Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 21 - Hitlers trupper marscherade in i Ryssland  
 

Den 21 juni 1941 var en söndag och vi skulle hälsa på våra vänner Taimi och Roj, som vi kommit överens om. Utanför en stuga stod en man lutad mot staketet och frågade, om vi hört att kriget brutit ut mellan Tyskland och Ryssland. Nej, det hade vi inte hört, vi hade ju ingen radio och hade inte träffat någon människa. Vi raskade på våra steg för att berätta om den hemska nyheten. När vi kom fram, skyndade sig Ville och Roj till en släkting till Ville som bodde i närheten och som hade radio. Därifrån kom de snart tillbaka och talade om, att det var sant, kriget hade verkligen utbrutit. Det var en obehaglig överraskning. Hur skulle det nu bli med matvarorna i butikerna: de skulle nog försvinna? Det vanliga köandet efter allt ätbart skulle åter bli aktuellt! Man köade ännu för vissa varor, men man kunde köpa såväl smör som socker. Med pengar var det mycket knappt, då jag inte lyckats få något arbete efter kursen. Alla uppmanades hjälpa till, både arbetslösa och hemmafruar skulle söka arbete.

Männen behövdes vid fronten. Ja, arbetslösa fanns det väl egentligen inte, för här betalades inga som helst understöd. Utanför husen grävdes något slags skyddsrum, om man kunde kalla dessa gropar för skyddsrum. Första gången det larmades, gick jag ner i ett; det var en grop med lite plank och jord ovanpå, det var allt. Jag tänkte, att man nog satt säkrare i sitt rum än i den gropen. Jag gick aldrig mer dit utan stannade i huset och utförde det jag höll på med. Jag tänkte, att om huset träffades kunde man inget göra åt det. Ibland stod

jag vid husväggen och tittade på, när luftstrider ägde rum på ... avstånd. I huset fick man turas om att gå vakt på natten för

 Ville arbetade vid denna tid på finska teatern som kulissmålare tillsammans med Eino Raita från Koskullskulle. Raita var partimedlem och tyckte, att man måste bistå på något vis också till landets försvar. Han uppmanade Ville att gå med honom och anmäla sig som frivillig. Ville var då 44 år, den åldersklassen inkallades inte ännu, åtminstone inte bland utlänningarna. Men alla tillhörde hemvärnet och fick springande ge sig iväg till högkvarteret, så fort larmet gick. Dit var det lång väg från oss, och larmet gick för det mesta på natten, så det blev inte mycket sömn, och på morgonen måste folk gå till sina jobb. Jag tyckte synd om Ville, han magrade betänkligt under tiden detta höll på, han som redan förut hade för lite kött på benen. När Raita gick och anmälde sig till krigstjänst följde Ville med. När han kom hem och talade om det för mig, blev jag verkligen ledsen. Jag hade tänkt, att vi kanske haft möjlighet att komma över till Finland under den villervalla som rådde. Under övningstiden blev de kvar i Petrozavodsk, och Ville kom och hälsade på, så fort han fick ledigt.

Så fort kriget bröt ut, hade jag och en väninna från skrivmaskinskursen sökt arbete genom invalidbyrån. Mina lungor gasades fortfarande; jag hade andra kategorins invaliditet och fick 49 rubel i pension per månad. Men när Ville var i armen fick jag 100 rubel i månaden. Det var inte mycket och förslog inte långt. Min väninna däremot var frisk och hade en liten son samt en sjuk bror att försörja, så hon var i stort behov av arbete.

Sin son hade hon förresten låtit evakuera tillsammans med andra barn, vuxna däremot var tvungna att stanna kvar åtminstone tills vidare. På invalidbyrån uppmanades vi att gå till armens högkvarter, för där söktes två kvinnliga vakter. Ett befäl tog emot oss, och körde oss i en lastbil till ett ställe utan- för stan, högt beläget. Han frågade, om vi var beredda att ta anställning; om inte så ville han inte visa mer. Min väninna var mycket mån om att få jobbet, men jag tvekade, för jag tyckte det var konstigt att vi skulle vakta några skjul och få en så stor lön som 260 rubel i månaden. Jag tyckte det verkade för bra för att vara sant. Min väninna övertalade mig att gå med på erbjudandet, ty ensam hade hon inte kunnat ta det. Man skulle turas om att vakta vartannat dygn. Nu visade befälet oss hela försvarsområdet där mobiliserade kvinnor grävde tankhinder och vallgravar runt omkring. Vi skulle rapportera till högkvarteret, om något av skjulen antändes. Allt verkade konstigt, ty där fanns ju armen med sina vakter uppe på taket aven tvåvånings byggnad, där vi blev tilldelade två rum. Jag anade att det låg någon hund begraven; det verkade otroligt, att vi skulle vakta några tomma skjul, medan byggnader i stan bombarderades och raserades. Ville var inte glad, när han hörde, att jag måste övernatta där också, för då hade han ännu inte tagit värvning i armen. Men jag påpekade, att vi fick så bra lön utan att göra någonting. Vi hade också den för- delen att få handla i affären som låg inom området, och där fanns allt möjligt såsom socker, smör, karameller och annat åtråvärt i matväg, vilket inte fanns att få i stan. Affärerna i stan var tomma, allt hade försvunnit som genom ett trollslag; endast bröd kunde man få tag i. Vakterna på taket och de som patrullerade runt området sa till oss: "Ni kan lugnt sova, för vi vaktar."

Det gjorde vi också, ty vi hade sängar till vårt förfogande. Vi kunde också äta från soldaternas kök, om vi ville. Det var soppa och gröt varje dag med köttbitar till gröten, potatis hade inte armen. Det skulle varit svårt att frakta och förvara potatis; det har för övrigt alltid varit svårt att få tag på potatis i Ryssland. Vi installerade oss i de två rummen och gjorde det så trevligt för oss som möjligt. Soldaterna trodde, att vi var soldater, även om vi inte hade uniform, och att vi var där för att spionera på dem. Det hade vi nytta av, eftersom de aldrig vågade vara närgångna, fast vi var två värnlösa kvinnor. En del av befälen kunde komma in och prata med oss och vara mycket kamratliga. Vi trivdes och gjorde ingenting, vi behövde inte ens gå vakt på natten, som vi först trodde. Soldaterna vaktade för oss, och om något skulle hända hade de lovat väcka oss; vi sov sött i våra sängar, och på dagarna kunde vi gå ut och sola. Ja, vi skämdes faktiskt, när vi en gång i månaden gick till högkvarteret för att hämta vår lön. Vi kunde inte begripa riktigt, vilken vår uppgift var.

En gång när jag hade vakten hände det, att soldaterna slog sönder ett av skjulen, varför jag gick fram för att stoppa dem. J ag var också tvungen att rapportera till befälet om händelsen. Det kom en officer och tittade på skjulet. Han skreven rapport, mer blev det inte, och aldrig hörde vi något om saken, men aldrig mer revs något skjul heller. Soldaterna var nu alldeles övertygade om att vi var inkallade fast vi inte bar uniform.

En gång prövade jag skjuta med gevär, när soldaterna hade sina skjutövningar på skjutbanan. Jag tryckte geväret hårt mot axeln, så som jag hade blivit tillsagd, men ändå blev re- kylen mot axeln så kraftig, att jag hade ont flera dagar; men jag hade skjutit prick, det var förstås en lyckträff. Jag försökte mig inte på skytte fler gånger.

Vi brukade övernatta bägge två tillsammans för att hålla varandra sällskap. En natt när jag var ensam låg jag och lyssnade, för jag tyckte det verkade så oroligt i lägret, som om något var på gång. Plötsligt knackade det på dörren; jag blev rädd och tvekade att öppna. Det knackade på nytt, jag hoppade upp och öppnade med hjärtat i halsgropen. Utanför stod en soldat, svettig och andfådd. Han frågade med finsk brytning efter försvarsanläggningarna. J ag blev alldeles för- skräckt och var säker på att det var en finsk soldat och tänkte, att nu hade finnarna intagit området. Jag pekade rakt ut någonstans i periferin, inte åt det hållet där försvarets vallgravar låg. Han gav sig iväg, och jag andades ut, men jag stod och väntade på att någon rysk soldat skulle dyka upp, så att jag kunde fråga, vad det var som pågick. Jag var rädd av den an- ledningen att jag befann mig inom försvarsområdet, och om nu finnarna hade intagit området, tänkte jag, att jag kunde

.råka illa ut, eftersom de skulle ta för givet, att jag hade med försvaret att göra. Annars hade jag välkomnat finnarna, för de kunde ge mig möjlighet att komma hem till Sverige. Vi hoppades alltid, att finnarna skulle komma och befria oss, men här inom försvarsområdet var jag rädd. Ett befäl som jag tidigare talat med kom gående på vägen helt avspänt. Jag frågade vad som pågick. Han svarade helt lugnt, att det bara var övning och rådde mig att gå till sängs.

Efter denna händelse tyckte jag det började bli kusligt och sa till min väninna, att jag inte ville vara med längre. Hon beslöt då att evakuera sig till den by, där hennes son blivit placerad, och jag gick till högkvarteret och sa, att jag inte längre tordes vara där uppe. Då föreslog befälet ett annat uppdrag, att bli vakt över ett vedförråd, som låg vid sjöstranden, och där fick jag ett rum för övernattning i ett hyreshus. Jag var åter alldeles oförstående. Varför skulle jag övervaka några vedstaplar, när folk evakuerades och kriget pågick runt omkring? Den frågan ställde jag mig många gånger. Vedtravarna tittade jag till en gång men inte mer. J ag tyckte det var urlöjligt, vem skulle stjäla vedklabbar, när folk hade nog av bekymmer att få med sig det mesta möjliga av det de ägde. J ag höll till i mitt rum men hade så tråkigt där i min ensam- het, att jag beslöt mig för att säga upp mig. Jag tänkte ofta på, hur jag skulle kunna stanna kvar, tills finnarna intog stan; al- la var övertygade om att det bara var en tidsfråga innan det skulle ske. Soldater gick omkring i husen och uppmanade folk att evakuera. När Ville kom och hälsade på mig, uppmanade också han mig att gå med på evakuering ty, som han sa, "an- nars kommer du i frontlinjen". Jag hade hans fältadress, och jag sa till honom: "När jag blir evakuerad, stannar jag inte hitanför Ural bergen", det var det enda Ville visste om var jag skulle hamna. Jag ville ju så långt bort som möjligt.

Vi tog adjö av varandra och önskade varandra lycka till. Jag undrade om vi någonsin skulle ses mer, om detta var ett sista farväl. Återigen tänkte jag: Om ändå Ville inte hade tagit värvning, då hade vi kunnat evakueras tillsammans, och så mycket lättare det hade varit! Jag sa också åt Ville, att vi kan- ske kunde gömma oss i skogen tillsammans för att invänta finnarna och komma åter till friheten. "Det är för riskabelt", sa Ville, "och kriget är snart över. Då kan vi tillsammans ansöka om utvandring." Det var så overkligt, att vi skulle skiljas på detta sätt. Ville varnade mig också för att ta någon pråm. , 'Tag tåget i stället; det är säkrare." Tyskarna hade sänkt flera pråmar med evakuerade.

 
 

Nästa kapitel >>>