Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap 17 - Skogsavverkningspunkten Paj  
 

Vid en övernattning hos bekanta, som hette Jaakkos, träffade jag en svensk man, vilken jag aldrig hade sett förut. Hans namn var Einar Heikkinen, hans hustru hade dött i TBC. Han hade tre barn att ta hand om, varav två var under skolåldern. Han frågade mig, om jag ville hushålla åt honom. Efter en stunds betänketid gick jag med på förslaget, jag hade ju inte så mycket att välja på, grep halmstrået för att få tak över huvudet. Jag kom således till skogsområdet Paj, där Einar arbetade som skogshuggare. Han och en annan familj hade var sitt ganska stort rum i en timmerstuga de hade byggt sig. Vattnet hämtades från en grannes brunn eller också smältes den rena bländvita snön.
Det första jag tog itu med var att avlusa pojkarna. Jag smorde in deras huvuden med fotogen och sköljde sedan noggrant med vatten. Kläderna lade jag ut i snön, där lössen dog av kylan; sedan strök jag sömmarna för att få bort gnetterna (äggen). Det tog både tid och kraft, innan jag lyckades få bukt med odjuren.

Einars minsta, flickan, vistades på barnhem för små barn, men när hon fyllde tre år måste hon hämtas därifrån. Einar och jag åkte till stan och hämtade henne. Så snart hon fick syn på mig, ropade hon till sköterskorna, "Det är min mamma". Hon sträckte ut armarna och sprang in i min famn. Den lilla flickan gjorde mig faktiskt mycket rörd; sedan kallade hon mig alltid mamma, medan pojkarna sade tant Signe. Tösen hette Helvi, hon hade en lindrig form av TBC, som hon antagligen hade fått av sin mor. Både hon och pojkarna var väl- uppfostrade men ganska så livliga; men det var ju bara roligt för mig.

Deras kläder var i stor oordning, måste lagas och lappas. Av mina egna avlagda kläder tog jag de hela bitarna och sydde plagg åt dem. Einar sydde ludder, ett slags tygpjäxor, till oss alla. Jag stickade skaften av flerdubbelt tyg från en soldatmantel och Einar sydde fast sulorna.

Vi levde i knapphetens tid och fick vända på kläder och slantar mer än en gång. Det var jag van vid sen tidigare. Denna vintern 1939-1940, jag var då 26 år, var mycket sträng och snörik. Det var denna vinter Sovjet gick i krig mot Finland. Genom djungeltelegrafen fick vi veta, att' 'våra" soldater hade mycket svårt att stå på skidorna, medan finnarna var mycket vältränade och skickliga i denna konst, då som nu. När våra soldater fick bråttom, tog de skidorna under armen och pulsade i snön.

Det var inte underligt att skolor och sjukhus fylldes med förfrusna och sårade soldater.

Det berättades att de finska lottorna, ''kokorskerna" som de kallades satt uppe i träden och spejade efter ryssarna. De meddelade sig med varandra genom att gala som gökar när fienden närmade sig. De sköt också uppifrån på fienden. Detta krig varade i tre månader.

En dag på vårvintern 1940 fick jag ett paket från Sverige med bland annat smör och kaffe, samt en del välbehövliga klädesplagg. Tänk att få sig en kopp kaffe! Detta innebar alltid en stor högtidsdag för oss utlänningar. Hos Jaakkos, mitt "natthärbärge", beundrade vi allt jag fått, kokade av det svenska kaffet och gjorde oss en smörgås med det svenska smöret. Det smakade härligt!

En kort tid senare for jag till stan för att på nytt gasa lungorna. Jag övernattade återigen hos Jaakkos. På natten hade jag en konstig dröm. Jag drömde, att en av deras väggar var nerriven och att hela bohaget låg kringstrött huller om buller. På morgonen berättade jag om detta och förklarade, att detta nog förespådde deras återfärd till Sverige.

Innan vi ens hade druckit ur våra kaffekoppar, kom posten med en kallelse till utlänningsavdelningen.

Jag var säker på att de nu skulle få åka. Men jag undrade samtidigt hur det egentligen var med min ansökan. J ag skyndade mig hem till Paj för att få veta, om även vi hade fått kallelse.

Jaa, Einar hade fått - men inte jag. Jag blev alldeles förtvivlad av besvikelse, och kunde inte förstå, varför just jag skulle behandlas med denna likgiltiga tystnad från myndigheterna.

Einar hade en gång tidigare föreslagit ett skenäktenskap med motiveringen att vi då skulle få våra ansökningar behandlade samtidigt. Dumt nog hade jag tackat nej, jag hade sagt honom att svaret nog kommer i sinom tid. Nu upprepade Einar sitt förslag och jag gick med på det. Vi tänkte, att han nu i egenskap av min man skulle kunna påverka ärendet från Sverige, när han hade kommit hem.

För att kunna gifta mig med Einar, måste jag först ta ut skilsmässa från Eikka. Detta kändes mycket hårt, men jag såg ingen annan lösning. I vanliga fall dröjde det sex månader innan skilsmässan blev klar, men så länge kunde vi ju inte vänta. Då kom jag helt plötsligt att tänka på den hygglige mannen på passbyrån, han som hade lovat hjälpa mig, om jag hade några problem.

Jag gick dit, blev vänligt mottagen även denna gång och han frågade vad mitt ärende gällde. Jag sade, att jag ville ta ut skilsmässa för att kunna registrera mig med den man, som jag nu hushållade åt. "Min tilltänkte man skall åka hem till Sverige inom kort, och han skall därifrån försöka påskynda min hemresa", sa jag sanningsenligt.

Mannen bad mig hämta registratorn till honom. När denne sedan kom ut från chefens kabinett, bad han mig stiga in, och skrev sedan ut skilsmässohandlingarna. Här fick jag beviset att polischefen hade mänskliga känslor, vilket inte var vanligt.

Så enkelt gick det till. Jag betalade de 50 rubel som det kostade, och sedan var allt klart. Jag tackade min beskyddare, som såg lika glad ut som jag. Jag skyndade ut till den väntande Einar; en kort stund senare var vi registrerade som gifta.

Innan Einar och barnen reste, gjorde jag i ordning deras kläder och försökte göra dem så prydliga som möjligt. Av min avlagda sidenklänning jag hade haft med mig från Sverige, sydde jag en söt klänning till Helvi. När vi vinkade farväl, trodde hon fortfarande, att jag var hennes mamma. På sätt och vis kände jag på samma sätt. På tåget hade hon sagt åt medpassagerarna att hon hade en snäll mamma och visat upp sin fina klänning.
Nu var jag åter tvingad att söka bostad och arbete. I Paj fanns bara skogsarbete och det hade jag inte orkat med. Visserligen fanns det många finska kvinnor, som arbetade i skogen, men för mig var det alldeles för tungt med tanke på att jag inte var frisk. Min sjukpension på 49 rubel räckte inte på långa vägar.

Jag sökte mig till Petrozavodsk, fick återigen tillfälligt nattlogi hos än den ena, än den andra, medan jag sökte efter arbete och bostad. Enda chansen för att bli inskriven i staden var, att man hade ordnade och stabila förhållanden. Men för att få ett arbete måste man först ha bostad, och för att få bostad måste man ha ett arbete. Jag visste inte riktigt, hur jag nu skulle bete mig, från vilken ände jag skulle börja.

 
 

Nästa kapitel >>>