Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 27 - Ville in i arbetsarmén  
 

En dag i början av september 1942 blev Ville inkallad till "arbetsarmén". Yrjö blev inte inkallad; jag tyckte, att de i stället borde kalla in honom som var ensam. Man är ju sig själv närmast. Yrjö var friskare och starkare. Men de var väl i större behov aven smed än snickare i byn. Jag packade ihop Villes kläder och lite färdkost. Jag ville följa med honom till Kamyshlovsk, men han tyckte det var onödigt, när jag inte hade något ärende till stan. Vägen var ju lång och mödosam. Jag tyckte så synd om honom, när han gav sig i väg.

Våra vägar skildes åter, glädjen varade aldrig länge. Nu ville jag till stan och skaffa mig ett arbete, men Yrjö bad, att jag skulle stanna kvar och sköta hushållet åt honom. Jag tänkte då på att det var lättare för Ville att nå mig med brev, om jag stannade kvar, så jag antog erbjudandet.

Jag hade blivit bekant med en vitryska i Kamyshlovsk, Soja Scah. Vi var jämnåriga, och jag blev mycket fäst vid henne. Hon levde ihop med sin mamma, som var gammal och orkeslös, helt sängliggande. Soja hade det inte lätt. Det var hos henne jag tog in, när jag ibland stannade över natten i Kamyshlovsk. Hon arbetade som städerska på en fabrik, vilken lydde under försvaret. Hon var nätt och jämnt läskunnig. Men hon var mycket klok och hade lätt för att fatta. Hon hade värvats till Sortavala från Vitryssland bland många andra. Karelen skulle ju då förryskas. Hon kunde inte nog berömma Sortavala, de vackra stugorna, och allt hon såg där. Hon sa, att ''våra egna" förstörde de fina stugorna och tog in korna i rummen, som de var vana hemifrån.

Det berättades att kvinnorna när de gick på teater tog på sig nattlinnen, vilka finnarna lämnat efter sig. De trodde att det var festklänningar, de hade ju aldrig ägt ett nattlinne och visste inte att sådana plagg fanns. Kaffepannsvärmare (huvor) användes som mössor. Männen använde pyjamas som fritidsdräkt och spatserade omkring på stationerna och tågen iklädda dessa. Man visste inte om man skulle skratta eller gråta.

Snart fick jag brev från Ville och förstod, att han hade det väldigt svårt. Det kändes i alla fall bra, när jag fick höra från honom. Nåja, han blev snart befriad och förklarad som inva- lid av tredje kategorin. Det var en glädjens dag när han plötsligt dök upp. Men vad han hade magrat på dessa tre månader! Han hade varit tvungen att byta sin pullover, som jag stickat åt honom, mot bröd. Hungern har ingen lag. Maten hade varit urusel.

Lägret hade varit bevakat av vakter och inhägnat med taggtråd -precis som fånglägren. De inkallade fick heller in- te lämna området utan särskilt tillstånd. Kamenka hette platsen och låg en bra bit norrut.

Efter att ha vilat sig en dag, återvände han till arbetet igen. Nu var det vinter, och det blev besvärligt att hålla stugan varm, den låg i utkanten av byn, och vi hade en lång väg som vi var tvungna att skotta för att hålla vägen öppen. Därför beslöt vi att söka bostad i byn. En gumma på 87 år levde ensam i sin stuga och tog med glädje emot oss som hyresgäster. Hyra behövde man inte betala någonstans. Yrjö sökte sig in hos en bonde. Vi hjälpte gumman med allt, bar vatten till kon, sågade ved, hjälpte till med att värma bastun m. m. Hon var också tacksam över hjälpen, och vi fick mjölk och potatis av henne. Hon hette Marimjana och var mycket duktig trots sin ålder. Vi skurade det stora rummets golv; med några slags stora knivar skrapades golvtiljorna, sedan de blötts med vatten och därefter sköljts rena. Golvet blev mycket rent och vitt. Ville tyckte, att det var ett förfärligt arbete att skura golvet på det viset, men jag menade att man fick ta seden dit man kom. Gumman själv sov på den stora ugnen, Ville och jag på en "hylla" eller brits, som var placerad nära taket för värmens skull; på golvet skulle det vara för kallt att ligga. Inga sängar fanns i huset. Enda inredningen var ett bord, en väggfast bänk och en väggfast arbetsbänk. Det fanns också en kamin för att hålla uppe värmen på vintern. Maten lagades i den stora ugnen, sedan vi bakat vårt bröd. I ett hörn av ugnen fanns en fördjupning för glöden, som rakades dit, innan man satte in brödet. Sedan täckte man över glöden med aska för att den inte skulle slockna. Inga tändstickor behövdes och fanns inte heller att få.

En ikon fanns naturligtvis i ett hörn, gumman bad alltid sin morgon- och aftonbön framför den och gjorde korstecknet. När vi städade en gång i veckan, skulle stävan också rengöras ordentligt, men först tvättades ikonen i den, ty det skulle bringa välsignelse åt kon, så att hon skulle mjölka bra. Gum- man var annars mycket renlig av sig. Hon plockade örter på sommaren, torkade dem och tillagade' 'mediciner", som by- borna fick, när de kom till henne för olika krämpor.

Allt var frid och fröjd igen ett tag, men snart blev Ville åter inkallad till arbetsarmén. Han råkade just ha diarré med blod i avföringen. Jag tyckte det var grymt, att de verkligen skulle ta honom igen, när han nu var så här sjuk. Gumman kom då med sin medicin och bjöd Ville ett glas. Jag var orolig att hon skulle ta död på honom; det var vatten från inlagd gurka hon gav honom. Men det gjorde gott, hans diarré upphörde genast. Jag har här i Sverige på sista tiden hört, att man ska ge salt vatten mot diarré, så det var inte alls dumt av gumman, för gurkvattnet innehåller ju salt.

På senvintern 1943 gav sig alltså Ville åter i väg till arbets- armen ännu längre norrut än förra gången. Ivdel hette platsen där de höll honom kvar i sju månader.

 
 

Nästa kapitel >>>