Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 29 - Åter till Karelen  
 

Nu bar det "hemåt", vilket vi hela tiden längtat efter. Tillbaka till Karelen, till kända trakter och gamla vänner. Vi packade våra saker i en stor trälår som Ville tillverkat. Avskedet från Soja var svårt, vi visste inte, om vi någonsin mer skulle ses, men vi hade hennes adress och kunde således brevväxla. Vi packade in vårt bagage i en godsvagn och klev upp på en brits tillsammans med Njura, hennes dotter med flera. Vagnen blev genast fylld av evakuerade, fler skulle inte få komma med, för hela vagnen var betald av oss evakuerade. Men under resan trängde sig soldater med våld in, fast vi försökte mota bort dem.

Vår packlår låg under britsen, där andra evakuerade hade tagit plats. Ville misstänkte att soldaterna skulle stjäla den och vågade inte sova utan höll ett vakande öga på dem. Men till slut blev han så trött, att han slumrade in. Då försvann soldaterna och även vår packlår, där vi hade allt, vad vi ägde. Vi hade bara de sämsta kläderna på oss, endast sängkläderna vi låg i hade vi kvar. Av någon hade de stulit tobak, annars hade de inte rört de andras ägodelar. De hörde ju, att vi var utlänningar och förstod då, att vi säkert hade mer åtråvärda kläder än ryssarna. Jag hade faktiskt kvar kläder från Sverige,

fast jag blivit bestulen av Nastja, min värdinna i Sibirien. Nu grämde det mig, att jag inte turats om med Ville att vaka över våra tillgångar, då jag ju också var misstänksam mot soldaterna. Inte kunde vi heller hoppa av tåget för att anmäla stölden, ty man visste aldrig, hur långt uppehåll tåget gjorde. Det var bara att svälja besvikelsen och åka vidare. Kommer dag, kommer råd. Vi kom till Jaroslavsk, där tåget stannade lite längre; vi hann titta oss omkring på stationen. Där såldes bröd, som såg så gott ut, stora runda limpor. Vi hade en stor hemvävd gammaldags duk i ylle, den bytte vi bort mot bröd, vårt matförråd hade krympt under resan. Det var verkligen gott bröd. Här tycktes de ha det bättre, eftersom de kunde sälja bröd, vilket var det viktigaste födoämnet under kriget och som alltid ätits mycket i Ryssland. Vår resa fortsatte till Moskva, där vi skjutsades in på ett sidospår. Där blev vi stående i två dagar, vi kunde dock äta för en billig slant där. Men vi ville helst komma till vårt mål så fort som möjligt, och gjorde förfrågningar om när vi skulle få fortsätta vår resa. De tycktes ha förbisett, att vagnen hade människor som last men lovade att genast koppla oss till ett tåg mot Karelen. Vi tillryggalade sista etappen till Belomorsk, slutstationen. J ag minns, när vi steg av tåget, vilket skedde just på min födelsedag den 28 maj 1944. Plötsligt kippade jag efter andan, kunde inte få luft. Jag sa åt Ville, att här kunde vi inte stanna, jag kunde ju inte an- das. Ville hann nog inte fatta, hur det var fatt med mig.

Från olika företag hade chefer mött upp för att få tag på arbetskraft, som det var mycket ont om. En kvinnlig chef kom fram till Ville och sa, att hon sökte en snickare till stationens matservering. Ville nappade genast på erbjudandet, och vi blev visade till ett skjul i närheten, där vi inkvarterades. Min andnöd släppte lika fort som den kom, det var väl havsluften jag inte tålde efter tiden i den torra inlandsluften i Sibirien och Ural. Vi tog adjö av Njura, hon skulle fortsätta till en 'mindre plats längre bort. Så skildes våra vägar, och vi sågs aldrig mer. Jag blev också anställd på matserveringen som en slags hjälpreda. Kvinnlig arbetskraft var inte så efterfrågad.

Belomorsk ligger vid en inbuktning av Vita havet och här var så kallt, att jag frös, fast jag var vinterklädd. Blåsten gick genom märg och ben. Inte kändes det inbjudande att stanna där, men vad skulle vi göra. I Petrozavodsk mottogs ännu inga återvändande evakuerade. I vårt skjul bodde vi ihop med ett äldre par i det enda rummet som fanns. Föreståndaren på matserveringen var en mycket otrevlig person och ville visa sina översittarfasoner, särskilt gentemot mig. Maten bestod för det mesta av nässelsoppa och kokt småfisk. Vi skickades med tåg till en plats där det fanns mycket brännässlor som inte var späda, utan höga, en stor del redan i blom. Vi hade stora säckar, som skulle fyllas av denna gröda. Det var ingen svår uppgift så utvuxna, som nässlorna var, och så, mycket som det fanns. Vi tre kvinnor hade var sin säck att fylla. Soppan innehöll naturligtvis inte kött utan kokades på någon slags buljong, så man blev inte fet av maten.

Jag fick höra att familjen till Eino Raita, som Ville arbetat ihop med på teatern i Petrozavodsk, också bodde här. J ag sökte upp dem, och det första mamman sa: ''Vi som begravt dig för länge sen!" "Ont krut förgås inte så lätt", svarade jag. De kunde inte fatta att jag med min TBC hade överlevt dessa svåra år. Det var roligt att träffa på bekanta även i denna kalla håla. J ag träffade ännu en mor med sin vuxna dotter som jag också kände. Alla såg så eländiga och utmärglade ut så man förstod, att de hade inte haft det bättre än vi.

Så skulle vi sätta potatis för serveringens räkning. Vi fick i uppgift att med en skopa ösa gödsel, som körts hit från dass, i fårorna där potatisen skulle sättas. Det kändes äckligt och luktade vedervärdigt, men man fick vänja sig. Jag blev alltid skickad till de sämsta och tråkigaste jobben. Det var tydligt att chefen, av okänd anledning, var avogt inställd mot mig. Ville behandlade hon på helt annat sätt, men han var ju manlig arbetskraft som det rådde skriande brist på. Han reparerade inte endast för byffén, som serveringen kallades, utan även järnvägen drog nytta av honom och ville helst anställa honom. Där skulle han haft det bättre, fått bättre betalt och andra förmåner. Men jag tyckte, att det inte var lönt att byta jobb, för vi skulle inte stanna utan försöka komma därifrån, innan vintern kom med risk att frysa ihjäl.

Någon potatis blev det inte, det var för kallt. Det förstod vi, när vi satte ned den, alltså förspilld möda och bortkastad potatis, som kunde ha använts till mat istället. Jag var skade- glad, när jag tänkte på att chefen troligen skulle få obehag för den såddens skull!

Jag drygade också ut vår knappa kassa genom att göra fiskbullar av potatis som jag köpte på torget, och småfisken jag köpte extra portioner av. Jag sålde sedan på torget; det gick åt som smör i solsken. Man fick hitta på allt möjligt för att överleva.

En dag när jag stod i matkön i byffén, såg jag en soldat som stod och stirrade på mig. Jag kände mig illa till mods och undrade, varför han stirrade så. Till slut tog han tydligen mod till sig, kom fram och frågade, om jag ville sälja skinnjackan jag hade på mig. Han skulle ha den till stövlar. Jag sa, att det var det enda varma plagg jag hade, så jag tänkte inte sälja den. Men han lovade ge mig en soldatmantel i stället samt bröd och skorpor. Jag gick hem och tänkte över saken, innan han skulle komma på kvällen. Han kom på avtalad tid med soldat- manteln på armen, en stor limpa bröd och en påse skorpor av grovt bröd samt erbjöd även 150 rubel. Jag föll till föga och tänkte, att soldatrocken var varmare än den tunna jackan. Det var ett fantastiskt pris jag fick för den gamla jackan, som jag köpt begagnad aven amerikanska för 100 rubel och själv använt i nästan 5 år. Men soldaten hade säkert inte betalat från egen ficka utan matvarorna var förstås stulna från arméns förråd och pengarna hade han nog fått ihop genom att sälja något han stulit. Alla visste om att en soldat tog, där han kom åt. Det var ju deras eget, staten var ju folket, så räknades det.

Nu kunde vi äta oss mätta på bröd, vilket vi hela tiden längtat efter. Men nästa dag hade jag så ont i magen och fick diarré och hamnade på sjukhuset, där jag fick stanna i tre dagar. Även Ville hade ont i magen men inte så illa som jag. Våra svältfödda magar tålde inte så mycket surbröd. Jag som tänkt, att när brödet blir fritt ska jag ensam äta upp en hel limpa. Nu orkade vi inte ens tillsammans äta upp limpan. På intyget skrev läkaren "Sviter efter distrofé".

Så var det åter dags för mig att få mitt intyg om min invaliditet förnyat. Jag var rädd, att läkaren skulle ändra det från andra gradens invaliditet till tredje graden. Chefen hade nämligen sagt, så mina arbetskamrater hört det, att hon då skulle skicka ut mig i skogsarbete. Men som tur var bedömde läkaren mig fortfarande ha andra gradens invaliditet. J ag var glad, och chefen fick lång näsa.

 
 

Nästa kapitel >>>