Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 31 - På förhör hos polisen  
 

Alli umgicks med en man, en skomakare, som besökte henne, andra karlar drog hon inte hem, och inte störde hon oss heller på något vis. Men på ett annat sätt höll jag på att råka illa ut för hennes skull. Hon hade nämligen en gång sett en gumma på torget, vilken hade en finsk bok, som hon rev blad ur för

.att göra strutar till blåbär som hon sålde. Alli hade då frågat om hon kunde få boken, mot att hon istället skaffade gumman annat papper. Alli fick boken.

På kvällen när jag kom hem och gjorde upp eld i spisen, kom grannfrun med produkter till mig som betalning för städningen, som jag alltid utförde åt henne. Vi stod och talade med varandra, då Alli kom från rummet med boken i han- den. Hon rev sönder den och brände upp den. Hon sa också, kanske för säkerhets skull, att den boken borde ingen läsa. Vi tog aldrig i boken, varken grannfrun eller jag. Alli sa bara, vad boken hette, samt att det var en finsk bekant, som hade skrivit den. Boken hette' 'Tio år under skäran och hammaren ''. Det var naturligtvis farligt att läsa en sådan bok. J ag hade visserligen läst den tidigare, men det sa jag ju inte till någon. Författarinnan hade lyckats komma till Finland under kriget och skrivit den där, sedan hade boken förts hit av finnarna. I boken talade hon om förhållandet i fängelset där hon suttit i tre år.

Tiden gick, det var några månader efter den händelsen, som två män kom in på kontoret, när vi hade frukostrast. De

började tala och skämta med oss. Vår sekreterare visste om "vad det var för herrar'', för hon var ju ortsbo. Efter en stund sa de till mig, att vi skulle gå och se efter om kassaburen stod på plats. Jag tittade förvånat på dem och svarade, att nog är den säkert på sin plats, för den var så tung att den var mycket svår att flytta. Men de envisades, så jag följde med dem ut och frågade dem, vad de egentligen ville. Då sa de, att det fanns en order på att göra en husrannsakan hos oss. Jag blev alldeles kall, men samtidigt sa jag till dem, att jag i vilket fall som helst måste lämna kassanycklarna till sekreteraren, ifall de skulle behöva pengar under tiden. Jag fick inte gå ensam, en av männen följde med mig in.

Sedan vandrade vi hem till oss. Alli var inne i sitt rum, men Ville var på sitt arbete. Männen snokade igenom rummets varenda vrå och även Allis rum. Vi hade ett hål i tapeten, och där hade vi stoppat in papper i springan för att det inte skulle dra. Detta drog de kvickt undan, de trodde antagligen, att där fanns någonting dolt. Men de fick lång näsa.

Sedan tittade de i en liten ask, där jag hade små "nippersaker".Jag frågade, om det var en nål de sökte, eftersom de letade i en sådan liten ask. Männen svarade: "Det är faktiskt något ännu mindre vi letar efter."

"Ja, då är det inte lätt att hitta", svarade jag. Jag hade några lösa blad ur en finsk tidning, som hette Hakkapelita, liggandes på en hylla. Dessa var jag mest rädd och orolig för. De bladen tog de naturligtvis med sig och även en bok av Jack London, som Ville hade lånat av vår granne tillsammans med några andra böcker. J ag påpekade, att det var grannens böcker och att det var min man som läste dem och att det var tillåtna böcker. Men det hjälpte inte utan de togs också med som byte. Sedan gick de.

Efter ett par dagar blev jag kallad till polisen en kväll. Det var en mycket varm och härlig augustikväll. Jag tog för säker- hets skull med mig en kofta, för jag visste ju inte, ifall jag skulle behöva stanna kvar hos dem, och då hade jag åtminstone det plagget med mig. Någon väska ville jag inte ta. Jag vil- le inte visa, att jag var rädd och orolig. Ville gick under tiden till våra vänner för att inte behöva sitta ensam med sin oro. Själv darrade jag invärtes, men försökte dölja det för förhörs- ledaren. Sedan började förhöret. Förhörsledaren frågade, om jag hade köpt en finsk bok på torget.

"Nej", svarade jag, "det har jag aldrig gjort". Jag förstod nu genast, vad det var frågan om, nämligen den bok som Alli hade bytt till sig tidigare. Jag ville inte låtsas om det för det var onödigt att blanda in henne; kanske kunde det gå bra än- då. Förhörsledaren stod på sig och frågade, om det fanns fler lagerföreståndare på teatern. "Nej, jag är den enda" svarade jag. "Då måste det i alla fall vara ni som har köpt boken ifråga, det har nämligen kommit in en sådan uppgift", omtalade han då.

Han visade även bladen ur Hakkapelita, som männen hade hittat hos oss, samt de böcker de hade beslagtagit, när de gjort sin husrannsakan. Jag svarade, att Jack Londons böcker ju var tillåtna att läsa samt att dessa inte var våra, för vi hade lånat dem, och det var min man, som läste dem. "Själv har jag inte tid att läsa, eftersom jag arbetar extra tre dagar i veckan och dessutom är jag dålig på att läsa finska", ljög jag. Om Hakkapelita-bladen sade jag: "Som ni vet är det ont om papper, och jag har använt blad från tidningen som omslags- papper. Dessutom hittade jag denna tidning vid inflyttningen hit."

Men mannen stod på sig och talade om, att han kunde an- klaga mig enligt § 58. Enligt denna dömdes alla under skräck- åren. Trots hans hotelse nämnde jag inte ett ord om Alli, men jag gissade, att det var frågan om den bok hon hade bytt till sig på torget tidigare. Jag frågade: "Vem är det som har an- mält mig, för den personen måste ha tagit fel på person."

Efter ett långt hotande och dividerande släppte mannen iväg mig i alla fall. Jag var nervös och orolig, när jag kom hem. Ville hade kommit hem tillsammans med våra vänner, för de ville också höra, hur det hela hade avlöpt. Jag kunde inte koncentrera mig, jag var rädd hela tiden och tyckte mig höra steg i trappan eller på vinden. Jag väntade bara på att våra vänner skulle gå, ty om någon lyssnade på vad vi talade om, kunde det vara farligt. Naturligtvis talade vi om händelsen.

Efter det att vännerna gått, sade jag till Alli, att om jag blir inkallad till förhör en gång till, måste jag tala om precis som det var samt att det var hon, som hade bytt till sig en bok på torget, men att hon sedan hade bränt upp den. Då kunde det ju inte hända henne någonting, eftersom hon inte gav boken till någon. "Nej, gör inte det" bad hon "det ordnar nog upp sig ändå." Men jag sade att jag verkligen inte ville hamna in- om lås och bom oskyldig. För hennes del var det ju inte någon risk eftersom hon i vittnes närvaro hade bränt den och inte låtit någon annan läsa den. I annat fall hade hon ju legat illa till; många hade blivit dömda för oskyldigare finska böcker än denna.

Efter en tid ringde polisen till teatern och det var direktören som tog emot samtalet. Han kom in till mig och omtalade, att polisen ville tala med mig klockan tolv samma dag. Om jag hade varit rädd förut, så var det sju gånger värre nu. Jag gick in till direktören, och talade om hela historien och bad honom om råd. Han uppmanade mig att tala om sanningen. Jag blev fast besluten att göra det, men skulle en förhörsledare bry sig ett dyft om det? Åtminstone under masshäktningarna skulle sådana förklaringar ha hjälpt föga.

Jag skulle just ha gått till lunch och var redan hemskt hungrig och jag tänkte att om de nu skulle låsa in mig och jag inte fick någon mat, då stod jag inte ut. Förhörsledaren var åter- igen mycket påstående. Jag frågade honom, om det möjligen var frågan om en bok, som vår inneboende hade bytt till sig på torget en gång, och som jag inte tänkt på vid förra förhöret. "Jag har grubblat på saken och undrat om den som har anmält mig, tagit fel på person. Någon annan förklaring kan jag inte komma med." Jag sa också, att hon hade bränt upp boken och berättade hur det hade gått till, samt att hon hade gjort det i vittnens närvaro. Men förhörsledaren menade nu, att jag hade gått omkring och pratat om detta, och att vi nu tillsammans hade kokat ihop, vad jag skulle säga.

Jag svarade, att jag hade inte blivit förbjuden att tala om händelsen och att det var jag själv som kommit fram till, hur det egentligen kom sig, att jag blivit oskyldigt anmäld och misstänkt.

Efter många om och men började han till slut anteckna mina svar, hittills hade han inte använt pennan alls. Han frågade även om mitt förflutna till dags dato. Jag nämnde då, att min far var kommunist, och att vi blivit fostrade i den andan. Han frågade även, om jag hade någon kontakt med utlandet. "Ja, jag brevväxlar med de mina i Sverige", svarade jag.

Sen kom vi också in på att jag år 1938 hade lämnat in en ansökan om att få resa till Sverige. Han frågade då, om jag, personligen uppsökt svenska beskickningen i Moskva? "Nej", svarade jag, "det har skett brevledes." (Som tur var, tänkte jag.) Innan jag fick gå därifrån, blev jag tillsagd att inte diskutera denna händelse med någon. Jag fick även skriva under ett papper på att jag skulle tiga. Skulle historien vara avslutad nu för min del, undrade jag?

I alla fall gick jag därifrån med mycket lättare hjärta, men jag var orolig för hur det skulle bli för Alli. Jag tyckte, att hon hade ett så fint vittne, en partimedlems fru, som själv var en mycket aktad person.

Alli blev förstås inkallad efter en tid men blev inte alls så hårt ansatt, efter vad hon själv berättade. Saken var utagerad, och vi kunde andas ut båda två. Men man funderade naturligtvis på vem det kunde vara som gjort denna anmälan.

Kanske var det så, att kvinnan med boken var speciellt ut- skickad för att finna hugade spekulanter, som sedan skulle häktas? En annan misstanke var, att arbetsledaren för scenarbetarna kunde ha gjort det. Han var gift med en karelska, och jag hade hört, att han hade önskat, att hans fru skulle få ta hand om tyglagret, som jag innehade. Men hon kunde inte få den posten, för arbetsledaren hade till uppgift att ta ut tyger från lagret, och det var emot förordningarna, att hans fru kunde stå för utdelningen; de hade ju kunnat fiffla. Frun arbetade som scenarbetare, och han ville nog, att hon skulle få ett lättare arbete. J ag misstänkte honom starkt, men jag låtsades aldrig om någonting, för jag fick ju inte tala om händelsen.

Vår kvinnliga administratör nämnde en gång, att det troligtvis var vår sekreterare, som anmält mig. Men jag sa genast, att det inte kunde vara möjligt, eftersom hon hade gett Alli papper i utbyte för boken, och som ögonvittne skulle hon ju inte ha tagit fel på oss.

Dessutom var sekreteraren och jag mycket goda vänner, och jag kände henne faktiskt bättre än så. Men vem det nu än var, så hade den personen gått på en nit, kanske även fått tråkigheter på grund av denna felanmälan.

Den första tiden i Aunus hade teatern det svårt med ekonomin eftersom de inte hade hunnit öva in någon pjäs och sålunda inte kunde uppträda. Danskvällarna som ordnades gav inte så mycket, så personalen fick nöja sig med förskott på lönen, 50 eller 100 rubel åt gången beroende på familjens stor- lek. Det var knappt att leva på så lite.

Efter en tid fick alla, som varit evakuerade, en månads lön från staten för det vi förlorat i samband med evakueringen. Det var ju inte mycket mot vad man varit tvungen att lämna vid evakueringen, men i alla fall ett litet tillskott. Så tilldelades också alla kvinnor ett klänningstyg och männen ett underställ ur gåvoförsändelser från Amerika. Alla var i största behov av allt i klädväg, så det var välkomna gåvor.

Jag har inte tidigare talat om, hur vi malde säden vi bytte till oss av karelarna. Ortsbefolkningen hade sin egen' 'kvarn"

hemma. Det var en antik sak, som ibland har visats i TV i Sverige.

Två stora stenkakor, den övre med hål i mitten, på varandra, och där släppte man ned säden lite i sänder. Sedan snurrade man runt med den översta stenen, där ett handtag fanns fastsatt. Detta var ett mycket mödosamt arbete, och man fick snurra länge innan det blev mjöl till ett bak. På detta sätt malde de all sin säd, vilken de behövde till bakning; det gick för- stås fortare för dem, ty de var ju vana, men tungt var det.

Nu gasades inte mina lungor längre, det upphörde jag med redan i Belomorsk. När jag gick till dispensären där, mottogs jag av samma läkare, som jag hade sista tiden i Petrozavodsk. Hon blev mycket förvånad och glatt överraskad, när hon fick se mig; det är naturligtvis glädjande även för läkarna, när en patient tillfrisknar. Hon sade efter att ha röntgat mig, att jag absolut inte behövde gasa lungorna längre. J ag själv var lite skeptisk, inte för att jag kände någonting i lungorna, utan för att vi levde på svältkost. J ag var rädd, att när lungorna började fungera för fullt igen och maten förblev bristfållig, skulle TBC:n bryta ut igen.

Men jag fick nöja mig med läkarens besked, att gasningen inte behövdes, och jag har heller inte sedan haft något åter- fall. För min del var alltså denna behandlingsmetod mycket bra. Jag hade även fått extra utdelning av lite grädde, 1 kg kvarg, 1/2 liter fiskleverolja samt tre liter mjölk i månaden under tiden i Olonez. Det var ett fint tillskott till vårt matförråd, särskilt fiskleveroljan som jag till och med gräddade plättar med. J ag brukade även bjuda de gäster, som råkade komma vid tillfället på sådana plättar, och ingen klagade eller för- stod, att dessa var gräddade på fiskleverolja, inte förrän jag talade om det. Hälsosamt var det ju också. Snart upphörde denna extra tilldelning.

Nu hade vi fått det bättre, för vi hade en jordbit att odla. Jag sådde allt jag kunde komma över och tog lärdom av andra odlare. När jag sådde morötter, drog jag mig till minnes, att en finsk präst sagt, att man skall vattna fårorna ordentligt där man lägger fröna, sedan behöver man inte vattna på hela sommaren. Jag följde rådet. Men jag var mycket orolig, när vår granne Rautio vattnade flitigt. Jag tänkte, att kanske jag gör ett misstag och får dålig skörd. Men det hade jag inte behövt oroa mig för, ty det visade sig, när vi skördade, att jag fick mycket större och rikligare skörd än grannen, fastän våra jordbitar låg alldeles intill varandra. Även grannen var förvånad och tyckte det var orättvist att han och hans söner som släpat och burit så mycket vatten ändå fick sämre skörd.

Sommaren därpå fick vi en jordbit på ett annat ställe, det var ett före detta torg, där det på sin tid hade stått hästar. Torget hade före vår ankomst brunnit ned. Jordbiten var mycket svår att bearbeta, för där var alldeles fullt med spik. Var man än satte ned spaden, stoppades den av spik. Men när man sedan fick det i ordning, växte där alldeles utmärkt. Jorden var ju färdiggödslad med gammal hästspillning.

Jorden var mycket fin i Olonez, platsen kallades för övrigt, ett andra Ukraina". J orden var av svartmullstyp, och den behövde inte gödslas. När vi satte potatis, satte vi inte ner hela potatisen, utan jag skalade den, så att inte "ögat", grodden, blev skadad. Innanmätet, alltså själva potatisen, åt vi upp. Inte nändes jag sätta hela potatisen, för då skulle det inte räckt till matpotatis fram till nästa skörd. Vi hade även små ynkliga potatisar, som grodde, och dessa satte vi också. En granne, som hade sitt potatisland alldeles intill, stod och tittade, när vi satte vår potatis och sade, att av det där kommer ni inte att få någon skörd. Jag svarade, att det hade vi allt tänkt oss, så vi får väl se. Lite orolig var jag ju, när jag såg de andra sätta ned hela potatisar. Ville var lite fundersam också, men jag hade hört nånstans, att man kunde göra så och tänkte, att vi får väl tro på det. För övrigt skötte vi mycket väl om vårt lilla jordbruk; det gällde att få så god skörd som möjligt. När det blev skördetid, kunde vi visa upp den största potatisen på området.

Då sade grannen: "En tokig bonde får alltid god skörd"; det är ett ordspråk på finska.

 
 

Nästa kapitel >>>