Mina rumskamrater berättade för mig, när jag kom hem efter min pendling mellan Petrozavodsk och Paj, att en finskamerikan hade varit på besök. Han var bekant med en av kvinnornas fästman, ”Trumslagaren", som vi kallade honom, eftersom han tidigare hade spelat trumma i en orkester. Kvinnorna sa, att honom skulle du nog ha tyckt om; han skulle ha passat dig. Jag blev nyfiken och sa, att det var synd, att jag inte var hemma, men jag var ju tvungen att under vecko- sluten fara till Paj för att gräva upp potatis från mitt lilla potatisland. Ytterligare en gång var han på besök, och även då var jag i Paj. Det var synd att han alltid kom när jag var borta, för jag hade verkligen blivit nyfiken på honom, då alla hade så mycket gott att säga om honom.

Men så en dag då alla var hemma, började Trumslagaren skoja med mig, tog en skopa vatten, som han skulle slänga över mig. Jag rusade ut i den långa korridoren och höll på att springa rakt i armarna på en man, som kom rakt emot mig i dörröppningen. Då skämdes jag och undrade, vad mannen måtte tänka om en mogen kvinna, som kom rusande i full galopp med Kalle Trumslagare efter med vattenskopan. Jag tyckte att det fick vara nog med leken, och sprang tillbaka in i vårt rum - där satt främlingen. Å, vad jag skämdes! När Kalle kom inrusande, skrattade jag och sa, att nu sluter vi fred, och därvid blev det. Jag blev presenterad för Vilhelm Kaskela, som visade sig vara den omtalade finskamerikanen. Jag tyckte genast att han verkade mycket sympatisk, han såg också bra ut. När vi allesammans satt i trevligt samspråk, kom en ung dam, som vi kände, med ett dragspel och började spela. Vi röjde undan stolar och annat för att kunna dansa trångboddheten till trots. Ville bjöd naturligtvis upp mig, och jag tyckte att han dansade bra och kände mig dragen till honom. Han berättade under dansens gång, att han längtade tillbaka till Amerika och jag sa att jag längtade till Sverige. Han var frånskild och hade nyss kommit från Kaukasus från en kolchos som hette Karl Marx. Där hade han varit anställd som målare och snickare under ett år. Kosackerna hade varit mycket gästvänliga och hjälpsamma och hade även presenterat honom för en änka som var villig att gifta sig.

Men han kunde inte ryska och hade inte en tanke på att stanna där för gott utan längtade tillbaka till Karelen, där han klarade sig på sitt eget språk. Manlig arbetskraft var mycket efterfrågad överallt, så de önskade förstås, att han skulle ha stannat där.

I Petrozavodsk anställdes han som målare i en byggnadsfirma. Han var född i Michigan 1897 av finska föräldrar, vilka emigrerat dit. Ingen av oss kunde tro, att han var så gammal för han såg mycket yngre ut, men när han visade upp sitt pass, måste vi tro honom. Familjen flyttade tillbaka till Fin- land, då han var sex år för att överta släktgården sedan farfadern dött. Men när Ville var nitton år, återvände han till sitt älskade Amerika, där hans äldre bror redan bodde. Han bosatte sig i New York och arbetade i olika yrken allt efter till- gång, som målare, snickare, gruvarbetare eller som pass upp och chaufför hos rika amerikanare.

Han reste land och rike runt på jakt efter arbete. Han hamnade också i Alaska, där han reparerade fiskebåtar. Han var också idrottsintresserad, deltog i maratonlöpning och fick en medalj vid Boston Maraton i april 1925. Hans mor flyttade tillbaka till Amerika, sedan hon blev änka och senare också de andra syskonen. På trettiotalet började finskamerikanare emigrera till Ryssland. Flera båtlass gav sig iväg. Då emigrerade även Ville dit ty det var ju depressionstider i hela väst- världen, och det var svårt att få arbete. De flesta som reste, var förstås kommunister, men många av dem var bara sympatisörer, som Ville. Han var också nyfiken på att se, hur allt fungerade i ett socialistland. I maj 1933 startade han sin resa mot nya äventyr och ovissheten.

Värvarna som reste runt i Amerika förklarade för dem att de bara behövde ta med sig kläder och annat för två år, ty sedan skulle Ryssland ombesörja, att de fick allt som behövdes. Emigranterna företog insamlingar för inköp av maskiner av olika slag, vilka skulle komma till användning i det nya lan- det. Ville köpte olika verktyg, en skrivmaskin, säng samt sängkläder och annat, som han ansåg skulle komma till an- vändning. Han hade varit gift men var frånskild vid tiden för avresan. Modern och syskonen var inte glada över att han reste utan försökte övertala honom att slå resan ur tankarna. Men han hade bestämt sig, och det gick inte att rubba hans beslut. Båten han åkte med var fullproppad av hoppfulla emigranter. Folk hade sålt hus, hem och bilar för en spottstyver. Allt skulle ordna sig i det nya hemlandet!

När de anlände till Petrozavodsk, bjöds de på en enkel middag med bland annat salt strömming. En dam tog en strömming i stjärtfenan, viftade med den och utropade: ''Här kom den emot oss, den som vi i Amerika sjöng om i våra kampsånger" Tydligen var middagen för enkel i hennes ögon. Det dröjde inte länge förrän det paret reste hem igen. I Ryssland blev de uppdelade i olika grupper, en del fick stanna i Petrozavodsk, andra sändes till platser utanför staden. Ville placerades på en plats, som hette Interposelok, av finnarna kallad Luostari eftersom det låg ett kloster där. Han blev skogshuggare till att börja med.

Senare när de fick veta, att han var snickare, fick han bygga båtar. Efter ankomsten måste de lämna in sina pass för registrering. Men sju av dem såg aldrig mer sina pass, bland dem Ville. Hur de än gjorde förfrågningar, hände ingenting annat än att de i stället tilldelades ett uppehållstillstånd.

Deras pass användes troligen av ryska spioner utomlands. Senare blev Ville kallad till passmyndigheterna i Petrozavodsk och tilldelades ett pass, men det var ryskt. De gjorde alltså honom till rysk medborgare, utan att han ansökt där- om. Hans protester hjälpte föga.

Hans amerikanska pass hade försvunnit och därmed basta; han var tvungen att nöja sig. Han hade ju kunnat vända sig till amerikanska konsulatet, men det låg i Moskva, och det var inte lätt att börja brevväxla med dem, eftersom han nu var rysk medborgare enligt de ryska myndigheterna; det kunde medföra tråkigheter.

Efter en tid blev Ville bekant med en finska, som han flyttade ihop med. Senare adopterade de ett barn direkt från barnbördshuset, aven karelsk kvinna. Hon hade redan sex barn och tyckte, att ett sjunde var för mycket och var glad att hennes barn kom i goda händer. Men lyckan varade inte länge, vid tre års ålder dog gossen i svår magsjuka, som ofta härjade i Ryssland. I förbindelsen uppstod så småningom slitningar, och de beslöt att gå skilda vägar.

En gång när Ville var sjukskriven, gick han till fackföreningen för att få sjukintyget godkänt, vilket man måste göra där. Han stannade till utanför dörren, ty han hörde att det pågick ett möte. Då fick han höra sitt namn nämnas.

Ordföranden sa: "Kaskela är vår man, en av oss!" Det pågick vid denna tid häktningar för fullt, förföljelserna hade satt igång, skräckens tid hade kommit! Ville skyndade sig då att knacka på dörren, så att ingen skulle upptäcka, att han lyssnade.

Han stannade till vid dörren och sa: ''Ni har visst möte, jag kommer en annan gång." Men ordföranden sa, att han kunde framföra sitt ärende och skrev så under sjuklistan. Ville hann också uppfatta, att de hade en lista med namn framför sig, alltså förslag på vilka som skulle arresteras eller kunde misstänkas. Han gick hem kall om hjärtat. Senare på kvällen kom polisen och hämtade Villes granne, de hade byggt huset tillsammans.

De frågade efter litteratur, men grannen hade bara en amerikansk almanacka. Den tog de i beslag; det var bevis nog, att han var folkfiende eller landsförrädare. Samma natt togs flera till fånga i denna lilla by. Ville trodde, att han uppfattats som deras man av den anledningen, att han hade adopterat ett karelskt barn och dessutom var mycket omtyckt av ordföranden i fackföreningen. Det var vid denna tidpunkt, .som Ville sålde sin andel i stugan och begav sig till Kaukasus. Han tänkte, att det kanske var bättre där, att han skulle slippa bli häktad, slippa undan förföljelserna. Där sysslade han med målning, bland annat fick han till uppgift att måla bikupor som det fanns gott om där nere. Efter ett års vistelse återvände han till Petrozavodsk, som jag tidigare nämnt.

Ville och jag fann varandra från första stund, vi hade samma inställning till förhållandena i landet och samma intensiva längtan till våra respektive hemländer. Han brukade berätta mycket om Amerika och om alla sina öden och äventyr; alla lyssnade gärna på honom

Nästa kapitel >>>