Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 11 - Jag födde en son  
 

Följande vinter födde jag en son, det var på Röda armens dag, den 23 februari 1937. Erik var så stolt över att det blev en son och han tyckte, att det var något alldeles speciellt, att pojken fötts just på denna högtidsdag, som firades med parader och all möjlig pompa. Gossen fick namnet Sergei.
 

Jag var barnbördsledig och därefter bad jag en väninna ta hand om Sergei tills jag fick in honom på barnkrubban.

För att kunna komma ifrån och amma, var jag tvungen att byta mitt arbete från byfféföreståndare till servitris och fick då lägre lön. Man hade ju pengar att handskas med i byffén och man kunde inte lita på någon som skulle ha tagit hand om byffén medan jag ammade. Arbetet som servitris var ovant för mig och jag sprang mig svettig mellan borden och passade upp till höger och vänster. Mitt på dagen hade jag en timme

.på mig att sköta amningen. Till väninnan var det cirka 2,5 km så jag fick röra på benen för att hinna tillbaka i tid.
 

En blåsig dag i maj skyndade jag till amningen som vanligt men för att svalka mig knäppte jag upp kappan. Vinden var kall, isen låg ännu kvar på sjön. Jag kände att det blåste rakt igenom mig.
 

På serveringen var det korsdrag, eftersom man öppnat fönstren både i salen och köket. Kort tid efteråt fick jag ont i bröstet och kände att jag fått feber, men jag gick inte till polikliniken förrän på min fridag. Där sade läkaren, att jag hade influensa och sjukskrev mig i en vecka. Men jag blev inte bättre, ändå envisades läkaren vid nästa kontroll också, att det bara var influensa fastän jag åter påpekade att jag hade så ont i bröstet. Då ordnade Erik så att en distriktsläkare kom på hembesök. Hon konstaterade genast att det var något allvarligare.
 

Jag fick komma till en specialist på dispensären och blev röntgad. Jag fick då veta att jag hade fläckar på lungorna. Den vänstra lungan var mest angripen, varför den måste gasas, annars skulle jag inte överleva, sa läkaren. I mitt stilla sinne tänkte jag att det var min dödsdom. Jag kom ihåg, hur lungsoten hade härjat i Sverige tidigare.
 

Innan jag skulle läggas in på dispensären, fick vi en plats ordnad för Sergei på en barnkrubba, som hade öppet dygnet runt. Pojken var en kry och frisk liten krabat. Jag hade verkligen ansträngt mig för att ge honom all den näring och omvårdnad han behövde. Det som hade hänt de två första barnen fick bara inte upprepas.
 

Systrarna på barnkrubban verkade så vänliga och där var rent och snyggt. Jag var säker på att Sergei skulle få det bra. Gasningen gick till så, att en nål med luftkanal stacks in mellan två revben. Från nålen löpte en slang till två glastuber av vilka den ena innehöll luft och den andra vatten. På detta sätt kunde luft pressas in i lungsäcken, så att lungan trycktes ihop och ej utnyttjades helt, så att såren kunde läkas. Proceduren kallades pnevmatoraks, men hette i vanligt tal gasning.

Erik besökte mig så ofta han kunde, så en dag kom han till dispensären och talade om att Sergei var sjuk. J ag blev alldeles förskräckt, men han sa att det inte var så allvarligt, bara lite magsjuka. Jag lugnade mig och försökte undvika att bli orolig. Men när jag skrevs ut efter en månad och vi gick till sjuk- huset för att hämta vår lille son, såg jag till min fasa att han bara var skinn och ben; jag kände knappt igen honom. En vass näsa som stack upp ur ansiktet och skinnet hängde ut- efter låren. Jag kallade på läkaren, som sa att vi kunde ta hem pojken för att han var frisk nu. Jag sa "Kan detta kallas att vara frisk, han är ju bara skinn och ben". "Han har ingen diarré längre", löd svaret, och därmed fick jag låta mig nöja. Med tungt hjärta bar Erik hem pojken. Han blev inte bättre av att vara hemma, hans mage var lös och pannan febrig, så vi måste gå tillbaka till sjukhuset med honom och låta dem ta hand om vården. Jag var ännu så svag, att jag helt enkelt inte orkade sköta om vår sjuke son. Jag orkade inte lyfta honom ens.

Nu hade vår fackförening fått en plats till ett sanatorium i staden Detskoe Selo, numera Pusjkin. Vi var två som behövde platsen men på fackföreningsmötet avgjordes det, att jag var den som hade största behovet. En servitris hade talat för min sak.

 
 

Nästa kapitel >>>