| |
Flyttade till Fadjushina
Jag beslöt efter en tid att flytta
från byn då jag inte kunde klara mig på min pension. På mina
vandringar mellan Kuvajeva och Kamyshlovsk tog jag en gång in i byn
Fadjushina, där en karelska bodde, som Ville och Yrjö hade blivit
bekant med. Jag frågade, om jag kunde få bo hos henne. Hennes
värdinna, en ryska, hade en liten son, och karelskan Njura Poshilova
en dotter. Stugan var ett enda stort rum. På båda sidor om dörren fanns' 'hyllor" högt under
taket pfl. vilka man kunde sova. Värdinnan och Njura godtog mig med
glädje som inne- boende. Njura tyckte det var roligt att få någon
att tala med som var från Petrozavodsk, vilket hon också var - man
var ju nästan som släkt. .Jag flyttade genom att bära allt på mina
axlar den 20 km långa vägen.
Jag minns, att en gång då jag var
inne för att gasa lungorna, gick jag fram och tillbaka samma dag;
det tog 12 timmar. Då bodde jag ännu kvar i Kovajeva och hade alltså
54 km att tillryggalägga. Jag tog förstås av mig skorna, för de
svenska skorna varjag rädd om, och de skulle inte ha hållit länge,
om jag haft på mig dem den långa vägen. När jag närmade mig stan,
tvättade jag fötterna i en älv, som rann förbi, och sedan tog jag på
mig skorna. Doktorn frågade mig varje gång, om jag inte blev
andfådd? "Jag är aldrig andfådd", svarade jag. J ag var heller
aldrig trött efter den långa vandringen och hade ingen muskelvärk,
vilket jag själv var förvånad över.
Men nu med bagaget kändes vägen
väldigt lång. När jag skulle hämta resten av mitt bagage, sa Njura,
att det fanns en kälke i huset, "ta den för det blir ju lättare i
alla fall".
Tjällossningen hade börjat, så jag
gav mig av tidigt på morgonen, innan det blev dagsmeja. Ingen av oss
hade någon klocka, men jag vaknade och tyckte att det var dags att
ge sig av, innan isen på vägen tinade, ty då skulle jag ha fått vada
i vatten. Jag vandrade länge, men jag såg inte någon dager än- nu,
det tyckte jag var konstigt. J ag beslöt, att efter tio km ta in hos
en bonde, där vi tidigare tagit in flera gånger. J ag bultade på
dörren; den gamle mannen frågade, vem det var. När jag svarade,
öppnade han, och det första han sa: "Var du inte rädd för vargarna,
de har strukit omkring och tagit får." J ag blev förskräckt, knäna
blev som gelé, jag som inte haft en tanke på att där fanns vargar.
Jag vet inte heller vid vilken tid jag gett mig av, för det var natt
ännu, när jag kom dit. Jag fick krypa upp på en "hylla" och vila ut
ordentligt, innan jag gav mig iväg så fort det dagrat. Men
snart började dagsmejan göra sin verkan, och vattnet nästan forsade
över vägen. Jag vadade upp till anklarna i det kalla vattnet, skorna
var inte vattentäta. När jag så småningom kom fram till byn, varjag
genomfrusen, fötterna var iskalla, Njura kokade kaffe, som jag
värmde mig med sedan jag hade fått av mig de blöta skorna och fått
torrt på fötterna. Nästa dag var fötterna svullna och värkte. Men
jag fick inga andra men. Under min vandring mötte jag två politruker
till häst och de frågade, vart jag var på väg. När jag sa vart jag
skulle, skakade de på huvudet och sa: "Stackars människa!" Då tyckte
jag själv synd om mig, och tårarna började trilla utefter kinderna,
men inte förrän männen försvann, för inte ville jag visa att jag var
blödig.
Men jag bet ihop tänderna och
tänkte: "Moskva tror inte på tårar" som någon politiker hade sagt,
var det kanske Stalin och här hjälpte inga tårar, det var bara att
fortsätta vand- ringen. Tänka sig, jag hade inte mött en enda
människa för- utom de två ridande männen. Varje gång när jag kommer
att tänka på vad som kunde ha hänt, om vargarna dykt upp ryser det
alltid i mig.
Så började livet på det nya stället.
Med Njura gick jag till skogen och vi högg ned fyra björkar, två åt
oss var att dra hem. Av grenarna band vi knippen som vi skulle elda
med under den varma tiden, stammarna sågade vi för vinterns behov.
Sedan gjorde vi upp eld i ugnen, rostade kaffe, vilket konstigt nog
fanns att få här. Så avnjöt vi kaffet med hembakade piroger till
frukost. Mjölet till pirogerna drygades ut med torkade brännässlor,
som smulades sönder, eller potatis- skal som hackades fint och
blandades i degen. Vi fyllde också ibland pirogerna med färska
hackade brännässlor innan vi skördade grönsakerna, därefter använde
vi morötter eller potatis och svamp till fyllning. Även rödbetsblast
tog vi vara på och använde i soppor. Ingenting fick förfaras.
Maten, lagades i ett slags järngryta
(tjogonohvat) som lyftes ned in i den stora ryska ugnen, efter det
att pirogerna var gräddade. Det var
förresten bara vi, några evakuerade, som köpte kaffe; ryssarna drack
inte kaffe och förstod sig inte på, vad man skulle göra med bönorna.
Kaffet som var orostat hade förstås av misstag hamnat i denna
avkrok. Njura var en mycket duktig kvinna, varför jag lärde mig ett
och annat av henne, t ex att plocka svamp, vilket jag aldrig gjort
förr. Annars tyckte jag, att jag kunde det/mesta redan. Maten var
alltid allas samtalsämne, det blir så, när man är utsvulten. Man
talar om mat, drömmer om goda maträtter, som man ätit
förr.
Tidigt på våren började vi arbeta i
kolchosen och fick 400 gram mjöl/arbetsdag förutom brödet, som
utgjorde vår ranson från affären. Jag blev också tilldelad en
obearbetad jordbit (tselina); det var inte lätt att vända på
grästorvorna, i den kondition jag befann mig. Där satte jag bara
potatis, för av värdinnan erhöll jag en annan jordbit, där jag sådde
grönsaker. Hon hade en stor åker, som hon redan delat med Njura. Vi
hjälptes åt med allt, bar gödsel på bårar till gurk- och
melonbänken. Någon hade huggit gropar i björkstammar, där det
samlades sav. J ag tog alltid med mig en liten gräddhämtare, när vi
gick till skogen. Den fyllde jag med saven från björkarna; det var
ersättning för socker, som vi aldrig såg. Njura var inte intresserad
av saven.
Jag kämpade med mitt potatisland,
magrade och såg tärd ut, men var tvungen att hålla ut, för att vi på
vintern åtminstone skulle ha rotfrukter. All ved hämtade vi som sagt
från skogen, drog dessa färska björkar efter oss. Jag hade riktigt
dåligt samvete, när vi fällde dem och väntade mig att byborna eller
någon ansvarig skulle förbjuda vårt tilltag; lagligt kunde det ju
inte vara. Värdinnan arbetade i kolchosen som häst- karl, fast hon
var kvinna, vi var alltså ensamma på dagarna. När kolchosens
morötter och rödbetor växte upp, åt vi av grödan, medan vi arbetade
och tog sedan hem så mycket vi kunde. Vi sparade vårt eget till
vintern. Vi samlade ett stort för- råd, som vi sedan torkade en del
av, och det smakade som torkad frukt, tyckte vi.
På våren när marken hade tinat,
plockade vi potatis, som hade blivit kvar i jorden; kramade man en
sådan knöl blev det en enda röra. Hemma drog vi av skalet och
plattade till den på kaminen, där den gräddades. Det blev ett
tillskott till den knappa brödransonen. Bättre brödlös än rådlös.
Men det var inte tillåtet att plocka denna potatis; det fanns
personer, som hade otur, blev anmälda och dömda till tre års
fängelse. Vi levde sålunda farligt men hade tur. Salt använde vi
inte till brödbaket utan sparade det till maten. Vi lagade mest
soppor -kött såg vi aldrig under evakueringstiden och lång tid där-
efter. Saltet kostade på svarta börsen 40 rubel glaset (vanligt
dricksglas), i affärerna förekom inget salt. Vi var tvungna att
snåla med saltkornen.
Av bönderna fick vi olika frön och
sådde alla vi fick tag på, så att vi erhöll en riklig sortering
i våra täppor.
Nu var det en enkel sak för mig att
komma till dispensären, bara sju km gångväg. När jag kom dit efter
allt slitet med sådden, var jag tydligen så mager och eländig, att
läkaren frågade mig om jag inte ville åka på sanatorium till
Sverdlovsk. Men det föreföll mig omöjligt, jag måste ju sköta om
mitt lilla jordbruk. Läkaren gav mig betänketid över natten, men
nästa dag måste jag lämna svar ty det vimlade inte av sanatorieplatser.
På hemvägen grubblade jag över, hur
jag skulle kunna ordna det! Hemma talade jag om för Njura, vilket
erbjudande jag fått men sa, att jag inte kunde lämna grönsakslandet
vind för våg. Njura, som var mycket snäll och alltid ställde upp,
menade att jag naturligtvis skulle ta emot erbjudandet. "Jag ska
sköta om ditt land, så gott jag kan och orkar."
Jag tackade henne och kände mig
överväldigad, att någon kunde uppoffra sig så for min skull. Jag
hann i alla fall kupa potatisen och plocka bort allt ogräs
från landet. Njura sydde också en hängslekjol åt mig aven
gungstolsmatta, som jag lyckats bevara från Sverige. Själv sydde
jag, av mellanfodret från en sliten kappa, en morgonrock, för det
var nödvändigt att ha med sig. Jag visste inte, hur jag skulle tacka
Njura, men när jag kom hem igen, skulle jag bistå henne på alla vis.
Jag gav mig av med en stor resväska
på axeln. Vägen kändes lång, väskan tycktes vara så hiskeligt tung.
Mina krafter hade väl avtagit av det hårda arbetet med jorden. Men
till slut kom jag i alla fall fram till stationen och fick biljett
med lätthet, eftersom jag hade ''Putjovkan", sanatoriepapperet.
Sanatoriet var en vacker byggnad och
låg som vanligt vackert inbäddat i skogen. Jag blev snart bekant
med en kvinnlig tandläkare - hon satt och tittade på mig från ett
annat bord i matsalen. Till slut kom hon fram och frågade, om hon
fick slå sig ner. Hon var mycket mager, såg klen ut som en porslins-
docka. Hon hade lagt märke till att mina tänder behövde behandling.
Att hon lagt märke till mig berodde förstås på att jag var
annorlunda klädd; jag var den enda utlänningen. Hon föreslog, att
jag skulle åka med henne till hennes hem i Sverdlovsk, den närmaste
staden, då skulle hon laga mina tänder utan ersättning. Jag var
imponerad, en helt obekant människa ville offra sin fritid med
lagning av mina tänder! Jag mås- te ha en ovanlig tur, först Njura
som hjälpte mig där hemma och nu denna kvinna! J ag i min tur
plockade blåbär och svamp, så mycket jag hann med, som jag i gengäld
gav henne. Hon orkade inte själv gå i skogen. På så vis lättade jag
på min skuldbörda. Hon bodde med sin mor som också visade sig vara
en mycket älskvärd kvinna; jag blev mottagen som en släkting.
Världen är i alla fall full av goda människor, trots allt sorgligt
som ofta tycks dyka upp på min vandringsstig. Jag hade en kofta, som
jag själv stickat, och som en ung sjuksyster blev så förtjust i.
Hon frågade, om jag inte kunde sticka en till henne också, hon hade en
gammal schal, som jag då skulle repa upp först. J ag åtog mig
uppdraget och var då fullt upptagen med det. Jag satt i sängen,
innan de andra vaknade och stickade av de garnstumpar jag fick ut av
schalen, vilken var tovig och svår att repa. Varje ledig stund
stickade jag, ty "putjovkan" gällde bara för en månad. Jag fick den
mycket riktigt färdig, och systern var mycket tacksam, gav mig vid
avfärden en stor limpa bröd (på svarta börsen kostade den 700 rubel)
jag fick även 150 rubel, lite mjöl och var mycket nöjd.
Jag hade nu en liten slant med mig,
när jag åkte hem. Jag hade gått upp i vikt under vistelsen, trots
att jag jäktade så, men maten var bra och på bestämda tider. Så
skildes jag från de vänner jag fått där. Efteråt tycker jag det är
synd, att ha tappat spåren till alla goda människor jag träffat på
under åren i Ryssland.
När jag kom hem var potatisen färdig
att tas upp, Njura hade skött allt så bra. Jag stod i stor
tacksamhetsskuld till henne. Nu gick det ingen nöd på oss. Vi hade
till på köpet meloner, som vi kunde hämta i vår örtagård. Det kändes
ofattbart! Vi fortsatte att arbeta i kolchosen för att dryga ut vår
bröd- ranson m m. Där fanns ytterligare två evakuerade, som vi höll
ihop med; vi hade våra träffar och hade riktigt mysigt. Alltid blev
det tal om våra män, som vi hoppades snart skulle få komma hem.
|
|