| |
En dag kom det en kvinna vid namn
Taimi från ett område, där hon arbetade med skogsarbete. Jag
undrade, hur denna lilla späda kvinna klarade det tunga arbetet och
all snön, som fanns där. Hon var bekant med mina rumskamrater och
kände också Ville. Hon beklagade sig över att de inte befriade henne
från skogsarbetet, fast hon bett om det flera gånger; det var ont om
arbetskraft, varför de försökte hålla kvar alla med våld. Hon var
mycket ledsen och nere. Då sa Ville: ''Sitt inte där och deppa utan
ta på dig kappan, så ska jag bekanta dig med min gode vän och
rumskamrat. Taimi var inte sen att ta på sig kappan och de gav sig
iväg. Det dröjde inte länge förr- än de kom tillbaka med Ville s vän
i sällskap. Nu blev det fest igen, dragspelaren söktes upp, och det
tråddes till dans. Taimi hade genast blivit förtjust i den unge
snygge mannen. Det dröjde inte heller länge, förrän de gifte sig,
och då kunde skogspamparna inte neka Taimi befrielse från
skogsarbetet, och hon kunde förena sig med sin man. Hon tackade ofta
Vil- le, för att han hade skaffat henne en sån fin man och kallade
Ville för sin talesman. Hon var en glad och livlig människa, och vi
hade mycket trevligt tillsammans. Hon flyttade till sin man, Roj,
som också var från Amerika, till hans ungkarls- rum. Där fanns tre
andra ungkarlar förutom Ville i samma rum; de avskiljde en liten del
till sig själva med skynken.
Taimi hade suttit i häktet sju
månader utan någon rätte- gång. Ett papper hade lagts på bordet
framför henne med uppmaningen att skriva under. "Mig ska ni inte
tortera, hellre skriver jag under, vad det än sen må vara." Hon
berättade också, att hon satt i en cell fullpackad med kvinnor; de
fick inte tala med varandra, de försökte viska ibland, men också
det förbjöds. Efter sju månader släpptes hon utan någon förklaring.
Kanske de inte ansåg henne klok, som skrev under papperet utan
motstånd. Hon sa, att hon, när hon blivit fri, hade en sån lust att
skrika högt, att hon klev upp i en tall och skrek så mycket hon
orkade.
Hon uppmanade mig att flytta in till
Ville, det skulle bli roligare för alla parter, utom kanske för
ungkarlarna, som kunde tycka, att vi gjort intrång på deras
territorium. Men det dröjde, innan jag flyttade dit, jag hade ju tak
över huvudet och kortare väg till arbetet.
Innan jag skulle sluta mitt arbete
på sågverket vid vinterns ankomst, fick jag höra talas om en
skrivmaskinskurs för finskspråkiga. Jag sökte mig dit och blev
antagen. Min finska var det inte vidare bevänt med vad gällde
skrivning, men jag tänkte ändå göra ett försök. Vi skulle få 150
rubel i månaden under utbildningstiden, som varade tre månader. Som
ämne hade vi finska, ryska och politik, förutom maskinskrivningen. J
ag begärde avsked från mitt arbete och blev då också tvungen att
lämna ifrån mig sängplatsen i sågverkets barack. Då sa Ville: "Nu
flyttar du till mig och vi går och registrerar oss."
Vi blev alltså ett lagfäst par. Vi
delade aven liten del av rummet med skynken intill Taimis del. Efter
en tid flyttade en av ungkarlarna. Men där bodde en äldre ''ungkarl"
också, som alltid satt och rev sig på ryggen, där han hade fullt av
bölder; han gick aldrig och badade. Det luktade så illa om honom,
att Ville anmälde honom till hälsovårdsnämnden; de kom och hämtade
honom.
Taimi, som hade filtstövlar på sig,
kunde se löss på sina stövlar ibland, och det var det som tog skruv.
Sen dess hörde vi aldrig av den mannen, troligen tog de in honom på
någon anstalt. Nu hade vi gott om plats, tyckte vi, endast en
ungkarl fanns kvar, men han hade hittat en kvinna, som han höll
sällskap med. Ville uppmanade honom att också gifta sig, för det var
mycket lättare att leva, när man var två. Taimi och Roj fick senare
ett eget rum genom Rojs arbetsplats; då gifte sig den siste
ungkarlen, och frun flyttade in. Nu var vi bara två par om rummet, som var stort och
ljust. Vi tyckte att vi hade fått det ordnat väldigt bra.
På kursen tog jag finskan på allvar,
tänkte att jag måste lära mig språket ordentligt för att få
kontorsarbete, som jag all- tid önskat. I början var mitt häfte
fullt av röda bockar. Jag trodde, att jag aldrig skulle lära mig
språket riktigt. Men efter en tid böljade det ljusna, och jag
började förstå språkets regler rätt. En dag då vi hade
provskrivning, visade vår lärarinna upp mitt häfte och sa: "Titta på
Signe, som hade så många fel förr, nu skriver hon felfritt." Jag
blev förstås väldigt glad och stolt, och jag förstår, att lärarinnan
kände det också; det var ju henne jag hade att tacka för
kunskaperna.
Från 1937 hade finska språket varit
bannlyst, finska böcker hade samlats in och bränts, likaså den
finska tidningen ''Punainen Karjala" (Röda Karelen), vilken
upphörde. I stället trycktes en ny tidning på karelska, som ju
endast var ett tal- språk. Ingen människa kunde läsa det eller
förstod vad som skrevs. Nåja, den utkom inte heller länge, för det
var ju inget språk utan en dialekt av ryska och kanske finska.
Alla var förvånade över att denna
kurs för finskspråkiga kom till stånd. Detta var på hösten 1940.
Åren däremellan hade man inte fått tala finska ens eller vågat tala
det på offentliga platser.
Jag fick flytta över till en grupp,
som hade börjat senare för att förkovra mig ytterligare; det var jag
mycket glad över. Ryskan fick anstå, jag orkade inte med båda
språken på en gång och att samtidigt lära mig maskinskrivning. De
andra kvinnorna hade redan förut ägnat sig åt maskinskrivning och
kunde dessutom finska, ryska hade de lärt sig i skolan. Det
var bara jag och en karelska, som
inte kunde finska från början. Vi undrade många gånger om vi skulle
få arbete som finska maskinskriverskor, ty finskan var inte aktuell
på kontoren. Det tisslades om att det nog var tänkbart, att vi
skulle sändas till Finland då det blev erövrat. Efter kursens slut visade det sig,
att det endast var en i dessa båda grupper, som blev anställd som
maskinskriverska, och hon var den duktigaste i alla ämnen. Vi andra
ströddes ut vind för våg och fick söka anställning var vi kunde.
Otto Ville Kuusinen satt i Moskva
och drömde om att bli president i det ''befriade" Finland och då
skulle vi med vår utbildning kommit väl till pass. Vid tiden för
masshäktningarna hade han diktat ihop anklagelser mot sina
landsmän som sedan häktades. Hans fru och son häktades också och han
lyfte inte ett finger för att befria dem. Men just då saknade Stalin
finsk tolk och frågade Kuusinen om inte han hade en son? Det
förnekade han, ville inte kännas vid att hans son var häktad,
troligen för att rädda sitt eget skinn. Men Stalin gav sig inte. Så
till slut måste Kuusinen erkänna att han hade en son som satt i
fångenskap. På det viset befriades sonen. Frun däremot fick avtjäna
hela sin strafftid. Senare skrev hon en bok i Finland som heter
"Guden störtade sina änglar" .
Staten hade således ingen nytta av
kursverksamheten. Under tiden hade Hitlers tyska trupper härjat i
olika länder och ingick en pakt med Ryssland, varvid Polen delades.
Ryssland började sända säd, olja m m till tyskarna medan det egna
folket fick leva på små ransoner. Nu fick man heller inte kalla
tyskar för "Fritsar" som man hade gjort tidigare; man kunde bli
straffad om man skällde på dem.
Jag hade ännu en väninna i skogen,
som inte blev befriad från sitt arbete, fast hon ansökt flera
gånger. Hon var annars hår- frisörska och ville förstås helst utöva
sitt yrke, vilket var mer passande för hennes svaga kropp. Ville
fick åter bli en räddande ängel. Vi hade ju nyligen registrerat oss,
så han gick till sin arbetsplats och bad direktören utfärda en
begäran att hans hustru skulle befrias från skogsavverkningen.
Direktören skrev ett intyg, att Ville omedelbart skulle få sin fru
befriad från skogsarbete. Jag var tveksam inför försöket och var
också rädd att bedrägeriet skulle avslöjas. Direktören skrev min
väninnas namn, som Ville uppgav som sin frus. På arbetsplatsen
visste de inte, vem Ville var gift med, bara att han gift sig
nyligen. När väninnan kom och hälsade på oss igen, fick hon intyget
och tackade min man med en stor kram och sa: ' 'Nu har jag rätt till
honom, för jag har ju papper på att han är min man." Det skojades
sedan ofta om det; Jenny, som hon hette, kallade alltid Ville för
sin räddare. Ville tyckte att skogsarbete inte var ett kvinnogöra,
han hade själv arbetat i skogen. Jenny reste till skogsarbetet glad
i hågen, visade upp intyget och blev mycket riktigt befriad från
skogsjobbet. Hon reste genast in till Petrozavodsk och kom till oss
igen för att ytterligare tacka Ville. Jag andades en lättnadens
suck över att det var avverkat utan något missöde. Någon gång kunde
det gå bra att lura pamparna.
Detta var samma kvinna som i början
av sin vistelse i Sovjet försökte rymma tillbaka till Finland men
irrade vilse omkring i skogen tre månader. Hennes man hade häktats
vid det stora svepet 1938 och hördes aldrig mer av. Han var en god
vän till Ville från tiden då de gick på en politkurs. Vi tyckte, att
vi hade åtminstone lite lyckats gäcka myndigheterna. Hon hade kommit
som flykting över gränsen från Finland vid 18 års ål- der och blivit
dömd till tre års slavläger på en kallort, Nivastroi, i norra
Karelen. Även där var skogsarbete den enda sysselsättningen och
maten bestod av vattsoppa och 4 hg surt bröd. En sommardag beslöt
hon och en jämnårig kamrat, att de skulle rymma. De tog med sig
endast lite bröd, inte ens tändstickor hade de med sig. De tyckte,
att det ju inte var så långt till finska gränsen, och den skulle de
nog finna. Brödet tog snart slut och de fick livnära sig på bär och
löv. På nätterna sov de med ryggarna mot varandra för att hålla
värmen. De såg gräns stolparna men blev oense om på vilken sida om
stolparna Finland låg. Kamraten trodde, att Finland låg åt mot satt håll och Jenny gav efter,
trots att hon trodde tvärt om. De hörde också vargtjut men såg
aldrig någon varg. En morgon då Jenny vaknade, såg hon kamraten
stirra på henne med stelöppna ögon; hon hade dött. Jenny blev
alldeles ifrån sig, slängde en kofta över henne och sprang, så länge
hon orkade - hon hade fått en chock.
Till slut blev hon så svag, att hon inte längre förmådde gå utan
kröp på alla fyra. Håret hängde i tovor och var fullt av löss,
kläderna var alldeles sönderrivna. Äntligen fick hon se en sjö och
en man med sin son i en båt. Hon skrek åt dem. De stirrade
förskräckta på henne och ropade: "Är du ett djur eller en människa?"
Hon måtte ha sett hemsk ut. Det blev hennes räddning. Mannen förde
henne till ett sjukhus, men från den tiden minns Jenny ingenting. Så
småningom återvände hon till livet. Hon blev inte ens dömd för sin
rymning, vilket an- nars var vanligt. Myndigheterna tyckte visst,
att hon blivit nog straffad. Nerverna var förstörda på henne, hon
var rädd för allt.
|
|