Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 34 - Ville blev slöjdlärare  
 

Vid det här laget hade vi hört att folk fick utresetillstånd till Finland. De flesta blev väl egentligen skickade dit på uppdrag från Moskva. Men vi tänkte, att nu försöker vi i alla fall lämna in en ansökan om semesterresa till Sverige och Amerika. Det kändes förstås, som om vi bett om någonting helt omöjligt. Något hopp om att få resa hyste vi egentligen inte, men denna fråga var ju alltid aktuell inom oss. J ag skrev också till mina anhöriga och bad dem att försöka stöta på, ifall det skul- le hjälpa. Detta var år 1946.

Under tiden blev Ville kallad till skolöverstyrelsen och er- bjöds plats som slöjdlärare på barnhemmet i Olonez. Han hade ju tidigare haft plats som slöjdlärare, och det visste de på skolöverstyrelsen.

Men tjänsten innehades aven annan man, som var en bekant till oss, och Ville tyckte inte att han kunde ta brödet från honom.

Skolöverstyrelsen sa, att den läraren skulle bli avsatt i vilket fall som helst, men Ville gick inte med på det ändå. J ag bad honom, att anta erbjudandet, men han stod på sig.

Då erbjöds han en plats i Vidlitza istället, och den antog han genast.

Det var en timmes tågresa från Olonez där befolkningen huvudsakligen levde på laxfiske. Jag hade hellre sett, att Ville antagit platsen i Olonez, men jag tror, att han också tänkte sig barnen mindre bångstyriga på en mindre plats.

J ag blev tvungen att säga upp min plats på teatern, och det tyckte jag var mycket tråkigt, för jag hade trivts så bra med både arbetet och kamraterna. Jag hade fått se alla pjäser, och det kulturella livet var ju också något helt annat än i en liten by. Men jag tänkte, att det kanske är bäst som sker. Ville flyttade först för att göra iordning någon slags bostad åt oss. Han reparerade också i skolan under tiden för det var just sommarlov, när han flyttade. För detta fick han extra betalt. Hans lön var annars 690 rubel i månaden plus att han fick äta gratis på barnhemmet, som var inrett i skolans nedre våning.

Han avdelade en bit av ett stort rum till bostad åt oss. Res- ten av detta rum skulle användas till verkstad för barnen. .Rummet var soligt och ljust. Fönstren låg mot söder.

Skolan låg fint inbäddad i tallskog, och där var en underbar luft. Så snart min anställning gick ut, flyttade jag dit. Som grannar fick vi ett lärarpar, mannen var historiker och kvinnan lärare i engelska.

Hennes förste man hade också häktats under skräckåren och försvunnit. Mannen här hade suttit inne i tre år som politisk fånge, men han hade sluppit ut efter så kort tid, konstigt nog. Ville kände honom från en kurs, som han hade bevistat vid sin ankomst till Ryssland; där var han också historielärare. De hade båda två hälsat på hos oss i Olonez, så även jag var bekant med dem. Med dem umgicks vi under vistelsen, som dock inte blev så långvarig.

Kvinnan var en finskamerikanska; hon liknade en fransyska till utseendet. Mannen var från Finland. Kvinnan hade en dotter som var gift i Moskva med en engelsk diplomat; hon fick senare resa med sin make till England. Dottern hade varit orolig och rädd att inte få följa med sin man, men det ordnades till slut.

Några verktyg fanns inte på barnhemmet, då Ville kom dit, så han fick resa till Leningrad för att försöka anskaffa några. Han träffade en man på torget, som skulle sälja sina verktyg, då han inte längre hade någon användning av dessa, han var invalid. Det var rena rama turen att Ville råkade på denne man.

Därefter gick Ville till smedjan i byn och bad dem tillverka några knivar, som han sedan skulle sätta skaft på själv. Där kom han i samspråk med smederna och fick höra talas om, att pengarna skulle bytas ut mot nya och devalveras. Ville talade om detta för historieläraren, men då sa han, att detta var helt gripet ur luften. Han skrattade åt hela historien och sa, att Sovjetunionen aldrig kommer att byta ut sina pengar; det var helt omöjligt. Ja, tänkte vi, man får väl se vem som har rätt. Det dröjde faktiskt inte så länge, innan det blev aktuellt.

Under kriget hade somliga blivit rika på svartabörshandel, och det var väl dessa pengar staten ville komma åt. Man fick 10 rubel för en hundralapp, om man hade någon kvar vid det tillfället. Alla försökte ju köpa upp sina pengar, så affärernas varor liksom bara försvann, all vodka tog slut, och annat hade det egentligen inte funnits att köpa.

Staten växlade inte in hur stor summa som helst - de som hade mer än tillåtet blev helt enkelt fråntagna det överskridande beloppet. Hur mycket man fick växla in, minns jag inte.

Likaså var det med obligationerna. Först hade utbetalningstiden för dessa förlängts med tio år. Och folk trodde inte att de någonsin skulle få ut pengarna på obligationerna. Endast om man hade tur att vinna kunde man få ut obligations- pengarna för de utbetalades alltid tillsammans med vinsten. Man kunde således bara vinna en gång. Nu fick man återigen bekräftelse på hur bra djungeltelegrafen arbetade. Några bysmeder kunde meddela, vad myndigheterna i Moskva hade beslutat i all hemlighet.

Kortsystemet utgick också i samband med devalveringen. I början ville inte brödet räcka till, folk köpte så mycket de kun- de, andra blev då utan, det hände även oss. Köerna var långa till att börja med. Men så småningom ordnade det sig så, att det räckte till alla. j ag reste ibland till Sortavala som inte låg så långt bort för att bland annat köpa surrogatkaffe, som vi tyckte var riktigt gott. Det innehöll bara 12 % kaffe. Sedan köpte jag litet av varje, som gick att få där. När Ville tittade i skåpet, tyckte han det var otroligt, för det var välförsett, något som vi inte var vana vid.

En milis kom och meddelade oss att vi inte fick något utrese- tillstånd till varken USA eller Sverige.

Inget papper hade han med sig, han omtalade bara muntligen, att vi hade fått avslag på vår ansökan. Han sade också: ."Ni kan ju resa på semester inom landet varthän ni vill."

Som om det skulle vara en tröst för oss!

Vi begrep att våra ansökningar inte hade vidarebefordrats till Moskva, för då skulle vi naturligtvis fått ett skriftligt med- delande, eller också hade vi blivit kallade till milisen. ja, nu var det ingenting annat att göra än att invänta gynnsammare tider. Tiden var väl inte mogen ännu.

Pojkarna på barnhemmet kom en vacker dag med en liten hundvalp till oss och frågade, om vi kunde överta den. De kunde ju inte ha hunden på barnhemmet. Vi tog oss an valpen, men undrade, varifrån de hade fått den. Det var visst någon, som ville bli av med den, för det var inte vanligt, att man köpte hundvalpar. Var och en hade nog med att få mat till sin familj. I Ryssland fanns det många herrelösa hundar, ibland for en bil omkring och fångade upp dem. Vi gav pojkarna en slant för hunden och tänkte att vi får väl se tiden an, om vi kunde ha den.

Hunden fick namnet Rex, för det var lätt att uttala även på ryska. Rex blev omhuldad som ett litet barn, växte snabbt och var mycket klok och trogen. Den fick till att börja med dricka mjölk och äta lättare mat. Senare fick han precis samma mat som vi samt dessutom ben att gnaga på. Vi hade många roliga stunder med Rex.

 
 

Nästa kapitel >>>