| |
Att resa i Ryssland var alltid
mycket besvärligt. Stationerna var fulla av folk väntande på att få
biljetter, och de kunde få vänta i flera dygn. Där låg de på golvet
vid sina bylten, och ofta var de både smutsiga och lusiga efter lång
väntan. Man fick passa sig för att inte bli nerlusad. Luften var
tjock av den starka mahorkaröken, en rysk tobak. Ibland kördes alla
ut, det var razzia på tjuvar som var ute efter något att stjäla.
Den som hade ''kommandirovka" papper
på att de reste på uppdrag, kom först i kön för biljetter. Blev det
sedan några biljetter över kunde privatpersoner också få köpa
biljetter. Det hände ofta att inte en enda biljett såldes utöver de
som hade ''kommandirovka". Tågen var alltid överfulla. Genom mutor
kunde man naturligtvis alltid få det man behövde.
När Erik återvände från
gymnastikkursen blev han placerad högt uppe i norra Karelen, på en
ort som heter Kiestinki. Biljetter fick vi utan någon större
svårighet; han reste ju på uppdrag. Vi reste med tåg till Louhi och
därifrån med lastbil till Kiestinki. Det var kallt att
sitta på flaket bland tunnor och säckar; vi virade in oss i filtar.
Som resesällskap hade vi en kvinna, Ida Bagge, som bodde där uppe.
Hon hade ingen an- knytning till Sverige, trots det svenska namnet.
Hos henne skulle vi få ta in tills vidare, så att vi inte skulle
behöva leta efter nattlogi då vi kom fram sent på kvällen. Vi kom i
sam- språk med henne på stationen i Petrozavodsk och hade således
sällskap hela vägen. Vi tyckte vi haft tur som stött på henne.
Nästa dag blev vi tilldelade ett rum
i en bondgård. Vi bar dit vårt bagage och gick sedan på bio, då det
inte var roligt att sitta i ett helt omöblerat rum. När vi återvände
hem och tände lyset, hörde vi liksom ett sus och såg massor av
kackerlackor som rusade utefter tapeterna. Erik slet av sig en
galosch och började slå mot tapeten för att avliva så många som
möjligt av odjuren, men de gömde sig bakom tapeten och ugnen. Jag
var vettskrämd och tänkte att här kan vi väl inte övernatta. Jag
var rädd att odjuren skulle krypa in i öronen vilket hade hänt en
svensk enligt vad jag hört. Men inte kunde vi mitt i natten ge oss i
väg någonstans efter logi. Vi fick vackert stanna, och jag bäddade
mitt på golvet med våra resväskor under oss för att inte behöva
ligga direkt på golvet. Nästa dag bad vi Ida att få övernatta hos
henne, medan vi frös ut kackerlackorna. Vi ställde en hink med
vatten i ugnen, och när det frös till is var också kackerlackorna
döda. Efter tre dagar kunde vi flytta tillbaka. På golvet låg
mängder av kackerlackor, som vi sopade upp. Jag drömde mardrömmar en
lång tid därefter. Jag fick veta, att gamla ryssar, när dom flyttade
till ny bostad, tog med sig en tändsticksask med kackerlackor, ty
det skulle bringa lycka, särskilt om de var av den vita sällsynta
sorten. Ja, det fanns mycket vidskepelse i landet.
Ändå var vägglössen en ännu värre
plåga som det inte var så lätt att få bukt med. De frodades i
timmerväggarnas mossa, vilken användes i stället för drev mellan
stockarna. En del hittade på att ställa sängbenen i fotogenburkar
för att ohyran inte skulle kunna krypa upp i sängarna. Men det
hjälpte föga, för vägglössen var så sluga att de släppte ner sig
från taket. I denna bostad såg vi åtminstone inga vägglöss.
Erik organiserade snart en
gymnastikgrupp, och jag fick anställning som biträde i
bokhandelsavdelningen. Förutom böcker såldes där även mat och
kläder. Där fanns mest finsk litteratur, ty här bodde inte många
ryssar, ortsbefolkningen bestod av karelare, som talade ren finska
medan man i Petrozavodsk talade karelska. I lokalen fanns mitt på
golvet en stor ugn där det eldades hela dagen med långa vedklabbar,
men trots det var där så kallt att vi hade ytterkläderna på. En av
de anställda, en liten ung grabb, lärde mig räkna på kulram som
användes allmänt i hela Ryssland, räknemaskiner fanns inte.
Gymnastikgruppen som Erik bildade,
blev snart vältränad och hade uppvisningar. Det fanns en teatergrupp
också, som uppträdde med små pjäser. Vid festligheter sjöngs det
finska folkvisor och dansen tråddes till fiol och dragspelsmusik.
Jag tyckte här var trevligt, det kändes nästan som om man skulle ha
varit i Finland; man hörde knappt någon ryska alls. Erik anordnade
också skidtävlingar. Trots att platsen var en liten by hände så
mycket att det aldrig blev långtråkigt.
För
Erik blev arbetet besvärligt, inte för att folk i allmänhet ogillade
verksamheten, nej tvärtom, många anslöt sig till hans gymnastikgrupp
och deltog i de skidtävlingar, som han anordnade. Problemet var
den lokala partiordföranden, en finländare som hette Sundman. Han
var en mycket osympatisk typ, som alla var rädda för och som ingen
vågade stöta sig med. Han ledde teatergruppen, och eftersom han
delade lokal med Erik, blev följden att Erik fick det allt svårare.
Sundman lade nämligen oftast beslag på lokalen, och som den pamp han
var, lyckades han sabotera för Erik. Det slutade med att Erik gav
upp, och vi sökte oss tillbaka till Petrozavodsk sen han fick ordnat
en anställning där genom sina överordnade och kallats tillbaka.
Sundman blev senare häktad och försvann.
|
|