Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap 13 - Eikka häktas  
 

En månad efter utmärkelsen blev de avskedade för "oduglighet" som det hette. Andra råkade ut för samma sak. Särskilt lätt var det att bli avskedad om man var utlänning. Eikka och systern var visserligen ryska medborgare, men en utlänning är alltid en utlänning, och det vägde tungt i sådana sammanhang. I passet skrevs alltid ut nationaliteten.

Samma dag som Eikka lämnade sitt arbete, sa arbetsledaren, att om det blev något fel på maskinerna skulle man kalla på honom.

"Varför det?" frågade Eikka. "Jag är ju oduglig till att sköta mitt jobb, det har jag papper på." Han var bitter och besviken över att bli behandlad på detta viset. Han hade aldrig kommit för sent och ofta hade han arbetat övertid utan ersättning.

Att få en annan anställning var omöjligt, särskilt när man blivit avskedad som "oduglig", vilket var detsamma som förrädare mot sovjetstaten. Ingen vågade anställa någon med så- dana papper. Bara att vara utlänning var nu nog för att inte bli anställd.

Trots allt som pågick, ville inte Eikka tro, att oskyldiga blev arresterade.

 ''Men du ser ju själv hur de kör iväg med folk på lastbilarna", sa jag. "Inte kan alla dessa människor vara förrädare, många av dessa är ju dina vänner, och du vet vad de går för. Vad skulle de ha gjort för ont?" Han svarade, att de nog blev frisläppta efter förhöret, ja att ingen som är oskyldig blir straffad.
"Vad säger du, om det blir din tur då?" frågade jag.
"Det blir det aldrig för jag har inget orätt gjort", svarade
han.
"Det har de andra som häktats inte heller gjort", sa jag.

Några dagar senare kom han hem och satte sig på sängen och grät.
Jag frågade vad som stod på, för jag hade aldrig sett honom vara så ledsen. "De har tagit Parras", sade han. Parras var en finsk författare som han kände. Han grät och snyftade och sade att han ingenting förstod längre.

Stackars Eikka var idealist och kunde inte för sig själv medge, att man arresterade oskyldiga i "arbetarnas land".

Jag hade fått arbete på Ryska teatern som garderobiär. Platsen var avsedd för de som inte var fullt arbetsföra. Min lung- sjukdom klassade mig som andra gradens invalid, vilket betydde, att jag hade rätt till lättare arbete. Invalidpensionen var 49 rubel i månaden och på det kunde man inte leva. Arbetet i garderoben var därför ett nödvändigt tillskott. Fastän det var tänkt som en lättare syssla, var det ändå väl tungt för min del. De vadderade överrockarna och kapporna skulle lämnas i flygande fläng och krokarna satt alldeles för högt upp. Varje gång jag sträckte upp armarna gjorde det ont i bröstet.

En av mina väninnor, en finska, hade fått avsked från tryckeriet. Nu kom hon till mig och undrade, om jag inte kunde höra mig för hos min arbetsledare om en anställning för hennes del. Jag gjorde vad jag kunde, och trots att hon inte hade sin arbetsförmåga nedsatt, så anställdes hon.

En kväll när vi kom till vårt arbete i vanlig ordning möttes vi av arbetsledaren, en gammal kvinna, som sa att vi skulle lämna ifrån oss våra arbetsrockar och gå hem för gott. Vi var alltså uppsagda. J ag frågade om orsaken och fick till svar, att jag och min kamrat hade talat finska. "Jaa", svarade jag "min arbetskamrat kan ju inte ryska, därför talar vi finska."

Gumman blev tyst en stund, hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, men så sa hon' 'Kom till Kulturhuset i morgon så får vi se".

Uppmaningen gällde endast mig, och jag gick till Kulturhuset ensam dagen därpå. Där gav gumman tillbaka min arbetsrock och sa, att jag fick börja där istället. Jag blev mycket glad, krokarna där satt inte så högt upp, och arbetstempot blev lugnare. Min kamrat blev däremot arresterad och försvann.
Att vi talade finska kan tyckas oskyldigt, men vid den här tiden var utlänningarna förföljda och deras språk förbjudet.

I Moskva beordrade man en nationalistisk anda, alla skulle använda ryska språket och se upp till centralmakten, russificeringen hade satt i gång.

Eikka och jag befarade att hemliga polisen kunde komma och häkta honom när som helst för uppsägningen förebådade inte något gott. Man gick i ständig rädsla men hoppades in i det sista, att det hemska inte skulle hända oss. Vi tänkte på var man skulle kunna gömma sig. Eikka föreslog att vi skulle resa söderut till en plats där han hade gamla vänner. Där kan- ske vi kunde vara anonyma. Planen fullföljdes dock aldrig för Eikka väntade på att få sin slutlön.

Denna kväll kände vi oss särskilt oroliga och gav oss ut på promenad i skogen för att vara borta om polisen skulle komma.

Häktningarna gjordes alltid på nätterna.

Gräset och blommorna hade en stark doft, och det var alldeles vindstilla. Plötsligt upptäckte vi, att det låg röda törnrosor utströdda på vägen framför oss. Varför dessa låg där, vet jag inte - kanske hade något älskande par plockat dem för att pryda vägen. Jag sa till Eikka, att vi går på en rosenbeströdd väg, det kanske bådar gott och han nickade och log på sitt inåtvända sätt. Efter en stund sa han, att vi måste hem för att rasta vår lilla kattunge. Men vi gick ändå inte hem utan fort- satte vår promenad till långt in på natten.

Vi ville inte gå hem, för vi tänkte båda att det kanske är vår tur att bli hämtade i natt.

När vi till slut återkom till baracken, gick Eikka ut med katten. Precis då kom hans föräldrar på gatan. Vi förstod genast, att någonting hade hänt och att det var allvarligt, ty modern grät. Jo, polisen hade kommit och hämtat Eikkas syster, och de hade order att arresttera honom också. De hade sökt Eikka hos föräldrarna utan att veta att han hade flyttat till min bostad - vi hade ju så nyligen gift oss.

Föräldrarna var tvungna att gå vidare, för att det inte skul- le verka misstänkt. De bad Eikka att hålla sig hemifrån, för de hade nämligen tvingats uppge var han bodde.

Vi tog farväl och promenerade en stund till. Eikka hade en kedja i handen, som han lekte med, men plötsligt kastade han iväg den och frågade vad vi skulle ta oss till. Han var blek och mycket nervös. I hans ögon såg jag rädsla.

Ja, vad skulle vi nu göra? Vi hade inga pengar och ingen mat med oss. Vi kunde alltså inte hålla oss undan någon längre tid. ''Och när de upptäcker, att jag inte är hemma, tar de kanske pappa istället, och det klarar han inte, gammal som han är. Nej, vi går hem, jag har inget orätt gjort, de kommer att se att jag är oskyldig", sa han.

Vi återvände hem med tungt hjärta. Så snart vi kommit in sökte jag rätt på alla brev, som jag fått från släkt och vänner i Sverige, och brände upp dem. Eikka gjorde samma sak med sina brev han fått från sin före detta fru i Finland. När det var gjort, gick vi till sängs och väntade, vi kunde inte sova. Efter knappt en timme hörde vi klampet av stövlar längst bort i korridoren, och mitt hjärta knöt sig i kramp. Vi låg stilla utan ett ord. Trampet kom närmare och plötsligt stannade det utanför vår dörr, och det hördes en kraftig bultning. Eikka steg upp och öppnade dörren.

Utanför stod tre män, två miliser och kommendanten. De läste upp arresteringsordern och började vända ut och in på våra tillhörigheter. Sängen bändes upp, kuddar revs sönder och alla fickorna i våra kläder undersöktes noga liksom varje låda och varje skrymsle. Snart låg alltsammans huller om buller i rummet.

De visste inte riktigt vad de letade efter, men något skulle de ju ha tag på som kunde användas som bevismaterial. De gick igenom våra fotografier, och där hittade de ett foto av min bror. Kortet var taget i Sverige, när han gjorde värnplikt, han var alltså klädd i uniform. Jag protesterade och förklarade att fotografiet föreställde min bror, och att Eikka aldrig hade träffat honom. Men mina protester hjälpte inte. Snart gav de sig på ett foto, som Eikka hade, föreställande en musikorkester i Finland. De hade ju också blanka knappar, och det var kanske nog för att döma en man till tio års arbetsläger. När de var klara, fick vi skriva på ett papper, som intygade att allt gått lagligt och städat tillväga.

Jag protesterade, och slog ut med armen mot oredan och frågade om detta är lag och ordning, men Eikka lugnade ner mig, och jag skrev på papperet för att inte skapa ytterligare svårigheter för honom. Vad jag egentligen mest fruktade för var vår radio. Den hade Eikka byggt själv. Men konstigt nog brydde de sig inte om att ens titta på den. För övrigt tyckte jag att de verkade dumma båda två, så klumpiga och osmidiga som de var. Antagligen hade de inte blivit skolade för sina uppdrag, och det är sant, för hur skulle man hinna skola nog med poliser, när det var så många som skulle häktas.

När de marscherade iväg med Eikka, kunde jag inget annat göra än att stå på trappan och se efter dem. Litet socker och mat var allt han hade fått med sig och en del kläder, som jag packat ner åt honom.

J ag kunde inte ens gråta; kinderna brände glödheta av upphetsning. Allt verkade så mardrömslikt och otroligt; skul- le vi någonsin återses igen?

Om han fick någon glädje av maten, som jag sände med honom, vet jag inte; kanske togs den ifrån honom.

Jag har aldrig hört av honom sedan dess. Hans syster släpptes efter sju månader av någon okänd anledning. Hon berättade, att hon hade sett Eikka på en pråm tillsammans med andra fångar. Då hade han varit mager och haft långt skägg, varför han hade sett ut som en gammal gubbe. Han hade frågat henne om hon hade tobak - det var allt.

En man kom senare samma sommar och frågade efter mig hos värdinnan, som jag bodde hos. Tyvärr var jag inte hemma då, men av värdinnan fick jag veta, att den okände mannen hade en hälsning ifrån Eikka. Var han fanns, och om jag på något sätt kunde komma i kontakt med honom, hade värdinnan inte tagit reda på.

Så jag vet inte hur det slutade för Eikka, kanske dog han redan i fängelset, kanske i ett avlägset läger.

Kanske lever han än i denna dag i nedbrutet tillstånd. Om det vet jag ingenting.

Men än minns jag varje ögonblick av vår samvaro och vår sista promenad. Särskilt de utströdda törnrosorna på vägen, vilka jag trodde skulle båda gott.

Jag kunde inte stanna i det upp och nervända hemmet utan jag gav mig iväg mitt i natten till mina svärföräldrar för att delge dem den sorgliga nyheten.

Jag flyttade till dem strax efter Eikkas arrestering. De hade nu förlorat båda sina barn. Jag hade förlorat min man, och vi var tyngda av sorg och bitterhet. Skräcken, sorgen och allt det hemska som pågick i nattens dunkel gav mig en känsla av overklighet, och jag förvånades över att jorden fortsatte att snurra, att dagarna hade gryning och skymning.

När jag gick över ån till mitt arbete, kände jag ibland, att jag ville kasta mig från bron; jag tyckte att det var likgiltigt om jag levde eller försvann i vattnet. Särskilt svårt kändes det när jag såg förälskade par gående arm i arm, lyckligt ovetande om den tragedi som drabbat så många. Hur kunde någon vara glad och lycklig, när så hemska saker hände runt omkring? Jag tyckte, att jorden borde slutat att snurra. Men allt gick bara sin gilla gång trots allt. Man måste fortsätta att fungera och svälja sin sorg.

Barnens död hade ju varit en stor tragedi, men de slapp i alla fall lida nu, tänkte jag. Men vad skulle Eikka genomgå? Det vågade jag inte ens tänka på. Man hade hört så mycket av frigivna fångar och av sådana som hade med fångar att göra: om alla sorters tortyrmetoder som tillämpades, ja det ryste inom mig vid bara tanken.

Tre män, den så kallade ''trojkan", dömde folk på löpande band, utan någon rättegång.

Jag ångrade bittert, att jag tagit mig ryskt medborgarskap och därmed stängt igen dörren till mitt hemland Sverige. Men hur skulle jag kunnat ana, att det skulle bli så här.

Ingen kunde väl ana vad som pågick i maktens salar, och för vem klockorna i Kreml skulle klämta.

Fastän jag visste, att det kunde leda till arrestering, tog jag en dag mod till mig och lämnade in en ansökan om utresetillstånd.

Men jag fick aldrig svar. Varje gång jag gick till utlänningsavdelningen sa tjänstemannen att mitt ärende ännu inte behandlats.

Samma besked fick jag i åratal. "Ert ärende har ännu inte behandlats.''

Efter det att Eikka tagits, gick jag till tryckeriet för att hämta ut hans lön. Han hade skrivit en fullmakt under arresteringsnatten till mig. När jag visade den på kontoret ville de inte betala ut pengarna. ''Han är ju arresterad", sade tjänstemannen och sköt undan papperet. "Ja, men dessförinnan blev han avskedad, så var snäll och betala ut hans innestående lön och semesterersättning", sade jag så behärskat jag kunde. Han gick till en högre tjänsteman för att inhämta direktiv. Under tiden blev jag uppmuntrad av kassörskan, som sa att jag skulle stå på mig, och att jag verkligen hade rätt att få ut pengarna. Hon passade på att viska till mig, att hennes man också blivit tagen. När tjänstemannen återkom, räknade han motvilligt ut Eikkas lön vilken kassörskan utbetalade. Jag avlägsnade mig med en omärklig nick till kassörskan.

 
 

Nästa kapitel >>>