| |
Våren 1934 åkte jag hem på semester.
Vi hade flera gånger talat om att jag borde hälsa på dem där hemma,
medan jag hade kvar mitt svenska medborgarskap.
Jag hade skadat ett finger under
arbetet och gått sjukskriven en tid. För att fingret skulle läka
ordentligt, tog jag ut semestern direkt efter sjukskrivningen. Jag
kontaktade Aro i Leningrad, mannen som mött mej när jag kom till
Ryssland, och bad honom om hjälp. För endast sju rubel fick jag en
tur- och returbiljett till Abisko, tack vare Aros ställning i
partiet. Biljetten löstes ut på hotell Astoria i Leningrad och var
avsedd endast för utlänningar. Ryssarna själva fick ju inte resa
utomlands.
Med i bagaget hade jag en kudde med
örter och några böcker. Kudden med örterna var från fru Aro och
skulle överlämnas till hennes väninna i Kiruna, som troligen
behövde dem mot någon sjukdom. Böckerna var från Erik till min far.
I finska tullen beslagtogs böckerna. Lika bra var det, eftersom det
var politisk propaganda alltihop, och enligt min mening var det rena
smörjan, som min far gott kunde klara sig utan.
Jag gjorde uppehåll i Uleåborg för
att hälsa på Eriks systrar. Men så upptäckte jag till min förfäran
att jag glömt de- rås adress, och jag hade även glömt den gifta
systerns efternamn. Hur jag än funderade kom jag inte på adressen.
Tåget hade avgått, nästa skulle gå först följande morgon och
väntsalen stängdes över natten. Vart skulle jag gå för att få
övernatta? Jag gick brandvakt, men var rädd att bli tagen för
lösdriveri. Mina ryska pengar var inte gångbara någonstans heller,
varför jag såg mig nödsakad att krypa ner i en släde med hö, som
stod på en gård. Aprilnatten var kylig, men jag huttrade mig till en
sömn som varade några timmar. Jag kröp fram i gryningen och
fortsatte sedan resan till Kiruna, dit jag anlände klockan två nästa natt.
Utsvulten och trött promenerade jag mot mina föräldrars hus. Jag
hade en känsla av trygghet och lugn då jag gick ensam i natten utan
att möta en enda människa. När jag kom fram till vårt hus som stod
där så tyst och omgivet av snödrivor var resans alla mödor glömda.
Allt kändes underbart. Jag bultade ivrigt på dörren. "Vem är det" ?
hördes pappas bekanta röst. "Det är jag, Signe", svarade jag
hastigt. Det hördes häpna utrop och steg, som skyndade mot dörren;
pappa öppnade och välkomnade mig. När alla hade studsat upp ur sina
sängar och vi hälsat på varann, ställde mamma fram mat på bordet,
och jag kunde äntligen äta mig mätt. Men egentligen kände jag mig
inte alls hungrig längre.
Det kändes så tryggt att sitta där i
köket och se deras ansikten och höra deras röster. Jag hade ju
varit borta i två år. Efter en livlig pratstund, var vi tvungna att
krypa till sängs. Pappa skulle till gruvan på morgonen och några av
syskonen till skolan. Under dagarna som följde fortsatte alla att
fråga ut mig, och jag berättade vad jag upplevt, men ännu hade jag
ju inte upplevt så mycket. Om politiken kunde jag inte säga mycket,
eftersom jag inte förstod vad som verkligen var på gång. Men jag
berättade om nöden, om arbetet och människorna jag träffat. Jag
stannade hemma nästan en månad, gick upp i vikt och började se
välmående ut. När dagen för avfärd närmade sig, tänkte jag
ibland, att jag inte borde fara i tillbaka utan stanna hemma i
Sverige. Men jag tvingade tillbaka dessa tankar, ty det var ju stor
arbetslöshet i Kiruna, jag hade min man i Karelen, och jag var åter
med barn. Jag reste två dagar tidigare än beräknat, för nu hade Erik
sänt mig adressen till sina systrar så jag kunde hälsa på dem. De
visade sig vara mycket trevliga och sympatiska människor, och jag
trivdes mycket bra hos dem i den lilla staden Uleåborg. Hade helst
velat stanna hos dem, kände sådan samhörighet, men jag sade inget
till dem om mina funderingar.
Efter två dagar reste jag vidare till Tammerfors, där Eriks bror
bodde. Han umgicks med en familj som hade tre döttrar; den äldsta av
systrarna hade just sluppit ut ur fängelse, där hon suttit för
kommunistsympatier. Hon var tvungen att regelbundet anmäla sig hos
polisen. När hon visade mig runt i stan, hade vi polisspioner efter
oss, men vi förvillade dem genom att slinka in i en portgång och
springa över gården till andra sidan kvarteret. Denna kvinna blev
långt senare riksdagsledamot och medlem av finska regeringen - Betty
Peltonen.
Med tungt hjärta tog jag avsked av
min svåger och hans vänner, och tåget rullade mot Ryssland. Det
kändes mycket svårt, och det blev svårare för varje skarv, som vi
närmade oss gränsen; det var som om det inte fanns någon återvändo.
|
|