| |
När vi kom till Salmi, fanns en del
missförhållanden, vilka " man fick ta itu med. Vi tyckte, att det
var en konstig och
otrevlig lukt i uppgången, men vi
kunde inte begripa, var- ifrån den kom. Så en dag fick vi se en get
komma ner från vinden. Vi trodde förstås, att detta var en
engångsföreteelse, och att geten själv tagit sig dit upp. Senare
fick vi veta, att vitryskan som bodde vägg i vägg med oss höll geten
där. Detta var vi tvungna att få slut på, för så här kunde ju ingen
bo. Vi påpekade det olämpliga för gumman, men hon fortsatte att
släppa upp sin get. Då talade vi med direktören, och det beslutades,
att det skulle sättas upp en grind framför vindstrappan, och att den skulle hållas stängd.
Till slut insåg gumman, att det inte gick för sig att trotsa detta
förbud. Var hon sedan placerade geten över natten, vet jag inte, men
troligen fick hon plats för den i ladugården. Det dröjde dock länge,
innan lukten försvann, ty geten hade ju hunnit att smutsa ner
vinden.
När jag på hösten började se mig
omkring efter innanfönstren, hittade jag inte några. Jag frågade
grannarna och de svarade att ryssarna hade bränt upp dem, d v s de
hade använt ramarna till att göra upp eld i spisen. Hör och häpna!
Husen låg mitt inne i skogen, och sjön låg alldeles intill huset,
där det alltid flöt drivved. Var de verkligen så lata, att de inte
kunde förmå sig att gå ut i skogen och hugga sin ved. Det gjorde
Ville och jag i början, det var inte förbjudet att hämta sitt
bränsle från skogen. Men när vi senare såg hur mycket drivved, som
låg utefter stränderna, började vi att dra upp den i stället. Det
var mycket lättare. Det orkade jag göra ensam, och när Ville kom hem
gick vi båda ner och drog upp veden till vår trave. Den torkade fort
i solen och var ett utmärkt bränsle.
I huvudbyggnaden fanns
vattentoaletter, men i personal- bostäderna hade vi bara utedass.
När vi första gången skulle göra ett besök där, ryggade vi faktiskt
tillbaka. Golvet var översvämmat av avföring. För att komma fram
till brinkan, dassholken, hade man kastat först granris, sedan
tegelstenar på golvet för att inte behöva trampa direkt i dyngan.
Det var också en fruktansvärd stank mitt i sommaren.
Nu var vi tvungna att tala med
direktören och ordna, så att där blev rengjort. Olimpiada och jag
skurade sedan så där blev rent. Det gavs ut stränga order om att det
inte fick lortas ner på dasset, och att brinkan var avsedd att sitta
på (ryssarna brukade stå på brinken); vi fick faktiskt ordning även
på det. Alltid var det någonting, man skulle kämpa för.
Det var många som var tacksamma över
att vi hade kommit dit, och att vi satte igång att kämpa mot
missförhållandena. De anställda som hade kommit från Vitryssland
hade föråldrade vanor. De hade troligen
aldrig sett ett dass ens. Här fanns flera vitryssar anställda. Dessa
var inte förtjusta i oss, för de tyckte väl, att det blev för mycket
restriktioner och förbud, och det var de inte vana vid hemifrån.
Ännu var det svårt att få tag i
socker, men chokladkarameller fanns att köpa ibland, och dessa
använde vi till att söta vårt kaffe med. Men det var en dyr
historia, för det kostade 60 rubel kilot, och när man hade en lön på
690 rubel i månaden, kunde man inte slösa med dessa "sockerbitar".
Varje karamell delades i flera bitar och varje bit skulle räcka till
åtminstone en kopp. När det senare började finnas strösocker, kokade man det och gjorde bitsocker för det var fördelaktigare, ströet
skulle gått åt fortare.
Rex hade vi vid det här laget gett
bort till ett par i Petrozavodsk, som Ville hade blivit bekant med
vid överresan till Ryssland. De hade en hushalva i Petrozavodsk och
ville ha hunden till gårdvar. Vi hade svårt att ha hund, för det
fanns ju många barn, och alla ville komma med en smörgås till Rex.
Paret som fick hunden av oss var mycket tacksamma och ville betala,
men vi talade om för dem, att vi också hade fått hunden så gott som
gratis. De berättade senare att Rex inte hade ätit på tre dagar,
sedan vi lämnat bort honom. Så trogen kan en hund vara.
På sommaren hade slöjdlärarinnan
bråttom med att sy kap- por och andra plagg till barnen, och jag
tillfrågades, om jag kunde hjälpa till under sommaren. Jag tyckte
att det blev ett tillskott i kassan och accepterade. En del av de
större flickorna satt där också och hjälpte till att sy. Alla
anställda måste i tur och ordning vaka över barnen och min tur kom
också. Det var en gräslig natt jag upplevde.
Inte behövde någon vara rädd för att
man skulle somna, för där fanns så mycket vägglöss, att de kröp upp
efter benen. På barnen likaså och jag borstade bort dem så gott jag
kunde och hann med, men det var helt
omöjligt att hålla dem borta från alla barn. Barnen sov i alla fall
och tycktes inte vara störda av inkräktarna. J ag hoppades bara, att
jag måste slippa att sitta vakt en natt till.
Direktörens fru var sjuksyster, och
det var hon, som skulle sköta om de hygieniska förhållandena. Men
jag hörde aldrig, att de gjorde något mot vägglösen. Många av barnen
hade skabb, och det tyder ju på, att det var dåligt ställt med hygienen.
Man såg ofta barnen gå omkring med
trasiga skor, de bara tårna stack ut och inga skosnören hade de
heller.
Särskilt synd tyckte vi om en liten
blek pojke. Han brukade komma till oss och sitta länge. Jag brukade
säga till honom, att han måste gå och läsa sina läxor. Jag bjöd
honom alltid på mat och han åt med god aptit. Maten var ju
annorlunda än den de fick på hemmet, och dessutom fick han äta i
lugn och ro. De större pojkarna brukade trakassera de mindre.
När jag frågade pojken, varför han
inte hade några skosnören, svarade han, att de stora pojkarna hade
tagit dem ifrån honom. Han tyckte säkert, det var skönt att slippa
ifrån sina plågoandar ibland och tog då sin tillflykt till oss.
Maten på hemmet var nog inte heller så närande för barnen såg bleka
ut. Men det var ju inte konstigt, så mycket mat som bars hem till
direktören och hans närmaste. Man kunde se, hur barnen gick
smygvägar med ett fat under förklädet för att lämna till direktören;
det var kocken som hade skickat dem. Den maten som borde hamnat i
barnens gryta, hamnade alltså till stor del i personalens. Kockan
tog så mycket hon kunde, hon hade ju också stor familj.
När det är brist på mat gör folk så;
den som är nära kött- grytorna tar för sig. Det var ett vanligt
ordspråk i Ryssland att "smörjer du inte, så åker du inte heller."
Med det menades att man kom ingenvart om man inte smorde. Barnhemmet hade en roddbåt, som vi
brukade låna för att ro ut på Ladogasjön och fiska. Paret från
Murmansk som vi umgicks mest med i Olonetz kom på semester till oss.
Frun som var sömmerska på finska teatern, sydde under vistelsen hos
oss en hel del både till oss och andra. Jag hjälpte henne med att
sprätta upp gamla kläder som sedan syddes om, och jag hjälpte henne
även med handarbetet på kläderna. Villes kostym, som var helt
urblekt vändes, och åt mig sydde hon en klänning och några blusar av
tyger, som jag fått byta till mig på teatern. Till oss sydde hon ju
mycket billigt, för hon fick ju maten gratis och jag hjälpte henne
med sömnaden åt de andra. Både Ville och jag blev uppriggade, och
det behövdes minsann.
Allt emellanåt åkte vi alla fyra ut
och fiskade, och varje gång fick vi någon gädda eller så. Det var ju
lite omväxling i matsedeln. Annars åt vi svamp i stället för kött,
som vi inte såg till. Till efterrätt hade vi blåbär eller lingon. Jag hade försett oss med bär och svamp; det räckte över hela
vintern. Lingonen hade jag mosat i en träbytta, det var ju enda
sättet vi kunde förvara dem på för sockret man ibland fick tag i,
räckte ju inte till bären; man fick sockra först vid användandet.
Någon källare fanns inte heller så svampen fick jag salta in så den
höll sig hela vintern.
.En mycket sorglig händelse
inträffade, då en lärarinna tog de mindre barnen med sig på en
utflykt till skogen. Hur det nu kunde gå till, så saknades två av
pojkarna, när lärarinnan återvände till barnhemmet, och hon
upptäckte inte detta förrän hon kommit hem. Hon hade kanske inte
räknat barnen, när hon gav sej av. Hur det hängde ihop, vet jag
inte. Men två barn saknades, och alla anställda fick ge sig ut för
att leta efter pojkarna. Det var ingen lätt uppgift, då det började
mörkna man kunde inte se. Ficklampor hade de visserligen med sig,
men de lyste ju inte långt. Naturligtvis hade polisen också letat
efter dem, men allt var förgäves. Efter en tid hittades de två
pojkarna döda i skogen, de låg tätt intill varandra. Direktören fick
åka och identifiera dem. Saken tystades ner; det talades inte om händelsen
annat än bland personalen, som diskuterade och undrade, hur det
skulle gå för lärarinnan.
Men så vitt jag vet, blev hon inte
åtalad, hon var kvar i Salmi, är vi
flyttade därifrån. Det var ju bara "barnhemsbarn", det var frågan
om. Inga föräldrar frågade efter dem, och lärarinnan var ryska; det
var ju en förmildrande omständighet. Jag undrar hur det hade gått,
om det hade varit en lärarinna med utländskt påbrå? Vi alla tyckte,
att detta var en kuslig händelse och en otäck nonchalans.
|
|