Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
     
 

Kap. 12 - Sanatoriet i Detskoe Selo

Det var en glad överraskning för mig. Sanatorieplatser var svåra att få, eftersom det fanns så många sjuka och så få platser. Ändå kändes det svårt att åka ifrån Sergei, fastän jag förstod, att jag inget kunde göra, så svag som jag var. Någonstans anade jag att han inte skulle överleva. Jag förmanade Erik att gå och se till honom så ofta han kunde efter arbetet.

Sanatoriet låg i en vacker trakt, det var vackert som i en saga; själva huvudbyggnaden var ett gammalt tsarpalats med vackra pelare vid ingången. I trädgården växte japanska äppelträd, som gav röda små äpplen; där låg vi och vilade på, ''taptaner" med madrasser på eftermiddagen. Varje morgon delades det ut tjock sur grädde, "Smetana" på ryska, till dem som ville ha, och till middagen fick vi förrätt, huvudrätt och efterrätt. Både kött och fisk serverades i väl tilltagna portioner. På bara en och en halv månad gick jag upp åtta kilo i vikt och hade nu normal vikt. Den som inget visste kunde minst av allt tro att jag hade TBC, så välmående såg jag ut. Ont i bröstet hade jag inte heller längre och blekheten hade försvunnit.

Jag delade rum med bland annat en judinna, från Lenin- grad som jag blev mycket god vän med. Hon var generös och på många sätt en klok, äldre kvinna. Av henne fick jag lära mig många slags handarbeten, som jag haft nytta och glädje av senare i livet.

Men tillvaron blev snart sorgkantad igen. En dag kom det brev från Erik, där han skrev att Sergei inte längre fanns i livet.

Jag fick feber igen, av sinnesrörelsen, och de gav mig lugnande tabletter. Det kändes fullkomligt meningslöst, att även det tredje barnet skulle dö ifrån oss.

När jag reste från sanatoriet hade jag beslutat att inte skaffa några flera barn. Jag hade också beslutat att skiljas ifrån Erik. Han hade återigen fallit i dryckenskap, och så fort tiden var lämplig sa jag till honom att "vi måste skiljas". Han ville först inte gå med på det, men till slut resignerade han och gav efter. Inte bara spriten hade tärt på honom, tiden var svår för alla, med tilltagande nedstämdhet och en allt större skräck för Stalins terror. Barnens död hade också tagit honom hårt. Vi gick till registreringsbyrån, där vi togs emot aven kvinnlig förrättare. Hon försökte till en början att övertala mig att inte skiljas, hon påpekade att vi i alla fall haft tre barn tillsammans. Jag var nära att ge upp igen, kände mig gråtfärdig. Men helt plötsligt avbröt hon sig i sina övertalningsförsök och började skriva ut skilsmässobeviset. Jag betalade 50 rubel som det kostade, eftersom det var jag som tagit initiativet.

Den närmaste tiden efter skilsmässan led jag av samvets- kval; jag tyckte att jag gjort Erik illa och förvärrat hans situation. Men samtidigt visste jag att jag ändå hade handlat rätt. - Och jag längtade efter Eikka.

I april 1938 gifte vi oss, Eikka och jag. Det var som om solen trängt fram emellan svarta moln. Vår kärlek var äkta och hel. Vi promenerade arm i arm på Karl Marxgatan, en vacker boulevard där ungdomen hade sin mötesplats, där förälskade par vandrade upp och ner, timme efter timme. Man kunde också promenera över ån, som rann igenom stan, eller ta sig en tur ner mot sjön. Men mitt i all vår lycka kunde jag inte undgå att känna en malande oro, det var som om jag anade en stor fara, som om jag visste att allt detta skulle tagas ifrån mig, precis som mina barn tagits ifrån mig. Jag sade till Eikka, att en sådan här lycka som vår varar nog inte länge, det kommer att hända något otäckt, allt kommer att bli svart och hemskt. Så blev det också.

Vårt lyckliga äktenskap varade blott i femtio dagar. Trångboddheten, svälten, köandet, sjukdomarna kunde man uthärda och bekämpa med tålamod och arbete, men åt skräcken för hemliga polisen kunde man inte göra något.

När masshäktningarna inleddes i Petrozavodsk 1937, var nätterna outhärdliga. Man låg och lyssnade på stöveltrampet i de långa korridorerna och tänkte att nu är det kanske min tur. I baracken där vi bodde fanns åtta rum på var sida av korridoren samt ett gemensamt kök mitt på ena sidan. När polisen kom klampandes, förstod man genast vad det gällde. Man höll andan, greps av panik när de närmade sig dörren, och när de gått förbi, drog man en suck av lättnad. Dessa fasansfulla nätter glömmer jag aldrig.

Många gömde sig i skogarna, i lador och vindsutrymmen. Ingen kunde känna sig säker. När de till exempel skulle ta sonen i en familj och denne inte var hemma, tog de fadern istället, eller vice versa. En arbetskamrat som slet för brödfödan och som aldrig gjorde en fluga förnär, kunde helt plötsligt vara försvunnen.

En arbetskamrat kunde vara angivare för att klara sitt eget skinn. Samma arbetskamrat kunde veckan därpå råka ut för samma grepp. Det fanns ingen rättvisa, ingenting att lita sig till, allt var godtyckligt. Det viktiga för hemliga polisen var att fylla kvoten och se till att direktiven från högre ort - från Stalin - blev uppfyllda.

Eikka arbetade på tryckeriet Anohina som elektriker. Där arbetade också hans syster. Hon var tryckare. De hade arbetat där i flera år och ansågs vara mycket skickliga i sitt yrke. Som bevis för sin skicklighet hade de tilldelats premier på första maj.

 
 

Nästa kapitel >>>