|
Efter Gertruds död tog jag
anställning på en syfabrik i närheten, där jag fick sy enkla kjolar;
alla likadana. Nu när jag hade egen inkomst slapp jag sälja av de
knappa ransonerna som jag tidigare gjort. Vi utlänningar hade det
betydligt bättre än urbefolkningen och "överhopparna" (finnarna),
genom den så kallade insnabb affären (inostranni snabshenie - utlänningsförsörjningen). Där fick vi ransonerade varor som socker,
smör, mjöl, kött, oåtkomliga för ryssar och finnar annat än möjligen
genom svarta börsen. De fick klara sig på surbröd, 4 hekto om
dagen och ingenting annat. När jag första tiden försökte äta av
surlimpan fick jag blemmor i munnen; så sur var den.
Överlöpare (perebesjik) kallades de
finnar som olagligt tagit sig över gränsen. De blev dömda till minst
tre års förvisning och skickades till någon kall, avlägsen ort,
såväl kvinnor som män. De hade det mycket svårt. Barnadödligheten
var mycket större hos dem än hos andra utlänningar. Särskilt
dysenteri härjade bland barnen; den var svår att få bukt med, barnen
dog ofta. Likaså härjade TBC.
Ryssarna var naturligtvis bittra när
de såg våra privilegier, men hade vi inte fått våra ransoner, skulle
vi dött som flugor. Anledningen till förmånerna var att invandrarna
var eftertraktade med sin yrkeskunnighet och erfarenhet av industri-
och byggnadsarbete. De hade också egna verktyg och även maskiner som
de fört med sig.
I insnabb affären stod alltid en vakt
vid dörren. Man fick visa upp sin ransonbok, såvida man inte var
igenkänd av vakten. Ibland försökte någon ryss slinka in genom
dörren, kan- ske bara för att se vad som fanns där inne, men denne
blev omedelbart och ofta, som jag tyckte, lite bryskt avvisad.
Eftersom vi utlänningar haft kläder och tyger med oss till det nya
landet, fanns i början inte behov av sådant eller hade vi helt
enkelt inte råd att köpa. Vi kunde byta en del av sådana ransoner
med ryssarna, vilka var illa rustade. Vi fick då i stället mjölk,
potatis och annat som inte fanns i vår affär.
Vi utlänningar var inte så väl sedda
av många bland befolkningen på grund av våra förmåner. Det talades
förmodligen om det i hemmen, eftersom barnen ibland kunde ropa
"finka" eller "amerikanska" efter oss. Vi få svenskar smälte in i
massan av finnar och amerikanare. De unga pojkarna var eftertraktade
av de ryska flickorna; de var ju bättre klädda än de egna och kunde
alltid bjuda bättre. Många ryskor gifte sig med utlänningar i hopp om att få en
drägligare tillvaro.
I andra delar av Ryssland var nöden
större. Jag minns till exempel två svenska flickor, Göta och Svea
Holmström, som kommit från Svenskby i Ukraina. Vi arbetade senare
tillsammans på en glimmerfabrik 1933. De berättade om fruktansvärd
nöd, de hade till och med saknat bröd, fastän Ukraina var ett av
Rysslands bördigaste områden. Men kollektiviseringen hade farit fram
hårt och trots svår torka måste kolchosen ändå lämna den fastställda
kvantiteten säd till staten. Att kolchosens bönder sedan svalt togs
ingen hänsyn till. Det var Chrusjtjov, som på den tiden bestämde
där! Svea hade fått skörbjugg och blödde från tandköttet samt hade
blånader på benen. Göta var också utsvulten men inte så illa däran
som systern.
Det fanns också en så kallad
"guldaffär", där man kunde handla med guld, silver och utländsk
valuta och en affär för begagnade kläder fanns, där man kunde sälja
sina gamla kläder. Jag sålde en charmeuseklänning som jag inte
längre tyckte om för 50 rubel. Alltid ett litet bidrag till den usla
ekonomin. Lönerna var så knappa, att man alltid måste försöka skaffa
en extra slant på något vis. En gång sålde jag ett paket te för 7
rubel på torget. Visserligen dök det upp en milis, men när min
väninna som följt med i egenskap av tolk förklarade, att jag var
utlänning och att det var min egen ranson jag sålde, ryckte han på
axlarna och gick. Spekulation var förbjuden och bestraffades, men då
skulle man ha köpt upp varan av någon person och sedan försökt sälja
den till ett högre pris.
Medan Erik var i Leningrad besökte
jag och systrarna Raita från Koskullskulle ibland
ungdomsklubbsmötena (komsomols möten). Där hade man bland annat
krigsövningar; deltagarna var klädda i uniformer liknande
soldaternas. Eftersom jag inte var medlem kunde jag inte delta i
dessa. Men systrarna övertalade mig att lämna in ansökan till
klubben, som var finskspråkig. Efter viss tvekan lämnade jag in min ansökan; jag tänkte på den gemenskap
man fick där. Men jag fick aldrig något svar, troligen beroende på
att vi flyttade till annan ort. Detta hade jag all anledning att
vara tacksam för, ty medlemskapet skulle ha inneburit en massa
skyldigheter, lydnad samt påtryckningar.
Andra slags möten var
studiecirklarna. Vi som inte kunde ryska hade egna svenskspråkiga
cirklar i början, där man skulle sätta sig in i Rysslands politik;
vi fick också hemläxor. Cirkeln leddes av Gustav Rosengren från
Stockholm, som till yrket var skomakare och hade fört med sig egen
skomakarmaskin. Hans hustru Anna deltog i cirkeln, liksom Pågreb,
far och son, också från Stockholm. Alla dessa återvände snart till
Sverige. De hade kvar sina svenska medborgarskap.
Andra deltagare var Henny
Vuontisjärvi och Birger Seppälä från Kiruna, Magnhild Karlsson, Axel
Miller, Hans Krykordz och Winter en finlandssvensk. Henny dog i
magtuberkler en kort tid efter krigets utbrott, hennes syster hade
dött tidigare i lungtuberkulos. Birger Seppälä hämtades av NKVD,
hemliga polisen, återkom aldrig. Likaså försvann Krykordz utan
livstecken. Axel Miller häktades efter krigets utbrott och dömdes
till tio års slavläger och måste efter strafftiden stanna kvar på
samma plats i ytterligare fem år, och först efter 15 år var han lika
"fri" som vi. Kursen upplöstes snart.
Männen hade lättare att delta i alla
möten och kurser ty det 'var ju kvinnan som skötte hemmet och
barnen, köade i affärerna, stickade och sydde. Det var många gånger
ett konststycke att laga mat av de knappa ransonerna.
Många kvinnor var bittra på sina
män, ty det var kanske mannen som bestämt att de skulle emigrera.
Även om det rådde arbetslöshet i alla andra länder, så var ändå
levnadsstandarden där mycket högre, och där hade de sina hem som
de nu lämnat för en spottstyver. I Ryssland var allt så annorlunda
och svårigheter mötte överallt, inte minst på grund av en
svårhanterlig byråkrati. Männen började dricka mer; även sådana som i hemlandet hade varit
absolutister föll för frestelsen. Detta medförde gräl och
skilsmässor.
Ibland undrade de äldre fruarna hur
det kom sig, att inte jag klagade. Jag svarade som det var, att jag
inte haft något eget hem förrän jag kom hit. Jag hade bott hos mina
föräldrar; Erik och jag hade ju inte hunnit bilda ett eget hem.
Vi yngre hade det lättare att blunda
och övervinna svårigheterna.
|