men vi kvinnor dansade med varandra, vilket var ganska vanligt i Ryssland, särskilt under krigstiden.

 
 

Nästa kapitel >>>