Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 25 - På väg till Ural  
 

Dagen för hemresan kom. Vi klev upp på ett lass höbalar och gjorde det så bekvämt vi kunde, kröp intill varandra och klarade oss bra trots den hårda kylan. På sanatoriet hade en tjänsteman övertalat mig att byta en klänning och en kofta mot smör och andra matvaror. J ag var tveksam men visste, att hemma hade jag inte matvaror annat än lite mjöl från kolchosen. Med sorg i hjärtat lämnade jag från mig den vackra gröna klänningen, som jag låtit sy av ett tyg från Sverige; koftan hade jag själv stickat av garnstumpar; den var vacker och varm. Tobak som var mycket dyr på svarta marknaden fick jag också. Det var för att glädja Ville. Jag tyckte, att jag nu var välförsedd en tid framöver. Ville trodde väl, att jag var alldeles pank, för han sålde sina filtstövlar som han så väl skulle behövt själv, och skickade mig respengar. Nåja, pengarna kom aldrig fram till Leninsk-Kuznetsk, så jag fick genom postens samverkan ut dem i Tavatoi, där Ville och hans

kamrat hade arbetat med skogsfållning. Medan han väntade 1;' på mig flyttade han med sin vän Yrjö till en kolchos i Kovajeva. Ville tyckte jag skulle åka till Tavatoi, eftersom det var lättare, skrev han.

På tåget blev jag bekant med en ryska, som var på väg till sin man, som var inkallad till arbetsarmén, i folkmun kallad "svältarmén". Hon fick höra, att jag hade tobak och tiggde och bad, att jag skulle sälja åt henne. Jag tänkte på Ville, men tyckte i alla fall att något kunde jag väl avstå till kvinnan, som under resan hjälpt mig med allt. I Novosibirsk måste vi byta tåg och fick vänta länge, innan vi fick klart för oss, att ett tåg med godsvagnar skulle sättas in.

Stationen i Novosibirsk var mycket pampig med glastak, och rymlig, vilket man inte hade väntat sig så här långt bak- om Guds rygg. När resan gick förbi Kamyshlovsk tänkte jag på att det varit närmare att stiga av tåget där, men Ville hade bestämt att vi skulle mötas i Tavatoi. Där hade vi vänner, som jag skulle få bo hos, tills Ville kom. Jag väntade på honom, men tyckte att väntan blev för lång och gav mig i väg till Kamyshlovsk. På något vis skulle jag väl hitta fram till byn. Jag kom fram tidigt på morgonen, inga skjutsar syntes till än- nu så jag beslöt att röra på mig i folkmassan. Då fick jag plötsligt se Ville livs levande mitt i folkhopen. Jag stod alldeles stilla kunde det vara sant, kunde det slumpa sig så, att han helt plötsligt stod framför mig? Tänka sig att i denna folkmassan kunna råkas sådär oförhappandes! Han var på väg för att möta mig, så nu behövde jag inte åka längre. Vi polletterade mitt bagage och gav oss i vag med apostlahästarna.

Det var en glädjens stund, alla besvärligheter tycktes små nu när vi skulle få dela dem. Till Kovajeva var det 27 km att traska på en dammig byväg genom blomstrande ängar. Det var i början av juni, blomdoften var så intensiv, att jag tyckte det smakade honung i munnen. Jag kom att tänka på att i Sibirien var det full sommar, när jag reste därifrån i slutet av maj, och en intensiv värme. Där rådde heta somrar och kalla vintrar, så långt söderut som Leninsk - Kusnetsk låg. Längre norrut i Sibirien tinade aldrig marken.

Vi hade mycket att berätta för varandra under vägen. Ville berättade, hur det kom sig, att han hade blivit befriad från armén. Han hade nämligen ramlat ned från ett lastbilsflak vid en transport i mörker på en oländig väg och skadat ryggen. Han låg på sjukhus ett tag och blev sen utklassad liksom hans kamrat, som hade varbildning bakom örat, som han opererats för. De beslöt att hålla ihop. Ville visste, att jag inte skul- le stanna hitom Ural; därför bestämde han sig för att bli kvar i trakten kring Kamyshlovsk och förfråga sig angående mig. Ville och Yrjö arbetade tillsammans och trivdes ihop. Ville utförde allt träarbete och Yrjö arbetade i smedjan. De lagade alla kolchosens redskap, som var i bedrövligt skick. Männen i arbetsför ålder var inkallade, kvar fanns bara gamla gubbar och kvinnorna. Ville berättade också, att kolchosens ordförande hade hängt sig, eftersom den säd han sått inte grodde. Han hade fått säden så sent, att han inte hann prova fröna; det var bråttom med sådden, och han litade på att säden skul- le gro. Han visste förstås, vilket öde som skulle drabba honom i något slavläger i Sibirien. Han hade skrivit ett avskedsbrev till sin fru och bett henne ta väl hand om sonen. Ja, det fanns många tragiska människoöden man hörde talas om eller själv fick bevittna.

Stugan där Ville och Yrjö bodde, hade ett enda stort rum med en liten alkov till kök. Ville hade gjort i ordning en säng, men Yrjö sov på den stora ugnen, vilket var vanligt i byarna. Yrjö Koivo, som vännen hette, var en lång, kraftig karl, lugn, sävlig och flitig.

Ville tillverkade för tillfället kärrhjul av trä. Jag var imponerad, med tanke på att han hade aldrig tidigare utfört sådant arbete. De var båda så duktiga och åtog sig alla slags arbeten som reparationer av kolchoskvinnornas trasiga hinkar, väggklockor s k ''kolhozniki", ja, även väckarur tog de sig an. Ibland behövde de bara rensa bort kackerlackorna och smutsen samt smörja klockorna. De gjorde även hackor , ''tjäpkor" för kupning till upptagning av potatis. Det gick lättare med detta redskap än med spade som hittills hade använts. Kvinnorna var förtjusta och gav dem i ersättning potatis, ägg, mjölk, honung samt ibland smör. Från kolchosen fick Ville och Yrjö 800 gram bröd om dagen, annars var ransonen 400 gram. En gång i månaden fick de också hämta ut en halv liter vodka från affären. Under kriget fanns inte vodka i fria handeln, utan utdelades endast som belöning.

Så levde vi i vårt lilla kollektiv. Från kolchosens sida ville de, att jag skulle börja arbeta där, men såväl Ville som Yrjö sa, att det räckte, att jag lagade mat åt dem och skötte hushållet. Det sågs förstås inte med blida ögon, att jag gick där och inte gjorde nytta åt kolchosen, men de kunde inte tvinga mig, för jag hade fortfarande andra gradens invaliditet på grund av lungorna. Men jag kände mig faktiskt alldeles frisk, blev inte ens andfådd, fast jag efter gasningen gick de 27 km hem från dispensären. Det var läkarna också förvånade över; de frågade mig flera gånger, om jag inte blev andfådd, när jag gick hem den långa vägen.

En gång när jag åter varit på behandling och bara hade fyra km kvar hem mötte jag en kvinna, ortsbo. Hon varnade mig för vargarna så jag beslöt att övernatta i byn. Knackade på i en stuga och bad om natthärbärge. Det fick man alltid, bönderna nekade aldrig en vandrare. Jag var blöt om fötterna så jag kröp upp på den varma ugnen, lade mig med kläderna och skorna på. Vågade inte ta av mig skorna för jag tänkte att när de torkar kanske jag inte får på mig dem. Jag sov så gott på min hårda bädd och på morgonen var skorna på fötterna torra och jag pigg och kry att fortsätta min färd hem.

Efter några dagar skulle jag åter gasa lungorna och samtidigt passa på att hämta bagaget. Från kolchosen skaffade Vil- le skjuts, vilken bestod av kor som drog kärran. Samtidigt skulle det hämtas förnödenheter till affären i byn. Medan grabben hämtade ut varorna, gick jag till dispensären och fick behandlingen; sen träffades vi och hämtade ut mitt bagage. Jag var förvånad över att korna skulle vara våra dragare, men hästar fanns ju inte annat än till ordföranden och politruken, som måste rida runt.

Så begynte återfärden. Jag förstod, att det inte skulle gå så fort, men huvudsaken var, att jag fick hem mina saker. Vi hade inte hunnit långt, förrän det började regna. Korna hade svårt att orka dra kärran, ty den blöta jorden klumpade sig om deras hovar, likaså fastnade den på kärrhjulen. Vi måste stiga av lasset och skjuta på så gott vi kunde, men då klumpade sig jorden om våra skor. Det var inte lätt; den stackars unge körsvennen sa förtvivlad: "Det här går inte, korna orkar inte, jag måste slänga av ditt bagage." "Ja, gör det", sa jag lugnt. Men det vågade han inte, utan vi fortsatte och körsvennen lugnade ner sig, när han såg, hur jag hjälpte till. Blöta och eländiga var vi båda två. Halvvägs tog vi in hos en bonde, övernattade och lät korna vila. Nästa dag sken solen, och marken hade torkat upp; resan gick lättare. Inte var det en nöjestripp att åka efter kor. Det kändes underbart att vara hemma igen, och då var mödan glömd.
Vår by var som byarna i allmänhet i trakten. På vintern stod korna i inhägnader av flätade kvistar som inte nådde upp till taket som var av halm. När det snöade blåste snön in under taket, och korna var på morgonen övertäckta med snö. När korna skulle mjölkas, sopades snön bara bort från ryggen. Korna var långhåriga för att klara kylan, och vatten gavs direkt från brunnen utan att värmas upp. Jag förstår inte hur de klarade sig, men de mjölkade inte heller mycket: ca tre liter. Några dass fanns inte i byn, bönderna uträttade sina behov på åkern eller inne hos kon. Det var andra levnadsvanor än de vi var vana vid. Men det fanns i alla fall brunnar, vilket inte förekom i Sibirien, åtminstone inte i byn där jag först bodde. Bönderna själva bodde i små timmerstugor, vanligen med endast ett rum, någon enstaka hade rum och kök; de räknades som mer välbärgade. I byn fanns också andra evakuerade, som jag så småningom blev bekant med. Kolchosbönderna fick 200 gram mjöl per arbetsdag. De levde av vad deras egen täppa gav dem och på boskapen. Utdelningen var mycket sämre än i Sibirien. Ändå fanns här samma svartmullsjord, vilken inte behövde gödslas.

 
 

Nästa kapitel >>>