Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 6 - Förflyttning till Kiestinki  
     
 

Att resa i Ryssland var alltid mycket besvärligt. Stationerna var fulla av folk väntande på att få biljetter, och de kunde få vänta i flera dygn. Där låg de på golvet vid sina bylten, och ofta var de både smutsiga och lusiga efter lång väntan. Man fick passa sig för att inte bli nerlusad. Luften var tjock av den starka mahorkaröken, en rysk tobak. Ibland kördes alla ut, det var razzia på tjuvar som var ute efter något att stjäla.

Den som hade ''kommandirovka" papper på att de reste på uppdrag, kom först i kön för biljetter. Blev det sedan några biljetter över kunde privatpersoner också få köpa biljetter. Det hände ofta att inte en enda biljett såldes utöver de som hade ''kommandirovka". Tågen var alltid överfulla. Genom mutor kunde man naturligtvis alltid få det man behövde.

När Erik återvände från gymnastikkursen blev han placerad högt uppe i norra Karelen, på en ort som heter Kiestinki. Biljetter fick vi utan någon större svårighet; han reste ju på uppdrag. Vi reste med tåg till Louhi och därifrån med lastbil till Kiestinki. Det var kallt att sitta på flaket bland tunnor och säckar; vi virade in oss i filtar. Som resesällskap hade vi en kvinna, Ida Bagge, som bodde där uppe. Hon hade ingen an- knytning till Sverige, trots det svenska namnet. Hos henne skulle vi få ta in tills vidare, så att vi inte skulle behöva leta efter nattlogi då vi kom fram sent på kvällen. Vi kom i sam- språk med henne på stationen i Petrozavodsk och hade således sällskap hela vägen. Vi tyckte vi haft tur som stött på henne.

Nästa dag blev vi tilldelade ett rum i en bondgård. Vi bar dit vårt bagage och gick sedan på bio, då det inte var roligt att sitta i ett helt omöblerat rum. När vi återvände hem och tände lyset, hörde vi liksom ett sus och såg massor av kackerlackor som rusade utefter tapeterna. Erik slet av sig en galosch och började slå mot tapeten för att avliva så många som möjligt av odjuren, men de gömde sig bakom tapeten och ugnen. Jag var vettskrämd och tänkte att här kan vi väl inte övernatta. Jag var rädd att odjuren skulle krypa in i öronen vilket hade hänt en svensk enligt vad jag hört. Men inte kunde vi mitt i natten ge oss i väg någonstans efter logi. Vi fick vackert stanna, och jag bäddade mitt på golvet med våra resväskor under oss för att inte behöva ligga direkt på golvet. Nästa dag bad vi Ida att få övernatta hos henne, medan vi frös ut kackerlackorna. Vi ställde en hink med vatten i ugnen, och när det frös till is var också kackerlackorna döda. Efter tre dagar kunde vi flytta tillbaka. På golvet låg mängder av kackerlackor, som vi sopade upp. Jag drömde mardrömmar en lång tid därefter. Jag fick veta, att gamla ryssar, när dom flyttade till ny bostad, tog med sig en tändsticksask med kackerlackor, ty det skulle bringa lycka, särskilt om de var av den vita sällsynta sorten. Ja, det fanns mycket vidskepelse i landet.
 

Ändå var vägglössen en ännu värre plåga som det inte var så lätt att få bukt med. De frodades i timmerväggarnas mossa, vilken användes i stället för drev mellan stockarna. En del hittade på att ställa sängbenen i fotogenburkar för att ohyran inte skulle kunna krypa upp i sängarna. Men det hjälpte föga, för vägglössen var så sluga att de släppte ner sig från taket. I denna bostad såg vi åtminstone inga vägglöss.
 

Erik organiserade snart en gymnastikgrupp, och jag fick anställning som biträde i bokhandelsavdelningen. Förutom böcker såldes där även mat och kläder. Där fanns mest finsk litteratur, ty här bodde inte många ryssar, ortsbefolkningen bestod av karelare, som talade ren finska medan man i Petrozavodsk talade karelska. I lokalen fanns mitt på golvet en stor ugn där det eldades hela dagen med långa vedklabbar, men trots det var där så kallt att vi hade ytterkläderna på. En av de anställda, en liten ung grabb, lärde mig räkna på kulram som användes allmänt i hela Ryssland, räknemaskiner fanns inte.
 

Gymnastikgruppen som Erik bildade, blev snart vältränad och hade uppvisningar. Det fanns en teatergrupp också, som uppträdde med små pjäser. Vid festligheter sjöngs det finska folkvisor och dansen tråddes till fiol och dragspelsmusik. Jag tyckte här var trevligt, det kändes nästan som om man skulle ha varit i Finland; man hörde knappt någon ryska alls. Erik anordnade också skidtävlingar. Trots att platsen var en liten by hände så mycket att det aldrig blev långtråkigt.

För Erik blev arbetet besvärligt, inte för att folk i allmänhet ogillade verksamheten, nej tvärtom, många anslöt sig till hans gymnastikgrupp och deltog i de skidtävlingar, som han anordnade. Problemet var den lokala partiordföranden, en finländare som hette Sundman. Han var en mycket osympatisk typ, som alla var rädda för och som ingen vågade stöta sig med. Han ledde teatergruppen, och eftersom han delade lokal med Erik, blev följden att Erik fick det allt svårare. Sundman lade nämligen oftast beslag på lokalen, och som den pamp han var, lyckades han sabotera för Erik. Det slutade med att Erik gav upp, och vi sökte oss tillbaka till Petrozavodsk sen han fick ordnat en anställning där genom sina överordnade och kallats tillbaka. Sundman blev senare häktad och försvann.

 

Nästa kapitel >>>