Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 30 - Aunus (Olonez)  
 

När Ville var på stan i något ärende hade han mött direktören för finska teatern, där han arbetat före evakueringen. Kiuru, som han hette, bad Ville komma tillbaka till sin arbetsplats och sa även, att teatern om en vecka skulle flytta till Olonez. Han hade också sagt, att även jag skulle bli anställd. När Ville talade om det för mig blev jag så glad, det var som en gåva från ovan. Jag uppmanade genast Ville att anta erbjudandet. Nu skulle han säga upp sitt arbete i byffén men chefen, ville som väntat inte släppa honom. Vi gick då till Prokuroren med ansökan och talade om att Ville före kriget var anställd på teatern i fråga. Prokuroren skrev på ansökan, att han omedelbart skulle befrias. Man hade rätt att återgå till den plats man haft före kriget. Chefen fick ta skeden i vacker hand och befria Ville från jobbet; jag förstår hur hon grämde sig allra helst med tanke på hur otrevlig hon varit mot mig. Var skulle hon nu hitta manlig arbetskraft? Jag mådde, var skadeglad! Allt hade ordnat sig, bättre och fortare än jag väntat.

Vi började ombestyra för vår avresa. Men jag skulle råka ut för ännu ett äventyr. En kvinna bad mig tolka för henne, när hon skulle sälja sin avlidne mans kostym. Vi gick till torget, och strax kom det fram en man i soldatuniform och ville köpa kostymen. Men han kunde inte betala med pengar, han ville i stället ge henne matvaror. Det gick kvinnan med på med glädje, och vi skulle nästa dag komma till hans bostad vid ett visst klockslag. Vi tog med oss påsar för mjöl, gryn och annat, som hon eventuellt skulle få. Vi steg in, han uppmanade oss att vänta, tog påsarna och gick ut. Vi fick vänta ganska länge, innan han kom in och sa, att vi kunde hämta påsarna på lagret som låg vägg i vägg. Han sa också, att vi måste gå ut en bakväg och följa stigen, så att ingen skulle se oss. Vi var ju själva väldigt rädda, visste ju att det han höll på med var olovligt och straffbart; det var från armens förråd han tog produkterna. Vi gick därifrån med raska steg, såg oss om att ingen följde efter.

Dan därpå skulle vi sälja en del av bytet på torget. Jag fick min andel som betalning för hjälpen. Vi ställde oss på torget vid ett långt bord där framsidan var förbyggd. Affärerna gick bra, allt såldes per dricksglas. När vi sålt det vi hade tagit fram, skulle vi ta fram resten som vi lagt på marken framför våra fötter, men där fanns inga påsar, någon hade stulit dem utan att vi märkt någonting, skickligt gjort. Vi blev mycket snopna och begav oss hem. Nästa dag skulle vi sälja en del av .det vi lämnat hemma och stod åter på torget. Plötsligt dök en milis upp och bad mig följa med. Hjärtat flög upp i halsgropen. Jag tänkte, att de hade tagit mannen, som bytt till sig kostymen, och nu var det vår tur. Jag planerade snabbt, vad jag skulle säga till mitt försvar, jag var ju bara tolk. På polisstationen fick jag sitta och vänta tillsammans med en annan kvinna. Jag var hypernervös, fast jag försökte hålla mig lugn. Jag blev till sist inkallad, och milisen frågade, varifrån vi hade fått produkterna. Jag talade sanningsenligt om att jag fungerat som tolk, och att det var en person i soldat uniform, som bytt till sig en kostym, och att kvinnan jag tolkade åt hade fått dessa produkter i ersättning, och att hon gav mig en del för tolkningen.

Han undrade, varför vi inte polisanmält, att vi blivit bestulna. Ja, vi kunde ju inte tänka oss, att vi kunde få tillbaka det förlorade, vi hade ju inte sett någon misstänkt. Han gick fram till ett skåp och drog fram påsarna och frågade, om det var våra. Ja, det var det, bekräftade jag. Han berättade då, att polisen tagit fast några småpojkar, som hade utpekat mig som ägare till påsarna. Jag fick påsarna och fick gå, men milisen, som hämtat mig, följde med för att förhöra ägaren till påsarna. Hon stod kvar på torget, och jag skyndade mig att tala om för henne, vad jag hade sagt hos polisen, så att hon skulle säga precis likadant; att vi inte kände mannen eller hade sett honom förr. Samtalet skedde naturligtvis på finska, vilket polisen inte förstod. Sedan bad jag en bekant som dök upp att hon skulle gå och tolka åt kvinnan, jag hade bråttom hem för att packa. Jag var fortfarande rädd och ville inte ha mer med affären att göra. Jag var orolig, att denna historia skulle ställa till problem för oss just nu, när vi var så gott som resklara. Jag ångrade, att jag alls ställt upp. Men inget hände, de hade bara förhört kvinnan, och hon hade svarat som jag, varför vi slapp undan med bara förskräckelsen.

I början av augusti 1944 avreste vi från denna kalla otrevliga håla, som tidigare hette Soroka, skata, men inte såg jag några skator; de var väl uppätna. Under resan blev jag bekant med artisterna och annan personal på teatern, en del kände jag redan till utseendet. Tåget stannade till i Petrozavodsk. Vi tyckte inte det såg särskilt härjat ut och undrade varför vi inte tilläts stanna där i stället. Färden fortsatte till Lodeinoi Pole, där allt lastades av, ty tåget fortsatte till Leningrad. Här slog vi läger och beredde oss att stanna ett tag; det såg ut som ett zigenarläger. På öppna eldar lagade var och en sin mat. Resten av resan skulle ske med lastbilar. Vi trodde, att vi skulle bli tvungna att övernatta ute, men lastbilarna körde i skytteltrafik, de personliga tillhörigheterna transporterades först, och då fick vi följa med. Alla tilldelades bostad genast. Vi fick en lägenhet med ett rum och kök. Så stort utrymme hade vi tidigare aldrig haft; vi var överväldigade. Men efter några dagar anställdes två unga karelska flickor, och de skulle bo med oss. Vi hade inget emot dessa unga damer, de var mycket trevliga och hade levt här under ockupationen. Vi blev också bjudna till den ena flickans föräldrar. De var oerhört tacksamma för den tid de lytt under finnarna. De hade aldrig förr haft det så bra som då fast det var krig. Först hade invånarna varit rädda för finnarna och gömt sig i skogarna runt omkring, men så småningom kröp de fram från sina gömställen och såg, att ingen gjorde dem illa, de fick återvända till sina hem.

Olonez var en stad, fast den mer liknade en större by. Den ligger utsträckt längs älven Iljinka. Finnarna hade byggt upp en teater där. Jag blev förestånderska för tyglagret, Ville blev kulissman.

Lön utgick från första dagen av vår resa, trots att vi i början inte hade något att göra. Ville fick förstås hjälpa till med alla slags arbeten redan från början. Han fick t ex snickra sängar åt alla artister och utföra andra göromål för att teatern skulle kunna börja fungera. Sekreterare blev en karelska, Lida, bokhållare en ryska, och jag fick ta hand om kassan. Jag trivdes med mitt arbete.

Ännu hade teatern bara ett litet tygförråd, men det behövdes ju inte mer heller, ty det skulle ta tid, innan teatern kom igång. Matserveringen där vi intog våra måltider var mycket hemtrevlig med vita dukar på borden, vilket vi inte var vana vid. Serveringspersonalen hade svarta klänningar med vita manschetter och kragar, samt förkläden, vita små hättor, precis som man mindes från Sverige. Och mat doften, som slog emot oss, påminde också om dofter hemifrån. Vi åt och njöt av den goda maten och goda servicen, och kände oss välkomna. Men glädjen varade inte länge, ty när ryssarna anlände och övertog befälet, försvann de vita dukarna från borden, likaså förändrades personalens klädsel, den var tydligen för kapitalistisk. Och maten försämrades. I början fick vi riktiga köttsoppor, gröt och bröd därtill. Brödet togs bort om man fick gröt och sopporna började smaka och lukta som vanliga ryska soppor. Men förhållandena var betydligt bättre än under evakueringen, så vi var ändå nöjda. Ville reparerade också matserveringen och fick sålunda extra matportioner med sig hem.

Teatern ordnade danskvällar till att börja med för att få in pengar, innan någon pjäs var inövad. Jag satt alltså i kassan tre kvällar i veckan utan extra lön, men jag trivdes med det och kunde senare på kvällen ta mig en svängom. Flickorna som bodde tillsammans med oss brukade för full hals sjunga finska nidvisor om ryssarna, vilka de lärt sig av finnarna. Jag var mycket rädd att kommendaturen, som hade förläggningen vägg i vägg, skulle höra vad de sjöng, men de förstod dess bättre inte finska. Snart flyttade flickorna till ett eget rum och slutade vid teatern, där de endast haft städjobb; de skaffade sig bättre arbete. Men inte fick vi vara ensamma i lägenheten för det. När det kom en perukmakare till teatern, inkvarterades hon hos oss, ty vi hade det största utrymmet.

Direktören kallade in mig till sitt tjänsterum och talade om, att han måste inkvartera perukmakaren Alli hos oss, det fanns inte plats hos någon annan. Jag försökte slippa, ty varför skulle just vi vara tvungna att ta emot denna lättfoting. En artist som kände Alli sedan tidigare utropade att: "Nu kvinnor får ni hålla fast era karlar!"

Jag tyckte det kändes obehagligt helt enkelt, trots att jag inte ens sett henne ännu. Men här hjälpte det inte med några undanflykter, vi fick gå med på förslaget, antingen vi vill eller ej. När vi nu äntligen för första gången hade fått en lägenhet och hade glatt oss åt det, måste vi då åter bo tillsammans med en vilt främmande person?

Vi lät henne flytta in i rummet och själva bosatte vi oss i köket, som var större till ytan, dessutom var vi ju i större behov av köket. Så bodde vi då åter i gemenskap, och allt förlöpte lugnt.

Men artisten hade alldeles rätt för efter en tid förförde Alli två män. I det ena fallet höll det på att bli skilsmässa, men frun förlät tydligen mannen eftersom deras samlevnad fortsatte. I det andra fick fästmön ingen vetskap om otroheten, således uppstod inga problem. Men Alli blev med barn och gjorde abort, som då var förbjuden, på egen hand och höll på att dö.

 
 

Nästa kapitel >>>