Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 14 - Tortyrmetoderna  
 

Det karelska språket är en finsk dialekt uppblandad med ryska. En rysk professor försökte göra ett skriftspråk av karelskan med resultatet, att det blev obegripligt. Samtidigt upp- hörde man att trycka den finska tidningen "Punainen Karjala", som varit språkröret för finska och karelska läsare. Finska språket var numera förbjudet. Alla finska böcker samlades in och förstördes - eller gömdes kanske någonstans på vindarna. Nu skulle det talas ryska överallt, och de som inte kunde språket fick försöka att tala i viskande ton, så att omkring- stående inte skulle höra det. Man kunde mista sin arbetsplats eller ännu värre bli häktad om man trotsade förbudet, så som hände min väninna, vilket jag tidigare talat om.

En finsk flicka, som var korrekturläsare, hade en gång förbisett ett fel i läsningen; istället för Leningrad blev det Leningrad. Gad betyder orm på ryska, och det var ju en stor förseelse att släppa igenom ett sådant fel. Kvinnan ifråga blev arresterad och skickad till ett fångläger.

I garderoben på Kulturhuset, där jag arbetade, hade jag en arbetskamrat - en äldre ryska. Även hennes man hade arresterats. Alla kände skräcken, vem som helst kunde ju drabbas, direkt eller indirekt.

N är man träffade sina bekanta var det vanligt, att man med äkta förvåning utropade: "Är du också fri ännu?" Alla väntade bävande på sin tur. Ingen gick säker, varken hög eller låg. Man berättade för varandra om alla man visste blivit arresterade den senaste tiden. Ju fler som försvann, desto större blev rädslan. Jag fick kallsvett, när jag tänkte på att jag kunde få andnöd i fängelse. Det berättades att cellerna var så fullpackade, att fångarna låg som i en konservburk, packade tillsammans. Om det fanns narar (en sorts slafar), låg de även under dessa.

En del celler var så fulla, att fångarna inte ens kunde ligga, utan fick sitta och stödja ryggarna mot varandra. Luften förpestades av latrinen, som fanns i varje cell, och den tömdes endast på morgonen. Jag som alltid kämpat för att få så mycket frisk luft som möjligt. Jag tänkte med bävan på allt detta.

Tortyr utövades för att fångarna skulle erkänna, och detta ingav skräck hos alla. J ag var rädd att vid ett eventuellt fängslande falla till föga under tortyren och erkänna allt som lades mig till last, och att jag skulle göra falska angivelser. Ja, det var verkligen en mara, som red mig, natt och dag. Allt var ett enda inferno.

Tidningarna skrev naturligtvis ingenting om vad som verkligen pågick. "Djungeltelegrafen" fungerade istället desto bättre. Det var förvånansvärt, hur den kunde förmedla allt trots den hårda regimen. Det var ingen som frågade vad den eller den gjort sig skyldig till när man talade om för varann vilka som blivit häktade. Alla visste att det var oskyldiga människor.

Det gick inte att hålla allting hemligt. Fasaden hade sprickor och genom dem kunde man lyssna. Fängelserna var fulla eller överfulla, varför förhören och misshandeln skedde i andra lokaler, bland annat i Kulturhusets källare. Ett annat ställe där misshandel av fångar pågick, var en byggnad vid vägen mot Kokovka, ett område utanför stan. En finsk väninna berättade för mig, att hon en natt hade smugit sig i närheten av huset där hon visste att misshandel pågick. Hon tänkte att hon kanske skulle få se sin man och sina två söner där. Hon hade hört skrik och vrål av smärta; det var något så ohyggligt, att hon inte stått ut utan skyndat därifrån.

Aven man med amerikanskt medborgarskap fick vi veta, att polisen ibland använde schäferhundar vip tortyren. Han hade själv suttit i samma cell som en finskamerikan. Man hade låtit hunden slita sönder mannens könsorgan. Mannen hade fallit ihop intill cellväggen och dött av skadorna. När han en gång hade invandrat till Ryssland, hade han skänkt allt han hade till staten, både verktyg och pengar. Hans fru dog under kriget, då hon var utskickad att gräva tankvagnshinder. Mannen med det amerikanska passet hade de släppt, så snart de förstått att han verkligen hade kvar sitt amerikanska medborgarskap. Det var genom dessa av misstag arresterade, man fick veta mycket om förhållandena i fängelserna.

Ryssland var blod och tårar, alla verkade nedstämda. Entusiasmen från uppbyggnads tiden hade försvunnit helt, den hade ersatts av skräck och terror. En väninna, som hade turen att slippa ut ur fängelset efter ett och ett halvt år, omtalade att man inte ens fick viska i cellen.

Då hon blev utsläppt ur fängelset, gick hon ut i skogen och klättrade upp i ett träd för att gala och sjunga för full hals. Hon hade så stort behov av att höra sin egen röst.

När min svägerska, Eikkas syster, slapp ut ur fängelset, berättade hon att fängelse läkaren rekommenderat henne att

börja röka som bot för sina dåliga nerver. Så mycket mer vågade hon inte berätta, för hon var rädd och sneglade hela tiden spänt åt alla håll. "Men", sa hon, "om du någon gång får resa tillbaka till Sverige, då skall jag berätta allt för dig." Tyvärr dog hon i tuberkulos långt före min hemresa.

Hon berättade i alla fall från sin fängelsetid, att de låtit en gravid kvinna stå framför en hårt uppeldad ugn iförd varg- päls, tills hon fick missfall. Efter detta lät de henne gå omkring i den blodiga kjolen; det saknades tvättmöjligheter för fångarna. En annan medfånge hade klagat över smärtor i underlivet. När hennes cellkamrater till slut tittade efter, hur det egentligen stod till, upptäckte de att hon var nedsmittad i någon slags könssjukdom. Trots smittorisken blev hon inte förflyttad.

Hon hade några slags bölder i underlivet. Somliga av förhörsledarna våldförde sig på dessa stackars fångar. Eftersom hon var sinnesrubbad, hade det ju heller inte varit någon som trott på henne, om hon hade klarnat till och berättat vad hon varit utsatt för.

En finskamerikan som spelade fiol i Radioorkestern berättade, att förhörsledaren fimpat sina cigaretter på hans huvud, vilket gav stora brännsår. En annan finskamerikan, också han medlem av Radioorkestern, hade fått fingrarna på sin högra hand sönderbrutna med den råa anmärkningen'' Du skall aldrig mera kunna spela fiol".

En metod som inte lämnade direkta yttre sår, var att slå fångarna under fotsulorna; det inverkade bland annat på lungorna och gjorde offret till invalid. Fångar, som blivit frisläppta, var alldeles grågula i ansiktet. De behövde inte tala om varifrån de kom, det syntes så väl på utanskriften.

Tillsammans med mina svärföräldrar ansökte jag att få över- lämna paket till Eikka och hans syster. Men vi fick avslag. En klen tröst var att han fått med sig en del förnödenheter i ryggsäcken när jag packade.

Det var många som hade sina ryggsäckar i ordning och packade långt innan de hämtades, ty det kunde ju vara lätt att glömma någonting viktigt i villervallan. En väninna berättade att hennes man tog med sig ryggsäcken till förhöret, när han kallades till NKVD, eftersom han trodde att han skulle bli inspärrad. Istället fick han gå hem. Han blev kallad en andra gång, och även nu hade han ryggsäcken med sig. Men han blev inte arresterad denna gång heller. När han så kallades för tredje gången, lämnade han ryggsäcken hemma. Efter det var han borta. Varthän man förde honom, fick min väninna aldrig veta.

En av mina vänner, en äldre man, satt i läger i 10 år. Han berättade att fångarna föstes in i en godsvagn och fördes till en avlägsen lägerplats, innan de fick höra sina domar. De ställdes på led och tillfrågades om de visste hur många år de hade dömts till.

Det visste de naturligtvis inte, varför lägerchefen läste upp domen för var och en. När min vän fick höra att han hade fått tio år, blev han så svag i knäna, att han sjönk ihop. Han tyckte att straffet lät otroligt och orimligt, särskilt som det in- te förekommit några som helst förhör, ingen rättegång där han möjligen kunnat försvara sig.

I Uhtua arresterades många svenskar. Däruppe levde svenskarna mera tillsammans än i Petrozavodsk, och därför var det lättare för polisen att göra svep, när de jagade utlänningar. J ag räknar här upp några av dem, som jag vet blev arresterade. Det var Carl Niemi, Eriksson-Kalla, Tuorila och hans son Ossian, alla från Kiruna. Tuorilas dotter greps en tid senare i Petrozavodsk men blev fri efter en tid. Vidare Hans Krykordz, som var från stockholmstrakten men som kommit till Ryssland från USA, dit han tidigare hade emigrerat. Han var gift med Svea Holmström som kommit till Petrozavodsk från Svenskby i Ukraina. Birger Seppälä, vilken vi umgicks mycket med, blev också arresterad; han återvände aldrig. En annan man som hette Emil Lindström (Brädefors som han tidigare hette i Kiruna) arresterades också.

Emil blev fri efter tre år, en ovanligt kort strafftid. Kanske hade han hjälp av sin bror i Sverige, som var riksdagsman för kommunisterna.

Emils svåger (Erikas man) arresterades, och Erika fråntogs sin partibiljett, som hon många år senare återfick. Emil och Erika hade fått politisk skolning i Leningrad; det var tydligen därför de måst byta efternamn. Erikas man blev avrättad, eftersom han var en före detta officer. Jag skulle kunna räkna upp många fler personer.

En man vid namn Axel Miller, f d falkenbergare, hade kommit från Amerika. Han häktades i samband med evakueringen. Hans familj hade evakuerats tidigare, eftersom man lät den manliga arbetskraften stanna kvar på sina jobb så länge som möjligt. När han skulle följa efter sin familj, råkade han hamna i en vagn med frigivna fångar - f d tjuvar. Han hade med sig en hel del tillhörigheter, som hans familj inte kunnat ta med sig. Nu ville tjuvarna ha del av hans bagage, men när han inte gick med på det gjorde tjuvarna det oväntade draget att anmäla Miller till polisen för stöld. Hur konstigt det än låter, så blev det rättegång, och han dömdes till 10 års arbetsläger för stöld och misstaget att ha fel efternamn. Han försökte förklara för dem att han inte var tysk, men det godtogs inte. Han forslades till en svavelgruva, där han avtjänade det så orättvisa och felaktigt utdömda straffet. Efter dessa tio år fick han fem års reseförbud. Men man tillät i alla fall, att hans familj fick flytta dit till honom.

En ung pojke, som följt med sina mostrar från Amerika, försökte de göra till angivare, utan att lyckas. För sitt mot- stånd fick pojken genomlida olika grader av tortyr. Man släpade honom till ett rum med cementgolv, där det saknades både möbler och säng. Detta rum värmdes upp, tills det blev stekhett, varefter det nerkyldes, så att han hackade tänder. Hur han än hoppade och sprang i sin nakenhet, kunde han inte hålla värmen. Detta pågick i två års tid med längre eller kortare avbrott. På dagarna arbetade ynglingen som vanligt. Han var alltså inte arresterad, men kallades under natten till polisen, när han skulle "förhöras". Men trots all denna miss- handel, vilken ibland varierades genom att man riktade en pistol mot hans huvud och hotade att skjuta honom, så angav han inte en enda av sina kamrater. De hade ju inte gjort något olagligt.

Men han blev en enstöring efter detta. Tyckte helst om att ge sig ut ensam bland annat för att fiska. Han var rädd att umgås med folk. Varje gång jag hälsade på hos hans moster, där han bodde, var han rädd att grannarna skulle höra våra samtal, även när vi talade om sådant som var helt ofarligt.

Finnarna som rymde till Ryssland blev genast omhändertagna och satta i tre års arbetsläger. Dessa befann sig i en verkligt svår situation, eftersom de ju oftast saknade både släktingar och anhöriga. De fick inte heller göra inköp på "Insnabb" som vi andra utlänningar. Fyra hekto bröd om dagen förslog ju inte långt. Man var alltid beroende av att någon annan kunde skjuta till, när svälten hotade.

En del finskamerikaner uttryckte sig nedlåtande om dessa därför att de inte var värvade. Men när systemet med "Insnabb" upphörde, blev alla utlänningarna lika lite värda, och då kunde man säga, att när det blev sämre för den ena, så blev det skenbart bättre för den andra.

 
 

Nästa kapitel >>>