Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 10 - Erik till Repola  
 

När Ulla fyllt ett år, fick Erik förflyttning till en skola i Repola, en liten ort norr om Petrozavodsk. Skolstyrelsen försökte troligen hjälpa honom han skulle bli fri från spriten om han kom ifrån sina gamla kompisar. Jag stannade i Petrozavodsk; kom ihåg hur svårt det var att få bostad, om vi senare ville flytta tillbaka. En finska, vars son var jämngammal med Ulla, fick flytta in hos mig. På så sätt blev barnpassningen lättare och boendekostnaderna lägre, särskilt veden som var så dyr. Dessutom blev det lättare att såga och hugga veden.
 

Bortsett från att Erik nu bodde på annan ort, och vi inte kunde träffas så ofta, var jag ganska nöjd med tillvaron. Jag hade bostad, ett ansvarsfullt arbete, skaplig lön med tanke på att maten ingick, och jag hade vänner. Men det varade inte länge, snart nog gjorde sig åter livets mörka sida påmind.
 

Jag hade varit ute i ett ärende och när jag kom hem såg jag att Ulla låg ute och sov i släden. Det var i och för sig inget märkvärdigt, jag brukade själv låta henne sova ute, men nu var det full snöstorm. Jag blev förskräckt. Grannflickan som tagit hand om henne hade tydligen inte uppfattat det hastiga väderomslaget. Frampå natten fick Ulla hög feber och på morgonen var jag tvungen att söka upp en läkare som konstaterade att hon hade fått lunginflammation. Någon medicin fanns inte att få. Hon fick behandling med glasburkar som smorts in med sprit och antänts, samt trycktes mot hennes rygg. Elden kvävdes naturligtvis genast och det bildades en sugeffekt. Några brännsår uppstod inte, bara lätta blåmärken efter varje glasburk efter suget. J ag ordinerades att dagligen anlägga senapslappar på hennes rygg. Proceduren med burkarna sköt- tes aven sköterska som gjorde hembesök. Men Ulla blev inte bättre och hon vägrade till och med att äta.

Erik hade nu kommenderats till Petrozavodsk i skolans ärende. Vi gick åter med Ulla till läkaren, som gjorde en blodtransfusion.

Blodtransfusionen tillgick så att man tog blod från min arm och sprutade in i skinkan på barnet. Hon skrek till hjärtskärande. När vi på hemvägen märkte att Ulla hade svårt att andas, då hade läkaren redan stängt för dagen. Vi stannade till hos en bekant och där lättade jag på hennes klädsel och efter en stund tycktes det som om hon andades lättare. Då fortsatte vi hemåt.

Men snart började hon att kippa efter andan igen. Erik stack iväg efter ambulans och jag skyndade mig till bostaden med Ulla. Hon blev mycket sämre och tungan sköt ut ur munnen på henne och i samma stund dog hon. Ögonblicket därefter kom Erik med läkaren, som inget kunde göra; endast skriva ut dödsattesten. Jag sade i alla fall att det var läkaren på kliniken som dödat vår dotter. Läkaren svarade inte på det.

Hon kvävdes helt enkelt, utan att jag kunde hjälpa henne på något sätt. Det går inte att beskriva vad jag kände i den stunden. Jag var helt enkelt chockad. Allting kändes så meningslöst. Även Erik var chockad av händelsen. Han ångrade bittert att han drack de sista dagarna då Ulla ännu levde. Det kändes så hemskt att våra barn inte fick leva. Varför?

Jag minns en gång, då jag tagit med mig henne till bastun, och jag lämnade henne på bänken i omklädningsrummet för att först basta själv. När jag kom för att hämta henne, såg jag en liten flicka, som stod alldeles stilla och tittade undrande på henne.

När jag kom och Ulla fick syn på mig, rörde hon på sig. Den lilla flickan intill utropade: "Mamma, jag trodde, att det var en docka" . Så stilla låg Ulla, tills hon fick syn på mig. Jaa, hon såg verkligen ut som en liten docka.

Erik stannade över begravningen. Precis som när vårt första barn dog, lät vi en snickare tillverka en enkel kista (kistor fanns inte att köpa) som jag klädde med vitt tyg. Kistan bars till kyrkogården av våra vänner och sänktes utan några som helst ceremonier. Dagen därpå sökte Erik sig ner till kyrko- gården och fick då se en man i färd med att stjäla sidenbanden, som jag klippt från min avlagda sidenklänning och knutit om de hemmagjorda kransarna. Erik slog till gravskändaren och tog tillbaka banden.

Senare lät Erik en bekant stenhuggare hugga en gravsten till våra två döda barn, men den lyckades någon stjäla från kyrkogården. Jag letade länge efter den men kunde aldrig hitta den. Gravstölder var inte så ovanliga. Ortsbefolkningen hade seden att lägga piroger åt sina döda. Dessa piroger stals av kringstrykande, som på det sättet fick en begärlig måltid. Det var ju utlagt till den döde och nu trodde de anhöriga, åtminstone de äldre, att den döde ätit upp det.

Tre dagar efter Ullas död dog min väninnas pojke, en kraftig krabat, i diarré. Döden kom så hastigt, att vi blev överrumplade båda två. Nu var vi båda barnlösa, och vi försökte trösta varandra så gott vi kunde. Det var inte lätt.

Erik skulle tillbaka till Repola, men eftersom det var så svårt att få tag på tågbiljett, blev han kvar ett tag till. Jag hoppades att han skulle få sin biljett så fort som möjligt.
 

Att han hade druckit, medan Ulla låg svårt sjuk, blev för mycket för mig.
Mina känslor för honom hade dött. Jaa, jag kände mig fullständigt likgiltig. När han därför till slut lyckades få biljett och reste, var det som om en sten fallit från mitt hjärta.
 

Det blev så att mina ömmaste känslor kom att närma sig en ung elektriker vid namn Eino eller "Eikka" som hans vänner kallade honom. Jag träffade honom första gången på en fest som tryckeriet ordnat. Vid det tillfället hade vi bara växlat några ord. Men när jag senare började arbeta i byffén på serveringen, där han intog sina måltider, blev vi närmare bekanta. Han var frånskild och hans fru hade flyttat tillbaka till Finland med deras dotter. Hon hade inte stått ut med för- hållandena i Ryssland. Eikka var humoristisk och gladlynt utan att för den skull verka ytlig, tvärtom skymtade man alltid ett äkta allvar. Till skillnad från Erik drack han inte utan var en ordentlig och skötsam man. Första gången vi blev ensamma var efter en tillställning, som tryckeriet ordnat. N är det var dags att gå hem frågade jag rakt ut i luften, om det fanns någon, som bodde åt samma håll som jag.

Då hoppade Eikka fram, bjöd mig armen och sa, vilket jag naturligtvis visste, att han bodde åt samma håll. Sedan dess fortsatte vi att sällskapa helt oskyldigt och hade en lycklig tid tillsammans.

Jag hade tänkt skriva till Erik och tala om, att jag ville skiljas från honom, och att jag nu sällskapade med Eikka. Men jag tvekade, för jag ville inte att det skulle komma som en blixt från en klar himmel. Han kunde nog inte tänka sig, att någon som var så blyg och försagd som jag, skulle göra något sådant. Därför beslöt jag att vänta, tills han kom hem på kommendering igen. Jag ville inte gå bakom ryggen på honom och smussla, fastän han burit sig illa åt mot mig många gånger och även varit otrogen.

Men plötsligt kom han helt oväntat hem för gott; han hade tydligen blivit avskedad. Detta var på sommaren 1936. Jag mötte honom på morgonen, när jag var på väg till mitt arbete. Han kom och hade bara ett knyte med kläder i handen. När han reste till Repola hade jag försett honom med husgeråd, men dem hade han sålt. Nu var han utan pengar, hade långt hår, skäggstubb och såg inte så vårdad ut. Jag blev ledsen. Jag gav honom pengar, så han kunde gå till frisören och raka och klippa sig. Senare på dagen när jag träffade Eikka, talade jag genast om för honom att Erik kommit hem. "Men" sade jag "vi går på bio ändå”, som vi har bestämt. Jag skall berätta allt för Erik, när jag kommer hem." När jag slutat arbetet och kom hem, ville Erik omfamna mig; han tänkte väl att allt var som förr.
 

Jag gled undan och sade till honom, att jag ville ta ut skilsmässa, att jag inte älskade honom längre samt att jag träffat en annan man, som jag ville gifta mig med. Då, men först då, insåg han på allvar, vad hans drickande och hans otrohet ställt till med. En gång tidigare hade jag sagt till honom att han skulle välja mellan mig och flaskan. Den gången hade han svarat "Jag tar er båda". Men nu var det en annan ton i skällan, han var som förbytt, började tigga och be om ett nytt för- sök och lovade att aldrig mer dricka, nej, inte ens en pilsner skulle han dricka i fortsättningen. Jag föll till föga inför hans bedjanden och tiggande blick och lovade att göra slut med min vän.

Eftersom Erik misskött sin lärartjänst fick han söka sig till andra sysslor. Han började som murare, slutade missbruka sprit, och hjälpte mig med hemsysslorna.
 

Under arbetet kunde jag inte undgå att träffa Eikka för han åt ju där, men vi undvek att prata med varandra; det var svårt. Mina vänner tyckte synd om mig, när de fått veta att jag beslutat mig för att lämna Eikka. De ansåg, att han var en så fin och präktig människa.

Elli, min finska väninna, flyttade nu från oss till sin fästman. Det blev för trångt att bo ihop i det lilla kyffet på 7 m2. Vi hade sovit skavfötters med henne för det fanns inte plats för två sängar.

 
 

Nästa kapitel >>>