| |
Nu bar det "hemåt", vilket vi hela
tiden längtat efter. Tillbaka till Karelen, till kända trakter och
gamla vänner. Vi packade våra saker i en stor trälår som Ville
tillverkat. Avskedet från Soja var svårt, vi visste inte, om vi
någonsin mer skulle ses, men vi hade hennes adress och kunde således
brevväxla. Vi packade in vårt bagage i en godsvagn och klev upp på
en brits tillsammans med Njura, hennes dotter med flera. Vagnen blev
genast fylld av evakuerade, fler skulle inte få komma med, för hela
vagnen var betald av oss evakuerade. Men under resan trängde sig
soldater med våld in, fast vi försökte mota bort dem.
Vår packlår låg under britsen, där
andra evakuerade hade tagit plats. Ville misstänkte att soldaterna
skulle stjäla den och vågade inte sova utan höll ett vakande öga på
dem. Men till slut blev han så trött, att han slumrade in. Då
försvann soldaterna och även vår packlår, där vi hade allt, vad vi
ägde. Vi hade bara de sämsta kläderna på oss, endast sängkläderna vi
låg i hade vi kvar. Av någon hade de stulit tobak, annars hade de
inte rört de andras ägodelar. De hörde ju, att vi var utlänningar
och förstod då, att vi säkert hade mer åtråvärda kläder än ryssarna.
Jag hade faktiskt kvar kläder från Sverige,
fast jag blivit bestulen av Nastja,
min värdinna i Sibirien. Nu grämde det mig, att jag inte turats om
med Ville att vaka över våra tillgångar, då jag ju också var
misstänksam mot soldaterna. Inte kunde vi heller hoppa av tåget för
att anmäla stölden, ty man visste aldrig, hur långt uppehåll tåget
gjorde. Det var bara att svälja besvikelsen och åka vidare. Kommer
dag, kommer råd. Vi kom till Jaroslavsk, där tåget
stannade lite längre; vi hann titta oss omkring på stationen.
Där såldes bröd, som såg så gott ut, stora runda limpor. Vi hade en
stor hemvävd gammaldags duk i ylle, den bytte vi bort mot bröd, vårt
matförråd hade krympt under resan. Det var verkligen gott bröd. Här
tycktes de ha det bättre, eftersom de kunde sälja bröd, vilket var
det viktigaste födoämnet under kriget och som alltid ätits mycket i
Ryssland. Vår resa fortsatte till Moskva, där vi skjutsades in på
ett sidospår. Där blev vi stående i två dagar, vi kunde dock äta för
en billig slant där. Men vi ville helst komma till vårt mål så fort
som möjligt, och gjorde förfrågningar om när vi skulle få fortsätta
vår resa. De tycktes ha förbisett, att vagnen hade människor som
last men lovade att genast koppla oss till ett tåg mot Karelen. Vi
tillryggalade sista etappen till Belomorsk, slutstationen. J ag
minns, när vi steg av tåget, vilket skedde just på min födelsedag
den 28 maj 1944. Plötsligt kippade jag efter andan, kunde inte få
luft. Jag sa åt Ville, att här kunde vi inte stanna, jag kunde ju
inte an- das. Ville hann nog inte fatta, hur det var fatt med mig.
Från olika företag hade chefer mött
upp för att få tag på arbetskraft, som det var mycket ont om. En
kvinnlig chef kom fram till Ville och sa, att hon sökte en snickare
till stationens matservering. Ville nappade genast på erbjudandet,
och vi blev visade till ett skjul i närheten, där vi inkvarterades.
Min andnöd släppte lika fort som den kom, det var väl havsluften jag
inte tålde efter tiden i den torra inlandsluften i Sibirien och
Ural. Vi tog adjö av Njura, hon skulle fortsätta till en 'mindre
plats längre bort. Så skildes våra vägar, och vi sågs aldrig mer. Jag blev också anställd på matserveringen som en slags hjälpreda.
Kvinnlig arbetskraft var inte så efterfrågad.
Belomorsk ligger vid en inbuktning
av Vita havet och här var så kallt, att jag frös, fast jag var
vinterklädd. Blåsten gick genom märg och ben. Inte kändes det
inbjudande att stanna där, men vad skulle vi göra. I Petrozavodsk
mottogs ännu inga återvändande evakuerade. I vårt skjul bodde vi
ihop med ett äldre par i det enda rummet som fanns. Föreståndaren på
matserveringen var en mycket otrevlig person och ville visa sina översittarfasoner,
särskilt gentemot mig. Maten bestod för det mesta av nässelsoppa och
kokt småfisk. Vi skickades med tåg till en plats där det fanns
mycket brännässlor som inte var späda, utan höga, en stor del redan
i blom. Vi hade stora säckar, som skulle fyllas av denna gröda. Det
var ingen svår uppgift så utvuxna, som nässlorna var, och så, mycket
som det fanns. Vi tre kvinnor hade var sin säck att fylla. Soppan
innehöll naturligtvis inte kött utan kokades på någon slags buljong,
så man blev inte fet av maten.
Jag fick höra att familjen till Eino
Raita, som Ville arbetat ihop med på teatern i Petrozavodsk, också
bodde här. J ag sökte upp dem, och det första mamman sa: ''Vi som
begravt dig för länge sen!" "Ont krut förgås inte så lätt", svarade
jag. De kunde inte fatta att jag med min TBC hade överlevt dessa
svåra år. Det var roligt att träffa på bekanta även i denna kalla
håla. J ag träffade ännu en mor med sin vuxna dotter som jag också
kände. Alla såg så eländiga och utmärglade ut så man förstod, att de
hade inte haft det bättre än vi.
Så skulle vi sätta potatis för
serveringens räkning. Vi fick i uppgift att med en skopa ösa gödsel,
som körts hit från dass, i fårorna där potatisen skulle sättas. Det
kändes äckligt och luktade vedervärdigt, men man fick vänja sig. Jag
blev alltid skickad till de sämsta och tråkigaste jobben. Det var
tydligt att chefen, av okänd anledning, var avogt inställd mot mig.
Ville behandlade hon på helt annat sätt, men han var ju manlig
arbetskraft som det rådde skriande brist på. Han reparerade inte
endast för byffén, som serveringen kallades, utan även järnvägen
drog nytta av honom och ville helst anställa honom. Där skulle han
haft det bättre, fått bättre betalt och andra förmåner. Men jag
tyckte, att det inte var lönt att byta jobb, för vi skulle inte
stanna utan försöka komma därifrån, innan vintern kom med risk att
frysa ihjäl.
Någon potatis blev det inte, det var
för kallt. Det förstod vi, när vi satte ned den, alltså förspilld
möda och bortkastad potatis, som kunde ha använts till mat istället.
Jag var skade- glad, när jag tänkte på att chefen troligen skulle få
obehag för den såddens skull!
Jag drygade också ut vår knappa
kassa genom att göra fiskbullar av potatis som jag köpte på
torget, och småfisken jag köpte extra portioner av. Jag sålde sedan
på torget; det gick åt som smör i solsken. Man fick hitta på allt
möjligt för att överleva.
En dag när jag stod i matkön i
byffén, såg jag en soldat som stod och stirrade på mig. Jag kände
mig illa till mods och undrade, varför han stirrade så. Till slut
tog han tydligen mod till sig, kom fram och frågade, om jag ville
sälja skinnjackan jag hade på mig. Han skulle ha den till stövlar.
Jag sa, att det var det enda varma plagg jag hade, så jag tänkte
inte sälja den. Men han lovade ge mig en soldatmantel i stället samt
bröd och skorpor. Jag gick hem och tänkte över saken, innan han
skulle komma på kvällen. Han kom på avtalad tid med soldat- manteln
på armen, en stor limpa bröd och en påse skorpor av grovt bröd samt
erbjöd även 150 rubel. Jag föll till föga och tänkte, att
soldatrocken var varmare än den tunna jackan. Det var ett
fantastiskt pris jag fick för den gamla jackan, som jag köpt
begagnad aven amerikanska för 100 rubel och själv använt i nästan 5
år. Men soldaten hade säkert inte betalat från egen ficka utan
matvarorna var förstås stulna från arméns förråd och pengarna hade
han nog fått ihop genom att sälja något han stulit. Alla visste om
att en soldat tog, där han kom åt. Det var ju deras eget, staten var
ju folket, så räknades det.
Nu kunde vi äta oss mätta på bröd,
vilket vi hela tiden längtat efter. Men nästa dag hade jag så ont i
magen och fick diarré och hamnade på sjukhuset, där jag fick stanna
i tre dagar. Även Ville hade ont i magen men inte så illa som jag.
Våra svältfödda magar tålde inte så mycket surbröd. Jag som tänkt,
att när brödet blir fritt ska jag ensam äta upp en hel limpa. Nu orkade vi inte ens
tillsammans äta upp limpan. På intyget skrev läkaren "Sviter efter
distrofé".
Så
var det åter dags för mig att få mitt intyg om min invaliditet
förnyat. Jag var rädd, att läkaren skulle ändra det från andra
gradens invaliditet till tredje graden. Chefen hade nämligen sagt,
så mina arbetskamrater hört det, att hon då skulle skicka ut mig i
skogsarbete. Men som tur var bedömde läkaren mig fortfarande ha
andra gradens invaliditet. J ag var glad, och chefen fick lång näsa.
|
|