Fyra månader efter mitt besök i Kiruna föddes vår dotter Ulla, vårt andra barn. Man hade rätt till två månaders ledighet före och efter förlossningen, men jag hade inte hjärta att lämna den lilla ifrån mig så snart utan försökte stanna hemma. Men hur jag än vände på slantarna och snålade, så räckte de inte. Vi hade nu lyckats få tag på en barnvagn, den enda som fanns till försäljning i en järnaffär. Det var en stor lättnad för mig. Den var av det enklaste slag, men den hade hjul i alla fall.

För att få plats på barnkrubban måste jag ha ett arbete, så jag begynte att söka arbete vilket inte var lätt då det inte fanns arbetsförmedlingar. Man fick använda djungeltelegrafen i det fallet också.

Aven fru som arbetade på kontoret i tryckeriet fick jag veta att de sökte byffé föreståndare till matserveringen. Skyndade mig genast dit för att om möjligt bli anställd. Chefen där var karelare och var genast positivt inställd gentemot mig och jag blev omedelbart antagen till befattningen. Det var på grund av att jag kunde finska och även någon ryska som jag fick platsen. Lönen var bara 105 rubel i månaden, men så var ju maten fri. Det var ett stort plus. Jag var mycket glad, för arbetet motsvarade delvis vad jag önskat mig; nu fick jag använda hjärnan lite. Här trivdes jag såväl med arbetet som med arbetskamraterna.

För att bättra på min ryska anmälde jag mig till en kvällskurs. Vi var två om arbetet och turades om att arbeta varannan dag från 7 på morgonen till 7 på kvällen.

Så Erik fick hämta Ulla från krubban varannan kväll. Men en gång kom han inte hem på hela natten, och jag måste gå till arbetet tidigt på morgonen. Jag var orolig och undrade vem jag skulle be hämta Ulla, för krubban stängde kl. 5. Men så dök Erik upp, han kom till matserveringen för att äta. Jag sa då till honom att komma ihåg att hämta Ulla så jag slapp anlita andra. Men jag tyckte att jag inte längre kunde lita på honom, så jag slutade att gå på kursen. Det hände inte fler gånger, men oron fanns inom mig. Jag kunde inte fatta hur han kunde bära sig åt så, han borde känna samma ansvar som jag kände för vår dotter, så snäll och rar som hon var. Han hade träffat på sina ungdomsvänner från Uleåborg och det var med dem han festade. De var ungkarlar och hade bara sig själva att tänka på, men Erik hade ju familj. Han började också missköta sitt arbete. J a, vodkan som fanns att köpa i varenda speceriaffär - blev ett gissel för många. Även de utlänningar, som varit nykterister vid ankomsten till Ryssland, tog till flaskan. Anledningen var kanske att glömma slitet och vardagens grå tristess samt alla missförhållanden.

Det talades om att arbetaren äntligen var fri, men en arbetare som känner sig fri och som strävar framåt, tar inte till flaskan och dricker sig fördärvad.

Nästa kapitel >>>