Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 7 - Åter till Petrozavodsk  
 

På våren 1934 när vi återkom till Petrozavodsk, såg vi oss tvungna att ta in hos bekanta, än hos den ena än hos den andra. Efter en tid hörde Erik talas om att om man betalade in 5 rubel på en insats kunde man få ett eget litet rum. Hela insatsen var 250 rubel. Sen man inbetalt hela summan kunde man få ett lite större rum i nyare baracker. Vi fick aldrig råd att betala resten. Vi fick ett litet hörnrum på 7m2 och var glada, för nu kunde vi äntligen stänga om oss med egen nyckel och få vara för oss själva. Rummet var kallt, det uppvärmdes med en ugn som vi delade med grannen och eldades från korridoren där luckan befann sig. Alltså fanns på vår sida endast en fjärdedel av ugnen, som vi turades om att värma upp. Dessa baracker hade utlänningarna byggt som tillfälliga bostäder, men de blev permanenta; finns troligen kvar än idag.
 

Erik fick anställning som gymnastiklärare i en skola och jag började tillfälligt på ett bygge. Det arbetet ordnade Eriks bror, som tidigare bott i Amerika, åt mig. Han hade arbetat i Ural en tid med ett byggnadslag kallat "Kommuna Cement", där alla kom från Amerika, innan han kom till Petrozavodsk. Mitt arbete var på ackord och jag blev upplärd av några amerikanskor. J ag hamrade fast ribbor i väggarna under blästringen; för att det skulle gå fortare hade jag spikarna mellan läpparna. Tydligen svalde jag någon slags bakterie från spikarna, ty jag fick diarré och väldiga magplågor. Efter tillfrisknandet gick jag inte tillbaka till bygget utan sökte mig till sovchosen i närheten. Där skulle man hacka potatisblast med en liten yxa till ett silo.
 

Det kunde jag inte fortsätta med länge för jag fick så ont i handleden. Kvinnorna som jobbat där en längre tid sa att det går över med tiden, men jag tänkte att jag måste få ett lättare arbete.

Under tiden blev jag bekant med Magnhild Karlsson från Kalix, som hade hört att glimmerfabriken sökte lärlingar, så vi sökte anställning där och blev godtagna. Vi skulle med en spetsig kniv klyva glimmer i tunnare skivor. Det var ett lätt arbete men man stack sig i fingrarna med den spetsiga kniven. Lärotiden var tre månader. Där arbetade Göta och Svea Holmström sen en tid tillbaka och var vana vid arbetet som gick som en dans för dem; arbetet var på ackord. När man gick hem från arbetet gnistrade kläderna och håret av glimret och jag tänkte att det kan inte vara hälsosamt att andas in det i lungorna. Så när vi hörde att tryckeriet "Anohina" sökte folk till bokbinderiet, där kampanjen för skolböcker pågick, sökte vi och blev anställda. Vi fick börja falsa de tryckta arken till skolböckerna. Det var ett mycket trevligare arbete och mindre hälsovådligt. Men när kampanjen tog slut på hösten blev Magnhild uppsagd och jag blev tillfrågad om jag ville flytta över till maskinsätteriet där jag skulle putsa maskiner och tvätta matriser. Jag blev naturligtvis glad att jag fick arbetet men var ledsen att inte också Magnhild fick fortsätta. Det berodde nog på att hon endast kunde svenska medan jag däremot kunde finska som var det språk som huvudsakligen trycktes där och personalen var också huvudsakligen finsktalande.
 

 
 

Nästa kapitel >>>