Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 28 - Skinnbitar som blev sylta  
 

En kvinna, som hade en stuga mitt emot oss, kom en dag och frågade om jag ville bo hos henne, för att hennes dotter som gick i småskolan, inte skulle behöva vara ensam, när hon arbetade. Hon var anställd på ett garveri i Kamyshlovsk. Jag antog erbjudandet och flyttade över till hennes stuga, hjälpte henne med hushållsbestyren och även upptagningen av potatis. Hon var mycket trött efter arbetet och den långa vägen hon gick till fots varje dag i ur och skur. En dag när det hade fallit rikligt med snö kom hon hem alldeles slutkörd och började gråta av trötthet och svor över sitt liv. Mannen var inkallad som alla andra män. Jag tyckte det var så synd om henne.

Hon brukade säga, när dom intog sin enkla middag, att under skjortan syns det inte vad man ätit. Från fabriken bar hon hem små skinnbitar under kjolen; hon hade fäst ett band runt midjan, där hon fäste skinnbitarna, ibland hade hon salt med sig, som de använde i garveriet. Saltet gömde hon i en liten påse, som hon lade ovanpå sin hårknut och band en schalett över. Det var naturligtvis förbjudet att ta något överhuvudtaget, men alla försökte på olika sätt förbättra sin levnadsstandard. Vid porten stod alltid vakter och granskade de- ras väskor, men de hade inte kommit underfund med kvinnornas gömställen. Det var en stor risk de utsatte sig för. Vid upptäckt hade det blivit fängelsestraff. Skinnbitarna skrapade jag rena från hår, som eventuellt fanns kvar, och la dem i blöt där de fick ligga flera dagar för att lösningsmedlet de legat i skulle försvinna. Värst var det, om det fanns naftalin i lösningen, den lukten var nästan omöjlig att få bort. Vattnet bytte man naturligtvis många gånger. Därefter kokade jag skinnbitarna länge och väl, hackade dem i små bitar och lade allt i skålar, slog över avkoket och saltade lite. Allt fick stå och stelna till en sylta, som vi sedan sålde på torget. Värdinnans dotter foljde med och sålde sin andel. Våra kunder bestod mest av soldater, som åt begärligt av syltan; det betydde omväxling mot den enformiga armematen, gröt och soppa. Vi åt naturligtvis själva av syltan, den var ersättning för köttet som vi aldrig såg och smakade gott! På det viset tjänade vi pengar till annat vi kunde köpa på torget. Men vi var rädda för att åka fast, ty då hade det blivit förfrågan om, vad vi hade i syltan, och varifrån vi fått skinnbitarna osv. Syltan gick åt i ett nafs, någon kontrollant såg vi aldrig till. En dag kom värdinnans dotter sjungande för full hals "serp och målot", smert och gålod" vilket betyder skäran och hammaren, död och svält. Jag blev förskräckt och sade till henne att det fick hon inte sjunga för då kunde hennes mamma råka illa ut. Hon sjöng den aldrig mer.

Sedan vi bärgat vår och våra värdinnors skörd, tog vi an- ställning på ett företag, där vi fick till uppgift att sticka van- tar, mössor och koftor av bomullsgarn. Dåligt betalt var det, men en slant blev det i alla fall. Vi arbetade hemma, en gång i veckan lämnade vi in vårt färdiga arbete, samtidigt som vi hämtade vår brödranson. En dag när vi just startat hemifrån, såg vi en man komma gående emot oss. Jag stirrade på honom, tyckte han liknade Ville, men han såg så eländig ut, den smala halsen stack upp ur .jackan. Hjärtat snörpte ihop sig av medlidande, det var faktiskt Ville. Vilken överraskning!

Jag bad väninnorna överlämna mitt arbete och ta ut min brödranson och gick hem med Ville. Jag skyndade mig att göra i ordning lite mat; jag visste, att man inte får äta för mycket, när man är utsvulten och satte inte fram för mycket. Villes fötter var alldeles uppsvullna och blå till färgen. Han behövde först och främst vila upp sig, för vägen hem hade varit en stor ansträngning, men mödan var glömd, när han väl fick vila sig. Som väl var hade jag nu mat att bjuda honom på. Han berättade om de svårigheter han fått genomleva. När han tog av sig mössan, såg jag, hur hans hår fläckvis var borta; huvudet såg hemskt ut med öar av mörkt hår mellan kala fläckar. Han berättade, att läkaren sagt, att håret skulle växa ut igen, om han fick tillräckligt med näring, sjukdomen kallades distrofé. Han hade tredje eller sista stadiet och hade blivit utklassad i andra gruppens invaliditet. Nu skulle jag se till att han fick näring, jag hade ju grönsaker av alla de slag. Jag hade försökt skicka matpaket till honom, men det tilläts inte. Jag kom nu ihåg människorna, som kom till Sibirien från Leningrads belägring. De såg ut som Ville, kan- ske ännu mer utmärglade, deras ansikten såg ut som apors med sina rynkor.

Ville hämtade sig sakta men säkert, och håret började växa ut som tunna fjun i början. Vi började tala om att flytta till Kamyslovsk, så att Ville också kunde få något arbete. Njura blev inte glad över våra funderingar, hon tyckte att vi hade det så bra tillsammans, och hon tänkte på hur tråkigt och en- samt det skulle bli, om vi flyttade. Men vi räknade ut att det var bättre för vår framtid, och min väninna i Kamyslovsk hade lovat att vi till att börja med skulle få bo hos henne. Hon bodde visserligen inte ensam, ett annat par bodde där också, men hennes mor hade dött. Det blev trångt i alla fall i rummet, men alla var vi ju vana vid trångboddhet, ingen hade stora fordringar. Jag sökte mig till matserveringen, och Ville blev anställd i fabriken, där Soja arbetade. Det var en jude, som var chef där. Han såg, hur klen Ville var och sa, att han bara behövde sopa och plocka skräp.

Det var förresten en judisk läkare, som utfärdade invaliditeten åt Ville. Han var själv evakuerad och visste, hur svårt alla hade det och han hade sagt åt Ville, att han skulle påverka, så att Ville fick komma hem. Det var en väntjänst, för Ville hade gett honom tobak, när han kom till lägret, och det betyder mycket för röksugna människor. J ag tog alltid hem mat från serveringen åt Ville. Själv åt jag mig mätt på jobbet. Men Ville insjuknade och fick frossbrytningar, som liknade malarians. Han lades in på sjukhuset, men läkarna kunde in- te ställa någon diagnos. Jag bar mat till honom, så han fick extra näring.

En dag kom Njura till oss och sa, att ett tågsätt skulle gå till Karelen, och att man nu kunde få återvända till Karelen, som delvis var befriat från fienden. J ag sa, att vi inte kunde följa med, eftersom Ville var sjuk. Hon ville i alla fall att vi frågade Ville, för hon ville ha ressällskap; skulle känna sig tryggare då. Jag gick till sjukhuset och talade om för Ville, vad Njura hade berättat. Ville sa genast: "Det är klart, att vi åker med." Jag sa att han nog inte skulle orka i sitt tillstånd. ''Gå bara och tala med läkaren, så han skriver ut mig!" sa Ville. "Sen åker vi med till Karelen."

Läkaren var lite konfunderad men tyckte i alla fall, att luft- ombyte kanske skulle göra honom gott, och sedan önskade han oss lycka på resan. Ville blev så glad, att han kände sig frisk med en gång, och vi återvände hem tillsammans. Nu var det Soja, som inte blev glad. Hon hade gått till chefen för att också bli befriad och ville resa med oss, men hon blev inte befriad från jobbet. Chefen sa, att fabriken var underordnad försvaret, och så lätt kunde han inte ge slutlön. Jag blev också ledsen; vi hade fäst oss så vid varandra.

Före avresan tog vi farväl av våra vänner ända bort i Kuvajeva. Gumman Marimjana böjde sig med pannan ända ned till golvet framför Ville. Hon höll mycket av honom, för han hade gjort så mycket för henne under tiden vi bodde där, lagat allt som var i olag. Hon hade ved över vintern, som vi sågat och huggit. På ryggen hade hon en stor puckel, och när jag frågade hur hon hade fått den, sa hon, att hennes man hade slängt en stövel på henne, och det hade uppstått en liten bula, vilken sedan växt och blivit så stor.

Jag minns, hur hon gjorde i ordning lut av björkaska, som vi sedan tvättade håret och oss själva med, för tvål fanns inte. Gumman tog mig avsides och sa, att jag nog inte skulle få behålla Ville så länge till.

Nej, han såg inte frisk ut, när vi nu skulle starta denna nya etapp i vårt liv. Men Ville var mer seglivad än hon trodde - han fick leva 35 år till.

 
 

Nästa kapitel >>>