| |
När jag var hemma, knackade soldater på dörren
och sa, att jag omedelbart måste evakuera. Jag plockade ner de
nödvändigaste ägodelarna, kläderna och lite husgeråd, annat kunde
jag inte ta med. Det blev ändå flera kollin. All mat jag hade, tog
jag naturligtvis med. Lastbilar kom, for runt och tog upp oss alla,
som skulle evakueras. De körde oss till hamnen trots att vi hade
hört, att det inte skulle gå fler pråmar. Jag trodde dock att det
skulle bli en sådan transport och Ville som varnat mig för; men det
var inte vi som bestämde. Vi lastade av våra tillhörigheter på kajen
och väntade. Efter en stund kom ett befäl och meddelade, att det
inte skulle gå någon pråm. Vi fick åka till stationen i Golikovka
för att resa med tåg.
J ag träffade på en före detta arbetskamrat och hennes vuxna dotter.
J ag blev även bekant med ett äldre par, Ida och John Tuomela, som
jag kände sympati för. Så småningom kom tåget. Det var bara ett par
personvagnar, resten var godsvagnar. Många hade kommit från byarna
runt omkring och var både hungriga och trötta. De hade tvingats
lämna sin boskap och hade släpat sig fram till fots med barn och
bagage. Vi installerade oss så gott vi kunde. Jag placerade min
packlåda och resväskorna mitt på golvet i vagnen och ordnade så jag
kunde sova på dem. Andra gjorde likadant. Det fanns slafar på
kortsidorna där barnfamiljer fick packa ihop sig. Äntligen satte
tågsättet igång. Det var den 5 september 1941 och ganska kallt.
Under resan delade vi med oss av matvarorna åt dem, som inte hade
något alls, nämligen de som kommit från byarna; deras mat hade tagit
slut på vägen till stan. Byborna hade skrämts med att finnarna
skulle komma och tortera dem om de stannade kvar, och de gömde sig
därför i skogarna runt byarna med sina husdjur. Det fick vi höra, då
vi återvände till Karelen efter tre år. Målet för resan visste
ingen, tills vidare tänkte vi bara på att komma undan kriget och
bombningarna. I godsvagnarna fanns naturligtvis inga toaletter eller
fönster, dörren var en stor skjutdörr. Barnfamiljerna hade pottor
med sig, där mindre barn fick göra sina behov, men vi vuxna fick
passa på, när tåget råkade stanna. Man kunde se män och kvinnor
sittandes på huk under vagnarna eller vid sidan av tåget. Man visste
heller aldrig, hur länge tåget skulle stanna, därför vågade man inte
gå längre bort från tåget. Jag själv var så blyg, att jag alltid
passade på, när jag såg buskage i närheten, där jag kunde gömma mig.
Mina reskamrater ropade till mig: "Gå inte så långt, för om tåget
ger sig av hinner du inte med!" Men jag litade alltid på att jag skulle hinna med och var kvick i
benen. Jag blev aldrig kvar, men det hände, att någon blev försenad
och måste hinna ikapp vårt tåg med något passagerartåg. Vårt tåg
fick många gånger stå länge på stationens sidospår, medan
militärtågen passerade; vi kom i andra hand. När vi närmade oss
Vologda, trodde jag, att vi inte längre behövde vara rädda för
bombningar; hittills hade vi förskonats. Men när vi trodde faran var
förbi, small det till. Vi stod stilla vid en liten station, när det
började spraka och kulor flög i luften. Vi trodde först, att vårt
tåg hade tagit eld, men det var ett tåg på spåret intill, som hade
träffats från luften och fattat eld. Från det tåget flög ammunition
runt omkring. Vi visste först inte om vi skulle lämna tåget eller
sitta kvar på våra platser. Då kom en järnvägsanställd och uppmanade
oss att skyndsamt springa in i skogen och lämna kvar bagaget. Vi
hoppade alla av tåget och sprang in i skogen, medan ammunition flög
omkring oss. Där vi satt på huk inne i skogen, hörde vi visslande
ljud och splitter föll ned alldeles intill oss. Men ingen träffades.
På stationen hade dock en soldat träffats i magen och tarmarna rann
ut på honom, sa de som såg det. Det lät otäckt. Vi såg, hur elden
sprakade och förutsatte att vårt bagage gått till spillo. Men
tydligen fick brandkåren elden under kontroll, så att vårt tåg
klarade sig. När vi såg att det lugnat ner sig något, sa jag till
min arbetskamrats dotter: , 'Kom så går vi och drar ut våra saker
innan de brinner upp; vi tar åtminstone matvarorna, annars får vi
svälta!" Så gjorde vi också. Vi sprang till tåget, drog ut var sitt
bagage och rusade sedan till skogen, ty det flög fortfarande
splitter runt omkring. Men så fort vi tyckte, att det åter lugnat
ner sig, sprang vi på nytt till tåget och drog ut allt vårt bagage
och skyndade åter in i skogen; bagaget lämnade vi utanför tåget
tyckte det var i säkrare förvar där. När allt sedan var över,
återvände alla till tåget, men man hörde barnskrik och mammor, som
förtvivlat letade efter sina barn, som de lämnat kvar i skogen,
medan de sökte rädda sitt bagage. Allt ordnade sig i alla fall så
småningom. Utanför tåget låg bagage, som hade träffats av splitter,
och saker låg strödda runt omkring. Nu fick vi vänta, medan en skadad bro reparerades, men det gick
fort. När vi steg ombord, hörde vi ett flygplan komma, alla var
beredda att hoppa av tåget igen, men då såg någon, att det var ett
ryskt flygplan, som tydligen jagat bort fienden. Vi klarade oss
sedan utan fler överfall. Men maten började tryta för alla. Vid en
station kopplades vi samman med ett tågsätt med judar från Ukraina.
Då sa jag: "Nu kommer vi nog att få mat, för judarna är bra på att
ordna för sig."
Så snart vi hörde dem skramla med sina hinkar och grytor, skyndade
vi oss efter dem. Vi fick då bröd och soppa till allesammans. Våra
reskamrater var tacksamma mot oss, som sprang och hämtade mat åt
alla. Nu behövde vi inte lida nöd.
Tvättmöjligheterna var besvärliga, vi fick passa på vid stationer,
där det fanns kranar. När vi kom fram till Uralbergen, hade jag
velat stanna där, men alla i vår vagn ville fortsätta så långt som
möjligt. För mig kändes Sibirien så avlägset och hade dålig klang
efter allt man hört om slavläger. Men ensam ville jag inte stanna i
Uralbergen; endast några från de andra vagnarna stannade där. Vid en
station måste alla av tåget och beordrades till en bastu, där vi fick bada och kläderna avlusades.
Det var också behövligt för många. Kläderna var heta, när vi fick ut
dem. Sedan fortsatte resan till Leninsk - Kusnetsk som var
slutstationen. Vi hade varit 18 dagar på resande fot. Nu stod
hästskjutsar till vårt förfogande, och det bar i väg så dammet yrde.
Vi stannade vid en by, troligen 7 km från Leninsk - Kusnetsk. Där
placerades vi hos olika familjer, kolchosbönder. J ag hamnade hos en
kolchoskvinna med två små barn förutom en syster och hennes fästman,
som också bodde där. Mannen var inkallad. De var själva trång-
bodda, hade endast ett rum, där ugnen upptog en stor del. Systern
och fästmannen sov i "tjolanen", ett uterum i förstugan, där också
säden och andra jordbruksprodukter förvarades; det var ju ännu
ganska varm årstid. Frun och barnen låg på golvet, dit de drog ner
allt som fanns i den enda sängen. Det var gamla pälsar och trasiga
täcken. Jag placerade mina sängkläder på en väggfast bänk och sov
där. På morgonen plockades plaggen från golvet tillbaka i sängen och
täcktes över med ett skynke.
Man förstod naturligtvis, att värdfolket inte var glada över dessa
ofrivilliga ''hyresgäster". De var helt enkelt tvingade att ta emot
oss. Jag var inte heller vidare glad över min inkvartering, men
frun var ju vänlig och barnen stillsamma, men trångt var det, när
man skulle laga sin mat. På dagarna var de alla borta, vuxna på sina
arbeten och barnen på daghem. Då rådde jag mig själv och lagade
alltid min mat. Byns och kolchosens namn kommer jag inte ihåg, jag
stannade inte där så länge. Första dagen fick vi gå till kolchosens
förråd och hämta vitkål, lite mjöl, gryn samt honung. Den här
kolchosen verkade vara välbärgad men folket var dåligt klädda,
strumpor hade de överhuvudtaget inte alls. Här fanns också en
kolgruva, där systern till min värdinna arbetade. Vi som var
evakuerade bytte kläder mot potatis eller andra jordbruksprodukter.
Strumpor var som sagt särskilt efterfrågade. En älv rann förbi i
närheten; vattnet var gult och såg grumligt ut. Det var byns enda
vattentillgång, även dricksvattnet hämtades där. Det kändes otäckt
att laga mat med det vattnet. Men bakterierna dog förstås vid
kokning! Nykomlingarna installerade sig och började arbeta i
kolchosen. Jag däremot funderade på hur jag skulle komma till Leninsk - Kusnetsk för att få mina lungor gasade. Tiden hade ju
redan överskridits med tio dagar. Det fanns inga färdmedel, utan jag
fick ta mig till fots utefter den dammiga byvägen. Jag hittade fram
till dispensären. När läkaren där hörde, att jag var svenska, talade
han om att han var estländare. (Eestin poikia). Det kändes tryggt
att läkaren var utlänning, man liksom litade mer på dem. Vi satt
länge och talade om våra öden. Jag hörde mig för, om jag kunde bli
inkvarterad någonstans i stan, för jag trodde inte jag skulle orka
med arbetet i kolchosen, och sedan traska den långa vägen för att få
lungorna gasade. Jag fick adressen till en familj, som eventuellt
kunde hyra ut ett rum, men den familjen hade inte plats för någon
hyresgäst. Frun gav mig adressen till en annan fru som hade två små
barn, mannen var inkallad. Jag gick dit och kom till en liten
vitlimmad stuga. Väggarna inne var också vitlimmade och även
spiseln; det såg mycket rent ut. Kvinnan var i min ålder och var
genast beredd att ta emot mig. Det skulle kosta 100 rubel i månaden.
I kolchosbyn bodde vi gratis. J ag var övertygad om att jag skulle
finna ett arbete i stan, det var ju brist på arbetskraft under
kriget. Jag godtog alltså erbjudandet, fast det kändes dyrt. Hon
hade, ett litet rum förutom köket, som inte heller var stort. Jag
gick glad i hågen tillbaka till byn för att packa mina
tillhörigheter. Ida och John Tuomela vilka jag hållit ihop med,
avrådde mig från att flytta; de hade vant sig vid mig, och Ida var
som en mor för mig.
Med tungt hjärta tog jag adjö, de hade varit så rara. Deras ende son
hade "hämtats" under det stora "svepet". Det var en fin grabb; han
hade varit musiker i radioorkestern. |
|