Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 15 - Förvisningen  
 

En varm julinatt år 1938 väcktes jag plötsligt aven kraftig bultning på dörren. Jag förstod genast att det inte var en vän, som önskade att bli insläppt. Min första tanke var att hoppa ut genom fönstret och fly. Det bultade igen, jag drog efter andan och gick mot dörren kall om hjärtat och med onda aningar. Utanför stod två unga miliser. J ag beordrades att samla ihop mina tillhörigheter och göra mig i ordning för avfärd.
Varthän det skulle bära iväg, svarade de inte på, bara att jag skulle sätta igång och de skulle hjälpa till att packa.

Mina svärföräldrar sov i vedboden, där de hade gjort i ordning bäddar åt sig då det var svalare där på natten. Sommaren det året var ovanligt varm. Jag var tvungen att väcka dem; en av miliserna följde efter mig, troligen för att jag inte skulle smita. När vi kom in sade männen att mina svärföräldrar också skulle packa sina tillhörigheter. Ute stod en lastbil, dit vi bar våra saker och lastade på. Jag behövde gå till "dasset", som låg på baksidan av huset, och fick tillstånd till det. I mitt huvud virvlade tankarna. Skulle jag försöka fly? Men varthän och hur skulle jag lyckas? Jag hade ju inte passet med mig och inte ett kopek i pengar. Utan pass kunde man inte leva i Sovjet, ty det skulle uppvisas stup i ett. Med vemod släppte jag tanken på att fly. En klen tröst var att samma öde hade också drabbat grannarna; på baksidan av huset var också folk i färd med att lasta sitt pick och pack på lastbilarna. Det var liv och rörelse mitt i natten. Miliserna var vänliga och verkade deltagande. Hade de kanske fått order från högre ort att uppföra sig vänligt och vara hjälpsamma, eller hade dessa kanske ett särskilt gott hjärta? Jag fick till och med skriva brev till min syster i Sverige, där jag berättade att jag skulle föras bort någonstans, att jag inte visste vart det bar hän och inte heller om jag i fortsättningen kunde uppehålla min kontakt med dem. Jag överlämnade brevet till en grannfru, men jag var inte alls säker på att hon skulle våga posta brevet. Hon var ingermanländska och således en av "oss" och skulle säkert ha medkänsla för mig. Brevet gick konstigt nog fram, ty jag fick senare svar från Sverige.

Orsaken till att vi blev hämtade och förvisade, visade sig senare bero på myndigheternas önskan att komma åt våra bostäder.

Vid kajen låg en pråm, och vi beordrades att bära dit våra tillhörigheter. Natten var ljus och vindstilla. Allt kändes så konstigt, det var som en mardröm. Människorna balanserade på plankorna med sitt bagage i händerna, unga hjälpte de gamla, man undrade vart man skulle föras. Det var en villervalla utan like, och allt detta pågick medan invånarna i stan fortfarande låg och sov.

När alla var ombord klättrade vi ner under däck. De hade lagt plankor på durken så att vi slapp sitta i vatten, som sam- lats där nere. Någon berättade om hur vår medpassagerare, den amerikanska sångerskan Katri Lammi, när hon färdades genom stan med lastbil, ställde sig upp, stack huvudet genom ett trasigt täcke, och sjöng på ryska: "Jag vet inget annat land, där människan andas så fritt."

Vilken ironi och vilket mod hon visade.

Efter en stund behövde Katri gå på toaletten, och eftersom det saknades sådana inrättningar under däck, klev hon uppför trappan.

Där stoppades hon aven vakt, som försökte mota ner henne igen.

Då lyfte hon helt enkelt på kjolen och sa: ''Då får jag väl göra det här. " Det kom ett gapskratt från oss andra, och vakten blev tvungen att släppa upp henne sedan han frågat sina överordnade.

Det var uppenbart, att vi utgjorde hemlig last. När Petrozavodsk borna vaknade skulle de finna, att många rum var tömda på folk.

Men det kanske fanns någon, som såg en pråm glida ut ur hamnen. Men vilken destination den hade, det visste varken vi eller någon annan. Alla, som medföljde pråmen, hade anhöriga, vilka arresterats, och all visste att det pågick ett så kallat russificeringsprogram. Staten ville ha en annan sammansättning på befolkningen i Karelen. Ryssarna skulle utgöra majoritet, de skulle dominera på arbetsplatserna och inom alla andra områden. Men i själva verket var det några år sedan finnarna, karelerna eller vepserna varit de styrande i Karelen.

Gylling, Rovio och de andra, som en gång fått Lenins uppdrag att bilda ett självständigt Karelen inom Sovjetstaten, var försvunna, arresterade eller avrättade efter mordet på Kirov i december 1934. De hade utfört många förbättringar under den korta tid de fick regera, hade Erik berättat. Arbete med vattenledningar har påbörjats. Likaså gatorna, som tidigare var en enda lervälling så fort det regnade, hade förbättrats. Skolor och bostäder byggdes, allt verkade så förhoppnings- fullt, fast arbetet fortskred mycket sakta. De blev offer för § 58 i strafflagen, en lag som kunde användas till vad som helst samt hur som helst. Denna lag dirigerades av sadisten, "allas dyrkade Fader, den store proletären, geniet etc., Stalin" ja kärt barn har många namn.

Nu satt vi i pråmens halvdunkel, packade som sillar, allt- medan himlen lystes upp av den stigande morgonsolen.

Inget motstånd, inget upplopp, inga nävar som lyftes, ingen flammande vrede. Det var bara skrämda blickar och avsky mot milisens behandling av oskyldiga människor. Man kände sig helt hjälplös.

Varför? Varför fann sig människorna i en sådan förnedring? Ja, vad skulle man kunna göra? Ingen kunde lita på den andre och de som möjligen hade kunnat leda ett uppror var redan ''försvunna".

Ett så kompakt förakt för frihet och rätt!

Vi var de första utlänningar, som förvisades i stor grupp. Efteråt följde flera pråmlaster till andra orter, utan att människorna ombord fick veta, var de skulle hamna och varför? Det måste ha rört sig om miljoner och åter miljoner vilka fördes till alla dessa straffläger, arbetsläger och fängelser. Alla dessa förvisningar, arkebuseringar och deporteringar! Att något sådant kunde få fortgå är en gåta. Vi fördes till ön Oleni Ostrov, (Renön), cirka fyra timmars färd från Petrozavodsk. Till ön gick inga passagerarbåtar, man fick ro dit från ön Kischi. Till Kischi fanns regelbunden båttrafik.

Numera är denna ö en turistattraktion med bland annat sin kyrka, byggd utan en enda spik. Den är sammanfogad med träpluggar.

Eftersom vi inte fördes längre än till Oleni Ostrov, var det tydligt att aktionen i första hand var, som vi tidigare trodde, att frigöra bostäder. Våra hem skulle alltså övertas av ryssar vilka flyttats från när och fjärran.

En läkare på pråmen undersökte mina lungor genom att trycka örat mot min rygg. Han menade, att det inte var någon fara med mig - jag kunde gott och väl gå till kalkbruket och arbeta där som alla de andra, och att kalk var hälsosamt för lungorna. J ag följde dock inte hans råd ty man såg ju hur dammigt det var där, och det enda skydd man hade, var en trasa för näsa och mun. Kläderna var vita av kalkdammet.

Jag såg tiden an, trodde inte alls att dammet var bra för mig. Tänkte att jag på ett eller annat sätt skulle försöka komma till stan för att få lungan gasad.

Vi inhystes i en träkyrka. Trängseln och den kvava luften där blev snart outhärdligt för mig, varför jag, mina svärföräldrar samt en annan kvinna reste ett tält av filtar en bit ifrån kyrkan. Så bodde vi i två veckors tid, tills det hopade sig svarta moln över sjön och det bröt ut ett fruktansvärt oväder med åska. Kommendanten sprang runt och försökte ordna bostadsfrågan åt oss. Till slut fick vi flytta in i en skola tillsammans med en annan familj på tre personer. Modern i den familjen hade epilepsi och fick anfall titt och tätt.

När det var dags för mig att gasa lungan, sa jag till mina svärföräldrar, att jag ämnade smyga mig bort från lägret tidigt på morgonen. Till skillnad från de andra hade jag inte lämnat ifrån mig mitt pass för inskrivning på ön utan hade behållit det för att eventuellt kunna ge mig iväg till Petrozavodsk.

Jag vaknade tidigt i gryningen och försvann från lägret. J ag gick i rask takt till en grannö längs en lång landtunga. Rädd som jag var, vände jag mig om ideligen och spanade efter eventuella förföljare. På grannön träffade jag en gammal kolchoskvinna, som rodde mig till Kischi, varifrån passagerarbåtarna gick till Petrozavodsk.

Medan jag väntade på båten träffade jag några bekanta, bland annat Gustav Ylen. De höll på att steka potatis över öppen eld och bjöd mig; de omtalade att de var ute och fiskade, vilket egentligen betydde, att de på det sättet försökte hålla sig undan polisen.

Jag var hela tiden orolig och rädd att kommendanten skulle hunnit upptäcka min frånvaro och skicka milisen efter mig. När så båten kom, och vi fick gå ombord, trängde jag mig in i den tätaste folkhopen och höll mig undan för att inte bli avslöjad. Sedan återstod att obemärkt ta mig iland i Petrozavodsk; någon milis kunde ha sänts ut för att infånga mig. Men inte heller där tycktes någon vara efter mig; jag gick lugnt i land och kunde andas ut. Nu återstod att se vad som skulle hända, när jag återvände till ön.

När dispensären öppnade, gick jag dit och fick den behandling jag skulle ha.

Personalen ville naturligtvis veta varför jag hade förvisats och vart jag förts. När jag berättade, vad jag upplevt, blev de upprörda och förvånade sig över att inte ens sjuka fick vara ifred.

Från sjukhuset traskade jag iväg för att kvittera ut min innestående lön och semesterersättning. Köpte sen matvaror som inte fanns att få tag på ute på ön och mötte där en av mina arbetskamrater som flög mig om halsen och gav mig en äkta rysk kyss på kinden. Hon tyckte så synd om mig denna goda kvinna. När jag återkom till ön, berättade mina svärföräldrar att kommendanten varit rasande, och att han också ridit ut och sökt efter mig.

Jag överlämnade nu mitt pass till honom för inskrivning. Han sa inte ett ont ord till mig, han verkade bara lättad över att jag kommit tillbaka.

Jag vandrade ner till stranden för att svalka fötterna efter- åt. Nu visste jag att det inte var så svårt att komma till stan och få vård, när det behövdes, åtminstone inte så länge båtarna gick; det skulle bli värre när isen lagt sig. Jag och några andra kvinnor började arbeta på grannöns kolchos.

Vi hjälpte till med att räfsa och bärga hö. Sysslan gjorde mig gott, det var inte så tungt, och jag fick vara ute i friska luften hela dagarna. Vi bodde hos en gammal kvinna, och låg i "syskonbädd" på golvet, där vi lagt våra madrasser. Oftast började vi vårt arbete långt före de andra, ty vi hade ju inget hushåll att sköta, bara vår egen mathållning. Bönderna, sär- skilt kvinnorna, måste ju se till barnen och baka bröd, innan de gick till arbetet. De hade sina husdjur, en ko, en gris eller kanske några höns och de måste skötas för att ge avkastning. Det var den egna täppan och de egna djuren, de livnärde sig på. Från kolchosen fanns inte mycket att få.

Bönderna var mer eller mindre livegna. De hade inte rätt att flytta från kolchosen till stan t ex. I stället för pass, som al- la vi andra hade, fick dom genast ett intyg från överordnade (selsovjet) om de behövde åka in till stan. När kolchosynglingarna hade avtjänat sin militärtjänst passade en del av dem på att bosätta sig i någon stad, vilket var tillåtet en tid. Det förbjöds senare för kolchosen skulle ha avfolkats om det fått fort- sätta. Det var tvång på alla vis.

 
 

Nästa kapitel >>>