| |
En natt vaknade jag av högljudda
röster och skott som avlossades. Jag undrade vad det var, tänkte att
nu skjuter de ihjäl varandra. Det knackade på dörren och det var
grannfrun, som frågade om vi inte visste att det var fred.
Det var alltså därför de hade
avlossat skott upp i luften. Vi skyndade att klä på oss, och Ville
måste i all hast ge sig iväg till teatern, för han var numera
kommendant och det var hans uppgift att hissa flaggan. Jag hastade
också iväg så fort jag hann, och när jag kom till teatern stod där
en massa människor, som hoppade och kramade om varandra. Nu var alla
vänner, man kände samhörighet med alla. Det var ett jubel utan like!
Jag har aldrig upplevt något liknande, man kände sig rörd och ville
bara jubla i högan sky! På kvällen anordnade teatern en jubelfest
där alla var glada och dansade och där det hölls flera tal om
freden. Detta var den 9 maj 1945, ett oförglömligt datum!
Nu väntade man på bättre tider, men
det dröjde många är ännu innan vi upplevde någon bättring.
|
|