Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 35 - Förflyttningen till Salmi  
 

När vi bott i Vidlitza ett år, fick vi plötsligt veta, att barnhemmet skulle avvecklas; barnen och personalen skulle förflyttas till Salmi.

I Salmi fanns det ett stort barnhem med plats för 250 barn, både pojkar och flickor. Vi hade hört att pojkarna där var hemska. J a att de till och med kom rusande emot folk med kniven i högsta hugg. Jag tyckte detta lät otäckt och sa till Ville, att det vore bättre att flytta till Petrozavodsk. Men han tyckte ju om sitt arbete och beslöt sig för att åka med direktören och se, hur där såg ut. När han kom tillbaka, sa han, att inte kom där några pojkar emot dem med knivar; han trodde, att vi skulle trivas där. Vi flyttade till Salmi.

Barnhemmet som också där låg vackert inbäddat i en tall- skog var byggt av finnarna till officersskola. Huvudbyggnaden var ett trevåningshus. Bredvid fanns ett tvåvåningshus samt tre envåningshus för personalen. Dessutom fanns där en ladugård med några kor, som barnhemmet ägde. Personal byggnaderna låg alldeles intill Ladogasjön. Huvudbyggnaden låg lite högre upp. Längre bort fanns bara två små stugor, där det bodde två finska par.

Luften var underbar, och det var mycket vackert. Några affärer fanns det inte annat än i själva Salmi, dit det var ungefär tre kilometer och dit inga kommunikationer fanns.

Vi fick ett ganska stort rum i tvåvåningshusets andra våning.

Ville fick börja med att reparera i huvudbyggnaden, alltså i barnhemmet som inrymde kontor, kök och matsal. Han fick en kvinnlig hjälpreda, en finsk-amerikanska. Vi fick hämta mat från matsalen. Före höstterminens början gjorde Ville i ordning verkstaden, där han skulle undervisa pojkarna.

Jag tyckte, att det skulle bli spännande att se hur det skulle gå för honom att undervisa. Pojkarna var ju till största delen ryssar, och Ville kunde ytterst dåligt ryska. Men han var medveten om, att han kunde sitt yrke, så själv var han inte alls orolig.

Hyvelbänkarna från Vidlitsa kom väl till pass, för här fanns det inte några. Det var förresten jag, som i Vidlitsa blev kommenderad till Pågrankondosh för att komma överens med skolan där om att överlåta de hyvelbänkar, vilka barn- hemmets direktör visste fanns där outnyttjade.

Jag lyckades också övertyga skolans direktör, att barnhemmet skulle få stor nytta av dessa, och han lovade då att överlåta dem. Jag åkte hem med beskedet, och från barnhemmet var de inte sena att skaffa en lastbil och hämta hyvelbänkarna, innan direktören ångrade sig. Dessa bänkar var efterlämnade av finnarna. Ville var så glad, när han fick dem installerade.

Så började då höstterminen 1948. Det verkade, som om pojkarna var lite återhållsamma, innan de började komma till undervisningen i verkstaden. Men deras intresse väcktes då de såg, att där fanns hyvelbänkar. De hade de inte haft tidigare. Ville började att tillsammans med pojkarna tillverka skaft till knivbladen, som han inte hade hunnit göra färdiga i Vidlitsa. Detta var pojkarna mycket intresserade av. Ville for också ut till skogen med lastbil och hämtade björkar, vilka skulle användas som virke till skidor. Han hade ju tidigare arbetat ett tag på en skidfabrik i Petrozavodsk så han visste hur man tillverkade skidor. Pojkarnas intresse vaknade nu ännu mera. De tillverkade även några kälkar. En av lärarinnorna omtalade, att pojkarna alltid tittade på klockan och undrade, om det inte snart var tid att gå till verkstaden, så nu behövde man inte längre locka dit dem.

Nog var det förvånansvärt, när man tänker på Villes han- dikapp med språket, men han kunde konsten att undervisa och intressera pojkarna.

Pojkarna försökte förstås stjäla spik och även verktyg. Men då satte Ville två pojkar vid dörren som vaktmästare för att se till att ingenting stals, och detta skötte pojkarna mycket bra.

Ville fick s.k. kommenderingspengar eller flyttningspengar, som utgjordes aven månadslön, alltså 690 rubel. Då köpte jag en kappa, eftersom det var vårt största behov, men materialet i kappan var av dålig kvalité.

Hela den extra ersättningen gick åt till min kappa, den var inte billig. Senare köpte jag också filtstövlar, mina första under hela tiden i Ryssland. Jag tyckte, att de var opraktiska, för man kunde bara använda dessa, då det var riktigt kallt. Vid minsta tö drog de åt sig vatten. Men Ville tyckte, att eftersom det var så långt till affären, och det alltid var jag, som gjorde våra inköp, skulle jag ha filtstövlar.

I huset där vi bodde, fanns det en tyskrysk lärarinna och hennes son. Lärarinnans far var av tysk härkomst från Leningrads trakten. Modern var ryska. Sedan bodde där en vårdarinna, som var finska, och hade två söner. Rektorn var jude. Där bodde också en gammal ryska, vilken tillhörde en före detta adelssläkt, och hon var också vårdarinna. Hon var mycket gammal men vital. Hon var tvungen att arbeta, ty hon fick ingen pension, eftersom hennes arbetsår inte räckte till.

Vi umgicks och bildade tillsammans ett gäng och hade små sammankomster i tur och ordning. Vi hade mycket trevligt.

Senare tillkom en ingermanländsk vårdarinna. Jag blev erbjuden platsen som lagerföreståndare men vågade inte ta den, fastän det var mycket lockande. Orsaken var, att man såg, hur det bars matvaror från lagret till direktörens och andra ansvarigas bostäder. Det var ju barnens ransoner det togs ifrån. Även från köket skickades barnen med socker och annat, som inte fanns i affärerna, till direktörens bostad.

Det skulle "smörjas", vilket var så allmänt i Ryssland. Om jag hade tagit platsen, hade jag kanske råkat i onåd, ifall jag inte lämnat ut det direktören begärde. Jag kunde ju också råka illa ut, om det anmäldes till högre ort. Man fick alltid vara försiktig och på sin vakt. Då var det bättre att leva på mindre inkomster och ha ett rent samvete.

Vår väninna Olimpiada Karlovna Steinmiller frågade mig, om jag ville åta mig att se efter hennes son, som inte var tre år ännu. Hon beklagade att hon inte kunde betala mera än 50 rubel i månaden, men visste att arbetet var mera värt. Hon hade samma lön som Ville, och det förslog inte långt. Ville tjänade ju allt emellanåt lite extra, så på det viset klarade vi oss skapligt. Jag åtog mig att se efter gossen Sergei, som vi båda tyckte mycket om. Han tydde sig också mycket snart till oss. Jag var noggrann med hans mattider och såg till, att han sov middag en stund varje dag. Han såg också mycket friskare ut efter ett tag. Ja vi blev nästan som en familj med Olimpiada. Hon var en mycket bra lärarinna, hade bra disciplin i klassen och var mycket älskvärd. Tillsammans med henne trivdes vi allra bäst. Hon talade också finska, för hennes man var finne. Han hade häktats under masshäktningarna.

 

 
 

I ett rum på 10m2 i detta hus bodde Signe och Ville de sista fem åren före avresan till Sverige.

 

 

Sergeis far var en tysk officer, som hade trott, att hans familj hade omkommit under kriget men långt senare fick han meddelande om att hans familj levde och var bosatt i Öst-Tyskland. Han flyttade då till sin första familj, och Sergei blev utan far. Sådana familjetragedier utspelades ofta såväl efter häktningarna som efter kriget. Familjerna kunde få meddelande, att mannen hade dött eller stupat, men kunde efter många år dyka upp igen livs levande.

Sergei började nu kalla Ville för pappa. Han tyckte väl, att han också skulle ha en pappa, och då blev Ville fadersgestalten för honom.

När vi satt på barnhemmets bio med Sergei, och Ville kom in, ropade Sergei över hela salen ''pappa". Alla började förstås skratta för de kände ju till det rätta förhållandet, ty alla anställda kände varandra, vi var ju inte så många.

 

Nästa kapitel >>>