Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 16 - Ladva  
 

Framåt hösten började jag söka efter olika sätt att komma bort från ön. Tillsammans med en kamrat beslöt jag att resa till Ladva, en by fyra stationer från Petrozavodsk längs Leningradbanan. Jag visste genom en bekant att Erik (min förste man) var bosatt där. Kanske gick det lättare att skaffa arbete och bostad, om man hade kontakter. Helst av allt ville jag ju tillbaka till Petrozavodsk, men där var jag portförbjuden; de helt enkelt vägrade att skriva in mig där.

Från stationen till byn var det tolv kilometer, och några allmänna färdmedel fanns inte, så det blev att traska. När vi närmade oss byn, såg vi plötsligt en man och en pojke komma emot oss. Det var som en ödets skickelse, för mannen var Erik, och han hade ingen aning om att jag skulle komma till byn. De var på väg till en bondgård för att köpa mjölk.

Det visade sig att Erik hade två rum med kök, som han de- lade med sin svägerska och hennes son. Eriks bror, som varit partimedlem, hade arresterats.

Erik och svägerskan erbjöd mig att stanna hos dem. Erik sa till och med, att han skulle stå för min försörjning, ifall jag in- te lyckades få något arbete. Efter att ha misslyckats med att bli inskriven i Petrozavodsk, grep jag halmstrået de räckte mig. Min kamrat återvände till ön, eftersom hon inte hittade något lämpligt arbete i Ladva.

Jag hämtade mina ägodelar och bosatte mig i Ladva. Det ena av våra rum måste vi avstå till andra förvisade, som anlände senare vilket vi inte klagade över, ty vi var ju inte vana vid så stora utrymmen.

Vi alla tillsammans skaffade en griskulting, som fick plats under ugnen. Den dog dock ganska snart, så vi fick aldrig någon glädje av den.

Var tionde dag måste jag in till stan för att få läkarvård. På våren vid dagsmeja låg det vatten på isen. Några stövlar hade jag inte utan fick gå i mina kängor och blev våt upp till anklarna. Av traskandet i det kalla vattnet blev jag väldigt förkyld och fick hög feber, vilket inverkade på högra lungan, varför även den måste gasas. J ag hade alltså dubbelsidig" gasning" .

Det svåraste var att komma över en färdbiljett. Ibland såldes inte en enda. J ag blev snart specialist på att tjuvåka; jag trängde mig in i vagnen och slog mig ner i den allra värsta trängseln.

När konduktören kom, satt jag djupt försjunken och läste i en bok; jag låtsades som om jag klivit på för flera stationer sedan. Det hände heller aldrig, att jag blev förrådd av de andra passagerarna. En gång hade jag sällskap med en kamrat, som inte heller hade kommit över någon biljett. Jag sade till henne, att hon skulle följa mitt exempel. Vi skyndade in i en kupé med soldater, slängde av oss kapporna och inledde ett livligt samtal med de unga männen. Konduktören ägnade oss inte så mycket som en blick, trodde vi stigit på tidigare. Min kamrat tyckte att det hela var mycket "fiffigt". Men det hände naturligtvis, att jag misslyckades också, när jag skulle smita förbi ''provodniken", konduktören, som stod vid ingången till varje vagn. Vid sådana tillfällen väntade jag, tills de hade stängt dörrarna och tåget hade börjat rulla; då hoppade jag upp på fotsteget och tog tag i ledstången. På vintern "blev man förstås genomfrusen av att stå där i vinddraget, men huvudsaken var att jag kom fram. Jag hoppade av vid varje station och hoppade upp igen, när tåget satte igång för att inte bli upptäckt och avhyst. Att muta konduktörer hade jag naturligtvis inte råd till, annars var det mycket vanligt. Massarresteringarna tog slut i och med att förvisningarna sattes igång. När jag så en dag blev kallad till passbyrån i Petrozavodsk, var jag inte alls rädd, för jag hade mitt pass i ordning. Men jag var ändå förbryllad, ty saken kunde ju knappast avse min ansökan om utresetillstånd. Sådana ärenden sköttes aven annan myndighet, varför jag undrade vad kallelsen innebar.

När jag infann mig togs jag emot aven artig och mycket sympatisk avdelningschef. Han började fråga ut mig om både det ena och det andra men ingenting som gällde mitt pass, Han frågade hur jag kommit till Sovjet, varför och med vem? Jag berättade alltsammans och tillade, att jag inte hade några släktingar eller anhöriga i Sovjet, förutom min man. ''Ni reste så ung och alldeles ensam från föräldrar, syskon och hem'', sade tjänstemannen medlidsamt. Jag brast då i gråt och sa "Jaa, jag min idiot reste hit till Sovjet". Jag kunde inte behärska mig, tyckte att jag blivit så illa behandlad sjuk som jag var. Mannens vänliga ton inverkade också på mig, som inte var van att bli vänligt bemött av överheten. Han klappade då min hand och försökte trösta mig på alla sätt och sa i mänsklig ton, att han skulle hjälpa mig i mina svårigheter, så mycket han kunde. När jag frågade varför jag hade blivit kallad, öppnade han bara dörren utan att svara på min fråga, men han sade, att allting skulle ordna sig till det bästa. Han verkade så snäll och förstående.

Men ganska snart förstod jag, att de hade avsett att utnyttja mig som agent i Sverige. Jag hade en tid efteråt en polisspion i hälarna, han var civilklädd visserligen, men var mycket lätt att identifiera, eftersom han alltid stod och läste i samma tidning och alltid satte sig så nära mig som möjligt på tåget. Men tydligen var jag inte rätt person, för jag blev inte mer kallad till passbyrån, och spionerandet på mig upphörde senare helt plötsligt. Om jag hade blivit erbjuden tjänsten, hade jag naturligtvis tackat ja, men jag hade hoppat av i samma ögonblick jag hade satt foten på svensk mark.

Samlevnaden med Erik fungerade inte så bra. Inte därför att han drack så mycket, men jag kunde helt enkelt inte glömma Eikka. Därför beslöt jag att ännu en gång försöka få tag på bostad och arbete i Petrozavodsk. Jag vistades hos olika familjer, medan jag sökte efter arbete. Det kändes ofta mycket för- ödmjukande att be om nattlogi, men jag hade ju inget annat val. Alla bodde trångt, de hade bara ett litet spisrum, sovplatsen blev på golvet.

Alla var också rädda för att bli anmälda för att ha haft nattfrämmande. Särskilt om den övernattande hade någon i sin familj häktad. Det var straffbart om man inte först anmälde detta till myndigheterna.

Folk tog helst avstånd från medlemmar av dessa familjer på grund av rädsla för att inte vara "rättrogen". Många avsade sig gamla bekantskaper och vänner av den orsaken. Ofta när man skulle fylla i formulär frågades det, om någon i släkten var arresterad. Detta utgjorde alltid en svart fläck i mina papper.

 
 

Nästa kapitel >>>