Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 33 - Egen bostad  
 

Vi hade flyttat in i hotellbyggnaden och fått ett alldeles eget rum igen. Rummet var så litet, att man inte behövde befara inneboende, och det var en underbar känsla att få vara för sig själva och ha ett eget hem. Fastän rummet var så litet var det trivsamt. Taket var delvis snedställt och hade ett lågt fönster med utsikt mot älven. Där rymdes inte mer än en säng, som vi hade under fönstret, ett litet smalt skåp för våra kärl, som Ville hade tillverkat, dessutom hade vi en pall för vattenhinken samt ett bord framför sängen och två pallar att sitta på. Något annat fick absolut inte plats. Ville hade själv tillverkat alltsammans i små dimensioner för att rymmas i detta rum.

Spisen med beteckningen "Porin Matti" efter den finne, som uppfunnit den, var ungefär en halv meter lång och tre decimeter bred. Den var inte stor, men den värmde alldeles utmärkt. Plattan var en enda jämn platta och runt omkring teglet var det plåtbeslag; hela värmen utnyttjades med den spisen. Man eldade med små korta vedstumpar, den var som en riktig sparspis, passande till ett sådant litet rum. När man lagade mat, kunde man utnyttja hela plattan och den värmdes upp hastigt och höll värmen länge.

När jag slutat elda och skulle baka, rakade jag ner glöd och aska i asklådan och kunde stoppa in små plåtar, som Ville hade tillverkat enkom för denna spis. Jag kunde grädda flera plåtar på eftervärmen. En liten garderob hade vi också, för första gången under vår tid i Sovjet. Huset var byggt av finnarna, under ockupationen.

Nu hade vi ännu kortare väg till vårt arbete, för hotellet låg alldeles intill teatern, och vårt potatisland låg mellan dessa byggnader. J ag brukade på väg till och från arbetet titta till det för att se, om där behövde rensas ogräs eller gallras. Ville s uppgift var att kupa potatisen ett par gånger.

På teatern hade anställts en dragspelare vid namn BodolfNiemi, också han från Kiruna, som kom från Petrozavodsk. Han bad att få äta tillsammans med oss. Han hade ju bättre ransoner än vi, hade specialranson alltså, som artister fick, men däremot hade han inga rotfrukter. Han ville lämna sin ranson till oss, om jag lagade maten åt honom också. Jag tyckte, att det ju inte kunde bli så mycket mer att göra, fast man fick en mun till att laga mat åt, så jag accepterade! Det var ju till fördel för båda parter.

Han skulle ju inte ha blivit mätt på sin ranson utan potatis. Sedan dröjde det inte länge förrän teatern anställde ännu

en dragspelare, Sulo, och även han kom till oss och frågade, om inte han kunde få ingå i vårt kollektiv, vad matfrågan beträffade. Han var kompis med Bodoif, och jag tyckte det var synd att han skulle gå där och halvsvälta. Han hade just åter- vänt från Öst-Tyskland, där han varit i armen som musiker. Hans fru hade begått självmord här i Olonez under tiden. Hon var en mycket skicklig skådespelerska, den bästa av alla. Hon blev väl överansträngd, hade ofta svår huvudvärk och orkade inte med längre. De hade en son i skolåldern; han togs in på barnhem.

Ja, så fick jag ännu en mun att laga mat åt. Det blev förstås extra arbete, men pojkarna brukade hjälpa till med att skala potatis.

Jag lagade nu så mycket mat på kvällen, att jag bara behövde värma upp den, när vi kom hem på middagsrasten, eller också lät jag maten stå i ugnen, tills vi kom hem.

Snart kom Bodoifs fästmö till Olonez, och Sulo träffade en flicka, som han gifte sig med, och då blev jag av med mina matgäster.

 
 

Nästa kapitel >>>