Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 18 - På nytt till Petrozavodsk  
 

Jag sökte upp Elsa, Eikkas syster. Hon hade sluppit ut ur fängelset, och bodde tillsammans med en ingermanländska, i samma hus där hon tidigare bott tillsammans med sina föräldrar. Hon förstod min nödsituation och erbjöd mig tillfällig bostad. Jag visade min tacksamhet mot Elsa genom att skänka henne en del kläder, som jag kunde avstå. Hon var ju helt utblottad på grund av fängelsevistelsen.

Medan jag sökte arbete, skötte jag samtidigt hushållet åt oss båda.

En dag träffade jag en bekant, som berättade att sågverket sökte en mätflicka. Jag skyndade dit och fick platsen. I och med detta löste sig också min bostadsfråga. Sågverket ägde nämligen en barack inrymmande tjänstebostäder. I ett av dessa rum, där det redan bodde fyra finskor, lirkades in en säng (jag ägde ingen säng, den var sågverkets) och min lilla klädkista.

Förutom våra fem sängar, fanns där ett bord och några stolar, en slaskhink, två vattenhinkar samt fem nattduksbord.

Mina rumskamrater vilkas män var häktade arbetade skift. De lastade plank på transportvagnar och staplade nysågade bräder. Jämfört med deras arbete var min syssla mycket lätt, och jag slapp även att arbeta skift. Vi hade åtta timmars arbetsdag, sex dagar i veckan, alltså 48 timmars vecka. Min uppgift var att anteckna volymen på varje timmerstock efter att ha gjort en ögonberäkning. Jag hade en mätsticka så jag kollade tjockleken på stockarna ibland. Innan jag slutade mitt arbete för dagen, gjorde jag en sammanställning. Det gällde att räkna rätt, ty mina uträkningar låg till grund för männens ackordsersättning. Ibland uppstod det delade meningar mellan mig och karlarna beträffande en stocks rätta längd eller tjocklek. En dag skulle jag kliva ut till toppändan på en stock för att bevisa för dem att jag hade bedömt tjockleken rätt.

En av männen misslyckades med att hugga fast sin hake i stocken, den började rulla varvid jag tappade balansen och föll ned mellan stockarna. Hade jag varit simkunnig hade naturligtvis detta varit en bagatell. Men allt gick så fort att jag inte hann bli rädd ens; det hade kunnat gå illa, för vattnet var djupt här.

Kvickt som ögat var mannen med haken ute på stockarna och grep tag i mig runt handleden, och strax därefter låg jag på land och kunde andas ut. Jag torkade mina kläder i solen och gick försenad till matserveringen. Maten var slut och jag fick gå hungrig.

När jag slutat mitt arbete för dagen och skulle gå hem, upptäckte jag till min förskräckelse, att min handväska var borta.

I handväskan hade jag min guldring som jag fått av Einar och där hade jag även mitt pass och mina pengar. J ag anmälde genast stölden och några av arbetarna blev visiterade. De fångar, som arbetade här för tillfället, hade hunnit lämna sågverket och jag misstänkte dem för stölden, de var ju kriminella fångar. Allt detta hände fredagen den trettonde, alltså en olycksdag för mig.

Min handväska kom aldrig tillrätta, och mitt pass var borta.

Jag fick böta 100 rubel för att jag hade "slarvat" bort mitt pass. Nu var jag tvingad att försöka få ihop pengar genom att sy barnkläder, som jag gjorde av gamla kläder, som jag haft ifrån Sverige. Dessa sålde jag sedan på torget - där allting gick att sälja.

Arbetet på sågen var i övrigt mycket hälsosamt, det var ett friskt uteliv i dofterna av vatten och timmerstockar. Denna sommar var ovanligt solig och varm. Jag blev solbränd och fick en underbar färg, så jag såg ovanligt frisk och sund ut. Jag kommer ihåg hur en officer vände sig om efter mig på gatan och utbrast" Åh, vilken underbar solbränna!" När jag var på återbesök hos dispensärläkaren grälade hon på mig och sa, att jag kunde få blodstörtning av allt solandet. Men i nästa ögonblick frågade hon, hur jag hade burit mig åt, om jag an- vände någon särskild sololja, eller om jag hade några andra knep. Jag talade om att jag under arbetets gång hade tillfälle att sola mig.

Under veckosluten reste jag med tåg till Paj, där jag hade ett litet potatisland. En gång när jag satt där ensam, kom en -äldre man och satte sig mittemot för att röka. Vi föll i sam- språk och när han fick höra att jag var svenska, blev han mycket förvånad och undrade, hur jag hade hamnat i Ryssland.

Jag berättade för honom, hur det hela hade gått till. Talade även om att min förre make Eikka hade blivit arresterad samt att jag väntade på utresetillstånd sedan tre år tillbaka. Han visade också sitt medlidande genom att klappa mig på huvudet och säga: "Stackars människa, det måste kännas mycket svårt för er." Då var jag mycket nära att börja gråta. Han hade så vänliga ögon och verkade så sympatisk. Efter en stund berättade han, att han hade varit i Stockholm i sin ungdom, samt att han då hade haft en svensk flickvän där. Han bodde nu i Leningrad.

Jag förstod, att han hade en ganska hög ställning i samhället. Nu hade han varit i Petrozavodsk i något uppdrag för ett seglarsällskap. Han hette Vladimir Maslenko, alltså ukrainare av efternamnet att döma.

En dag fick jag gå hem tidigare för att på hemvägen kalla på montören, då lyftanordningen för upplyftning av stockar hade gått sönder. Plötsligt fick jag se en man som liknade mannen på tåget, Vladimir Maslenko, komma gående emot mig med vår portvakt, inom området. Jag var förvånad när jag såg att det verkligen var han. Hur hade han hittat hit? Jag hade på tåget endast nämnt att jag arbetade på ett sågverk, inte uppgett någon adress. Jag kunde inte tro mina ögon! Sen vi hälsat på varandra och vakten avlägsnat sig undrade jag hur han kunnat få komma in på området? Han svarade bara att han uppvisat sin partibiljett, han var alltså partimedlem. Han berättade hur han letat efter mig. Det var inte lätt att hitta mig där jag arbetade nedanför höga staplar av stockar. Vladimir ville att vi skulle gå ut och äta. Vi kom överens om att träffas efter ett par timmar i stan. Hemma klädde jag mig i min bästa klänning av tyg jag fått från Sverige. Mina rums- kamrater kom hem innan jag gick och de sa att en man gått omkring och stirrat på dem; det var alltså Vladimir.

Vi gick till sommarparkens restaurang. Där talade jag om att det råkade vara min namnsdag just den dagen. Då tyckte Vladimir att vi skulle fira det med ett teaterbesök. Det blev sent så när vi skulle gå hem bad han om ursäkt för att han inte kunde följa mig hem. Hotellet där han tagit in låste nämligen så tidigt att han inte skulle hinna tillbaka i tid. Jag tyckte bara det var bra att han inte behövde gå den långa vägen fram och tillbaka och sa att jag inte var rädd, var van att gå ensam.
Han ville att vi skulle träffas på tåget nästa morgon för han skulle stiga på tåget från centralstationen och jag från Golikovka som var närmare min bostad. Fick naturligtvis ingen biljett som vanligt. När tåget anlände stod Vladimir i fönstret och vinkade åt mig att stiga på. J ag sa att jag inte fått någon biljett. Det gjorde inget sa han, det skulle ordna sig. När konduktören kom talade han en stund med honom och gav väl en slant som muta. Förutom oss var vagnen tom, det var ju en första klass vagn som folk inte hade råd att kosta på sig. Vi stod vid det öppna fönstret i livligt samspråk för vädret var så vackert. Han berättade att han hade en syster i Leningrad som var professor i lungsjukdomar och att hon skulle kunna bota mig, menade han. Jag hade ju nämnt att jag hade TBC, men jag kände mig inte alls sjuk längre.

Han föreslog att jag skulle flytta till Leningrad där han kunde skaffa mig arbete och bostad. Jag kunde inte tänka mig att lämna alla mina goda vänner och att bo i en så stor stad skulle kännas främmande och skrämmande. Han berättade också att han var frånskild fast han bodde i samma lägenhet som sin fru, men han hade eget rum. Det var vanligt att från- skilda par bodde tillsammans, det var så svårt att få bostad. Han gav mig sin adress för att jag skulle kunna skriva till honom. Att han skulle kunna ordna med både arbete och bostad åt mig tvivlade jag inte på för det sas att en ukrainare kan vara ännu smartare än en jude och det vill inte säga lite. Dessutom hade han någon högre befattning förstod jag och därtill partibiljett; med den kommer man långt.

Han ville också bjuda mig på en resa till Moskva dit han snart skulle resa på något uppdrag. Men jag tackade nej även till det erbjudandet, jag kände ju honom knappast och visste inte hans syfte med all omsorg om mig. Det var helt enkelt opassande tyckte jag. Han uppträdde dock som en gentleman, gjorde aldrig några närmanden eller antydningar. Var det så att jag påminde honom om hans ungdomstid i Stockholm och hans flickvän där? Att han ville mig väl och tyckte synd om mig insåg jag.

Kort tid därefter fick jag ett brev av honom från Moskva där han så vackert skrev: Högt aktade Signe Oskarovna! Han beskrev lite om sin resa och sa att han snart skulle göra ett besök i Petrozavodsk.

En tid senare, när jag stod och tvättade några små plagg, knackade det på dörren och jag ropade "stig in". Men ingen kom in, det knackade på nytt. När jag öppnade dörren stod Vladimir där! Jag blev så paff, hade väl aldrig väntat mig att han plötsligt skulle stå bakom min dörr! Han ville inte stiga in, tyckte väl att det inte passade att komma in där så många kvinnor bodde, han visste ju inte att de andra var på arbetet. Vladimir ville att vi skulle gå ut och äta men det tänkte inte jag göra. Tog på mig kappan för att ute på gården stå och prata med honom en stund. Jag berättade att jag blivit bekant med en amerikanare och att vi sällskapade. Han tyckte att jag väl ändå kunde gå ut med honom. Men jag tackade nej och sa att jag tyckte att det skulle vara fel gjort mot Ville. Han frågade om Ville var en bra karl. Jag sa att han var en fin människa, ordentlig och ärlig. Han bad mig i alla fall skriva till honom om jag kom i svårigheter eller fick det besvärligt. Sen sa han' 'Den svenska ärligheten" och kysste mig på pannan. Han hade kanske erfarenhet av svensk ärlighet sen Stockholms tiden. Jag tyckte synd om honom som kommit den långa vägen och nu skulle få traska tillbaka med oförrättat ärende. Jag hade dåligt samvete och tänkte efteråt att jag hade väl kunnat gå ut och äta med honom, men jag kunde inte handla annorlunda. Det blev aldrig av att skriva till honom heller, vilket jag nu i efterhand tycker var synd. Han ville ju mig så väl.

 
 

Nästa kapitel >>>