Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 4 - Erik på kurs i Leningrad  
     
 

Ett par veckor senare antogs Erik till en tremånaders kurs för gymnastikledare i Leningrad. Jag blev förstås inte glad hur skulle jag klara mig ensam med barnet, vår lilla Gertrud? Det skulle bli svårt både ekonomiskt och praktiskt. Men jag ville ju inte stå i vägen för Eriks utbildning med möjlighet till lättare arbete. Han fick 100 rubel i stipendium; det räckte visserligen nätt och jämnt till hans uppehälle, men det fick gå på något vis. Han hade bett våra kanadensiska vänner hjälpa mig och även låna mig pengar, om så behövdes. Han lämnade mig allt vi hade kvar av hans lön och semesterersättning. Eftersom jag är mycket ekonomisk av mig, klarade jag mig utan att låna.

Våra grannar hade en utvecklingshämmad dotter, som kunde komma hem med karlsällskap på natten. Jag tyckte det var otrevligt och var dessutom rädd för vad hon kunde ställa till med. Därför flyttade jag till en annan avbalkning i ett annat rum, där en ungkarl bodde. Han var tyst och stillsam, störde aldrig och hade aldrig med sig nattfrämmande. En annan fördel var, att man gick genom matsalen för att komma in i rummet, dörren öppnades inte direkt ut. Matsalen städades och värmdes upp av ett gammalt par, som var så uselt klädda och såg så svaga ut, att man tyckte synd om dem. Efter en tid blev de förvisade eftersom de ansågs vara kulaker. Stackars människor!

Avståndet till affären var långt, tre kilometer, och några färdmedel fanns inte, inte heller barnvagnar fanns att få. Jag måste bära barnet på armen och ha en ryggsäck för matvarorna. Fördelen med att ha ett spädbarn med sig var, att man slapp stå i kö. Jag hade heller inte orkat stå i den hemska trängseln med barnet på armen. Man fick först köa vid disken, där varorna vägdes upp, sedan vid kassan och så åter vid disken för att få ut varan.

En dag lyckades jag ordna så att grannflickan satt vakt hos Gertrud, medan jag gick till affären. J ag varnade flickan för att ge henne något att äta. På natten vaknade jag av att dottern grät, och när jag kände på henne var hon brännhet, och jag såg att hon var svårt sjuk. J ag bad grannfrun se efter Gertrud medan jag skyndade mig till arméförläggningen alldeles i närheten, för att ringa efter en läkare. En officer hjälpte mig, men han hade svårighet att få en läkare att komma till ett litet barn; de menade att man kunde komma med barnet till läkaren. Men då hotade officeren med att ringa upp GPU, hemliga polisens beteckning, om läkaren inte kom omedelbart.

 

 
Min första dotters begravning 1932
 

Min första dotters begravning 1932

 

Mycket snart kom en kvinnlig fältskär (i Ryssland fanns fortfarande fältskärer), som undersökte dottern och sedan smorde in hennes rygg med någon salva, det var allt. Jag påpekade genom tolk, att barnet hade grön avföring; jag förstod, att det måste vara något med magen och misstänkte att flickan gett något åt Gertrud. Att smörja ryggen hjälpte inte ett dyft.

Klockan två på eftermiddagen dog Gertrud. Nu kände jag mig alldeles ensam och övergiven. Hon hade varit en levande varelse som jag haft att pyssla om, och som fanns där, andades och levde. Grannarna försökte trösta mig så gott de kunde, och jag måste lugna ner mig; vad kunde jag annat göra?

En snickare i huset snickrade en kista och tillsammans med en väninna klädde vi den med vitt tyg, som jag haft med mig från Sverige. (Kistor fanns inte att köpa, inte heller möbler eller husgerådsartiklar.) Sen bars kistan, prydd med vilda blommor, av barnen i huset till kyrkogården på andra sidan gatan. Mina kanadensiska vänner följde mig i sorgetåget. Erik kunde inte komma till begravningen för kursen var så intensiv; förresten hade han inte råd.

Nästa kapitel >>>