Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 24 - Sanatoriet i Krasni  
 

Nästa dag följde värdinnan mig till ett hus, där hon visste att forkarlarna tog in, för annan skjuts än hästskjuts fanns inte. De skulle iväg nästa dag, och jag kunde få följa med, de hade nämligen ingen last tillbaka. Jag klädde på mig det mesta jag hade, för detta var i december och smällkallt. Som tur var hade jag Villes långbyxor, mina tygpjäxor och en soldatrock. Jag bjöds ej på släde för finskjuts utan en fora för transport av varor. Jag kröp ner i en av fororna, där det var tjockt med hö på botten. Solen lyste från en alldeles klar himmel och värmde mig, där jag låg djupt nerbäddad, sidorna på släden var så höga, att jag inte kände någon vind; för övrigt var det ju vindstilla. Så färdades vi fem mil genom obebodda djupa skogar. Jag riktigt njöt av den friska luften och solens värmande strålar. Det var otroligt, att det kunde vara så varmt trots kylan. Forkarlarna frågade, om jag frös och hade lust att röra på benen. Jag steg upp, gick ett slag jäms med fororna, men då började jag frysa, så jag kröp ned i höet igen och mådde gott. Jag tror de tog 5 rubel för skjutsen, en löjligt liten summa, varför jag gav det dubbla. De körde mig ända fram till sanatoriet. Det var kväll, och maten stod framme på borden. Jag kände mig faktiskt inte alls hungrig, fast jag ingenting ätit på hela resan. Byn där sanatoriet låg hette Krasni ( = röd) och låg djupt inne i en barrskog.
 

Jag installerades i ett rum, där det redan fanns fyra andra kvinnor. Huset var ett lågt envånings trähus. Maten var mycket enkel, men man blev mätt. Till gröten fick vi någon slags olja, som såg ut som kärrhjulssmörja, men jag åt med god aptit. De flesta av ryssarna vägrade ta olja till gröten utan åt den som den var, ingen mjölk förekom. Jag åt allt som sattes fram, för jag ville återfå min normala vikt och visste, att utan- för sanatoriet fick vi inte ens detta. Det fanns ett stort sällskapsrum med biljard och grammofon. Jag lärde mig spela biljard. Ett dominospel fanns också och spelades ofta med stort intresse. En nackdel var, att där var så kallt. I sovrum- men var det + 120 C, så vi tog på oss även en mössa under nat- ten och klädde oss varmt, innan vi kröp i säng. Ugnarna eldades med ved, men väggarna var tydligen så otäta, att de inte kunde hålla värmen. I sällskapsrummet satt vi med ytterkläderna på. Huset hade en gitarr, vilken ungdomarna spelade flitigt på. Gamla ryska, även förbjudna visor, sjöngs här. En kulturarbetare kom på kvällarna till oss för att underhålla med grammofonskivor; han hade en skiva med Zarah Leander. Det kändes underbart att här i Sibiriens ''tajga" få höra hemlandstoner; jag blev rörd. Ja, jag var nöjd och belåten över att ha fått komma hit undan bekymmer och halvsvält; kriget och allt elände kändes så overkligt och avlägset. Jag tänkte ofta på Ville; var fanns han, levde han överhuvudtaget, eller kanske han svalt någonstans, medan jag fick äta mig mätt och ha det skönt?

I ett förråd hittade jag några gamla skidor och letade också fram någon sorts stavar. Jag lyckades övertala två män och en pojke att åka ut med mig. De två männen var inte något vidare på skidor; de föll i backarna, medan jag och grabben klarade oss fint. Fler gånger lyckades jag inte få med mig männen, men med grabben åkte jag ut många gånger; han var förresten allas kelgris. Själv var jag ute och promenerade varje dag före frukost, medan de andra ännu låg i sängarna. De kunde inte förstå, varför jag inte frös; de var så frusna, fast de var sibirier. Det berodde väl på att jag hade varmare kläder än de; jag var också friskast i gänget. När jag kom fräsch och rödblommig från min morgonpromenad, hade de andra just kravlat sig upp ur sina sängar och satt vid matborden. En dag visade termometern -500 C. Då vågade jag inte gå ut; jag väntade, tills termometern visade -350 C. När det var bitande kallt, sken solen och värmde fort upp luften. Solen lyste mycket högre på himlen än hemma och den värmde verkligen. Man kunde frysa om ryggen, medan framsidan var varm. Ja, klimatet var härligt, torrt, fast det var bitande kallt. Jag njöt och blev solbränd i ansiktet. När vår läkare kom emot mig, frågade hon, om jag inte frös. "Nej", sa jag, "jag är så väl påpaltad." Hon svarade då att, det bara var bra att jag var ute och hon tyckte att jag såg ut som ett äpple om kinderna. Under vistelsen gick jag upp 10 kg och återfick min normala vikt.

Mitt enda bekymmer var Ville, levde han än, eller hade han stupat? Jag brevväxlade med Ida och skrev också till Ville på den adress jag fått, men fick aldrig något svar. Så en dag strax före nyår fick jag brev från Ida, att Ville hade hört av sig till någon i byn, där de bodde och frågat efter mig. Jag blev så glad att jag inte visste mig till. Precis på nyårsdagen fick jag sedan det första brevet från Ville - det var den bästa nyårsgåva jag någonsin fått!

Nu tänkte jag genast resa från sanatoriet, men läkaren och alla andra avrådde mig; de tyckte, att jag skulle stanna till den 31 mars, då alla skulle bort, för sanatoriet skulle repareras till sommarsäsongen. Jag stod i valet och kvalet men tänkte också på matvarubristen utanför sanatoriet och bestämde mig att ta till vara tiden, så länge jag fick stanna kvar. Jag skrev till Ville och bad honom komma till Sibirien i stället, ty här var i alla fall bättre vad beträffade matfrågan än i Ural. Men han ville inte lämna sitt arbete och sin kamrat från armen; de arbetade så bra tillsammans. Ordet Sibirien ingav skräck hos alla, påminde om slavläger.

 
 

Nästa kapitel >>>