Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 23 - Flyttningen till Leninsk - Kusnetsk  
 

Jag hade lyckats ordna med hästskjuts för flyttningen. Det var en sådan där kall, blåsig sibirisk vinterdag; jag klädde mig ordentligt och det bar i väg mot nya äventyr. Jag frös ordentligt under färden och tänkte, att jag nog skulle bli förkyld. Värdinnan tog emot mig med varmt te, och snart tinade jag upp. Jag valde min sängplats i köket, fast värdinnan sa, att jag kunde ligga i rummet. Jag kände, att jag fick en vrå för mig själv, när jag valde köket till sovplats. De 100 rubel jag skulle betala i hyra, var precis vad jag fick i pension nu när Ville var soldat, annars hade jag bara haft mina 49 rubel. Min värdinna med sina två barn fick bara 50 rubel i månaden. Hon svor många gånger över vad Stalin ställt till med. Hon använde i sina besvärjelser sådana ord, att man inte kan trycka dem. Hon var verkligen förbittrad. Hon var helt enkelt tvungen att hyra ut för att få lite mer att leva på. Men det var svårt för alla människor.

Att jag kunde betala en sådan hyra berodde på, att jag hade sparat av min lön från försvaret och att jag fått semesterpengar vid avresan. Sedan ordnar det sig med arbete och allt annat, tänkte jag.

Där i trakten fanns sju kolgruvor och snön var svart av koldammet. I hemmen användes endast kol som bränsle, ved förekom inte.

Tändstickor fanns det förstås inte under hela krigstiden, så om elden slocknade fick man gå till grannen och ''låna" eld. Rökare bar alltid på en "tändapparat" som bestod av fnöske och två speciella stenar, vilka slogs mot varandra, så att en gnista uppstod och antände fnösket. Cigarettpapper som inte fanns att få ersattes med tidningspapper. Efter första natten undrade jag, vad det var som lät så konstigt. Värdinnan för- klarade, att det var syrsor, som hoppade runt på golvet, och att de var helt ofarliga; de höll ju sig till golvet.

Efter ett par dagar blev jag svårt sjuk, fick hög feber och diarré. När det åter var tid att gå och gasa lungorna, frågade lä- karen, om jag visste om att mina ögonvitor var alldeles gula. Nej, det hade jag verkligen inte sett och inte tittade man sig ofta i spegeln, allt var så likgiltigt. Hon gav mig en remiss till sjukhuset, dit jag gick nästa dag och lades in. Men det fanns bara en enda plats ledig och en äldre kvinna satt också och väntade på att få plats på sjukhuset. Läkaren frågade om mina hemförhållanden och jag berättade, att jag var inneboende i hörnet av ett kök hos en kvinna med två barn. Det blev alltså jag som fick platsen; den andra kvinnan var ryska och hade naturligtvis ett hem och ansågs därför kunna sköta sig bättre, dessutom hade hon sin man i hemmet.

Jag hade alltså gulsot, vilket jag inte hade haft en tanke på. Diarrén ville inte gå över, och jag längtade efter mjölk, som jag inte fått på så länge. Läkaren frågade, om jag var van vid mjölk. ''Ja i den mån det har funnits att få, så har jag alltid använt lite mjölk." Därefter fick jag mjölk och magsjukan gick över som genom ett trollslag. När jag skrevs ut igen, var det tid att gå och gasa lungorna, vilket gjordes var tionde dag. Nu frågade läkaren, om jag ville åka till ett sanatorium. Jag blev förvånad över att det fanns sådana möjligheter i dessa krigstider. Läkaren förklarade, att sanatoriet var till för gruvarbetare, men nu på vintern ville inte många åka dit, så det fanns lediga platser. J ag tackade naturligtvis och tog emot erbjudandet. Jag såg väl så utmärglad ut, att läkaren tyckte jag behövde få lite bättre mat.

Till mina vänner i byn, gav jag adressen till sanatoriet, för att de skulle kunna skriva, om det eventuellt hördes något från Ville. J ag skyndade tillbaka till stan, för jag skulle ju hinna packa för att resa om ett par dagar. Ida bad mig stanna över natten, för det hade börjat snöa så smått, men jag ansåg, att jag måste ge mig iväg. Jag skyndade på mina steg, emellanåt undrade jag, om jag verkligen gick på vägen eller hamnat utanför, ty snön hade utplånat alla spår av medar. J ag blev faktiskt rädd och kände efter med fötterna, om det verkligen var hårt under fötterna eller om jag irrat mig bort från vägen. Inte en människa syntes till, allt lyste vitt. Plötsligt hörde jag en pingla och såg en hästskjuts komma emot mig. Jag undrade om det kunde vara illasinnade män i släden. Vågade jag fråga dem om vägen? Det hade börjat snöa ymnigt. De undrade nog, vad det var för en människa, som kom alldeles ensam i snövädret och så sent på kvällen. Nå, jag frågade och de svarade, att jag var på rätt väg. Då blev jag lite lugnare och skyndade på stegen. Äntligen såg jag stadens ljus och andades ut. Men så plötsligt blev det alldeles mörkt framför ögonen, jag såg ingenting. Jag blev förskräckt och undrade hur jag skulle ta mig hem. Jag vände ryggen mot vinden, som jag haft emot mig hela tiden, blundade och stod stilla. Lika plötsligt kunde jag se igen, troligen hade något blodkärl brustit och skymt synfältet. Ä, vad jag blev glad! Jag skyndade med raska steg resten av vägen. När jag kom hem, sa värdinnan jag hyrde av, att mina ögon var alldeles blodsprängda. J ag berättade då episoden med min ögonblickliga blindhet. Det var tydligen snön, som hade piskat mot ögonen och förorsakat skadan.

 
 

Nästa kapitel >>>