Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap. 3 - Till Petrozavodsk  
     
 

Jag reste till Karelens huvudstad Petrozavodsk i februari 1932. Meningen var att jag skulle få sällskap med andra emigranter från Kiruna, men eftersom de dröjde med sin avfärd reste jag ensam. Redan i Boden hade jag tur att träffa på ett finskt brottarlag, som jag kände. De hade varit i Kiruna och tävlat tidigare, och eftersom Erik också var brottare, hade vi umgåtts en del. Med en av dessa brottare hade jag sällskap ända till Helsingfors, vilket kändes tryggt för mig. J ag var ju bara arton år och inte alls resvan. Hade endast gjort en skolresa till Narvik.

Kalle Jaakko i Kiruna hade skrivit till en god vän i Lenin- grad och bett honom möta mig, då jag anlände. Mycket riktigt en man som hette Aro, dök upp på perrongen, så snart jag hunnit stiga av tåget. Han var finlandssvensk och parti- medlem i ganska hög ställning; det förstod jag senare, när jag såg hur snabbt han kunde ordna min biljett till Petrozavodsk. Aro bodde med sin familj på sjunde våningen i ett hyreshus där hissen var ur funktion sedan revolutionen. Det var jobbigt att traska upp för alla dessa trappor, som var extra höga, eftersom huset var gammalt och lägenheterna hade högt i taket; man var knäsvag, när man väl kom upp. Familjen var mycket vänlig mot mig och det gav en känsla av trygghet. Nästa kväll åkte jag vidare längs Murmanskbanan till Petrozavodsk, dit jag anlände dagen därpå. Erik hade tagit ledigt från sitt arbete och mötte mig på stationen. Han tackade mina reskamrater som tagit hand om mig och sedan bar det i väg in mot staden i lastsläde. Den enda buss som fanns då hade redan hunnit avgå, eftersom det tog tid innan jag fick ut
bagaget.

Vår bostad låg en bra bit bort från stationen. Vi färdades mellan förfallna stugor, en del nersjunkna i marken. Det liknade rena landsbygden och till sist frågade jag Erik om vi inte snart kom till stan. Han pekade mot några vitlimmade tvåvåningshus och sa att det var centrum i Petrozavodsk.

Jag kunde inte fatta, att jag befann mig i en stad med bortåt 70 000 invånare. Kiruna med sina 20 000 invånare verkade faktiskt större. Förutom dessa tegelbyggnader i centrum och några timrade tvåvåningshus var husen mycket oansenliga. Vi kom så småningom fram till vårt hus, en lång envånings timmerbyggnad med en hög bro längs hela långväggen. Huset var tänkt som lagerlokal åt insnabbaffären för utlänningar.

Vi gick uppför trapporna och kom direkt in i rummet. Det var stort och mitt på golvet stod ett långt bord med bänkar hopsnickrade av tjocka plankor; längs väggarna var enkla järnsängar uppradade. Vid varje säng hängde männens kläder på väggen, några garderober fanns inte. I ett hörn fanns en stor tegelugn som värmde upp hela rummet. Bredvid dörren stod en stor vattentunna. Vattnet kördes hit med häst i en ännu större tunna som skulle räcka till alla som bodde i huset. Sedan bars vattnet upp med hinkar. Vattenledningar fanns endast i några hus i centrum. Uppe i ett hörn fanns en högtalare som öste ut propaganda men också vacker musik från radioorkestern, som bildats av unga emigranter.

Jag tyckte det liknade ett guldgrävarläger, som man sett på filmer i Sverige. Jag hade förflyttats långt tillbaka i tiden!
Jag var trött, eftersom jag inte sovit en blund under resan från Leningrad i rädsla för att bli bestulen. I Sverige hade jag blivit varnad för tjuvar.

Erik ville att vi genast skulle gå och registrera oss som gifta. Fastän jag var så trött och skulle behöva vila, gav vi oss iväg IV den anledningen att Erik annars skulle bli tvungen att ta ledigt en dag till och förlora av sin knappa lön. Vid registreringen förekom inga som helst ceremonier. Vi steg in i ett stort rum, där en kvinna satt bakom ett bord. Hon skrev in våra namn i en stor bok och satte en stämpel i våra pass som bevis på att vi var gifta. Efter att ha betalt avgiften, tre rubel, var allt klart. Så enkelt gick det till. Inga vittnen behövdes. Jag kunde behålla mitt flicknamn, om jag ville, men jag tänkte att i så fall tror dom i Sverige att jag inte är gift, så jag valde Eriks efternamn, Hyvönen.
Lite av fest blev det ändå när vi kom hem och blev bjudna till en grannfamilj på kaffe. De ville önska mig välkommen till Ryssland. Då jag första gången såg vår bostad, var alla de andra på sitt arbete. Kanske var det därför rummet verkade så rymligt. Det visade sig nämligen, att vi skulle dela det stora rummet med elva ungkarlar och två familjer.

Med bräder hade varje familj avbalkat en del av rummet för egen del. Vår del låg i mitten av två andras avbalkningar. För att få del av värmen fick väggen inte nå upp till taket. Sängen hade Erik tillverkat av några bräder upplagda på bockar. De tre resväskorna jag hade med mig fick tjäna som bord. Något annat rymdes inte i vår avbalkning. Det mesta fick uträttas ute i rummet. Där lagade jag vår mat på primus- kök, som vi skaffade oss och där tvättade vi våra kläder, tvättstugor fanns inte. Där hölls också ofta de obligatoriska mötena samt "politotjoba" - undervisning i politik, vilket var mycket viktigt att alla deltog i, särskilt var det männens skyldighet. Kvinnornas var att sköta hemmet förutom arbetet. Större möten hölls i matsalen, där de ensamstående männen intog sina måltider. Maten kördes dit från ett centralkök.

Jag hade inte väntat mig någon lyx, tvärtom. Erik hade skrivit att jag inte kunde ha något så dåligt, att jag inte kunde ta det med mig, en undermening om att allt dög. Jaakkos som varit där redan 1920, men återvänt till Kiruna, sa också att jag skulle ta med mig allt jag kunde, såsom skurborste, synålar o dyl. Tre resväskor var proppfulla av saker jag fått hemifrån och av vänner.

En fru som bodde vägg i vägg med oss städade och eldade på ungkarls sidan av rummet. Det hände, att jag också gick och stoppade ved i ugnen och fick då se små kryp som rörde sig på ved klabbarna. Jag frågade Erik vad det var för djur och fick veta att det var kackerlackor. Jag hade trott att kackerlackor var större efter mors beskrivning av dem hon sett på båten till Brasilien.

Det fanns bara en bastu i hela stan; där fick man stå i kö flera timmar för att få bada. Men de karelare som hade egna stugor hade vanligen en egen liten bastu som man kunde få använda mot ersättning i form av ved eller annat i utbyte...

Visst hade vi det trångt och obekvämt, men jag tyckte att många hade det värre. I andra rum såg jag att familjerna hade byggt sängar i två våningar och med hjälp av förhängen avdelat rummet för att hålla isär eget och andras. Jag klagade aldrig utan var ganska nöjd med tillvaron. Jag tyckte trots allt att livet var spännande och händelserikt inte så enformigt som i Kiruna. Här var man ju tvungen att delta i så mycket och hade alltid folk omkring sig. Männen blev ofta på söndagarna kommenderade till oavlönat skogsarbete, då normerna inte var uppfyllda.

Vi flyttade snart till ett annat rum i samma hus. Där fanns en avbalkning, vilken var lite större och ljusare, även om vår vrå också där saknade fönster. Där födde jag vårt första barn, en dotter, två månader efter min ankomst. J ag blev dålig på natten men var inte säker på att det var dags, men Erik skyndade sig efter en ambulans för jag var oförmögen att gå. Han bad också grannfrun se till mig. Med en lastbilschaufförs hjälp lyckades Erik fort få tag på en ambulans, där en barnmorska medföljde. Innan ambulansen anlände var barnet redan fött med grannfruns hjälp, och allt hade gått bra. Men efter framkomsten till sjukhuset fick jag vänta så länge på en bädd att jag höll på att svimma. Först när Erik började gorma åt dem blev det fart på personalen och en säng ställdes mitt på golvet, där jag fick krypa ned. Så skönt det kändes - alla besvärligheter var glömda!

 

Nästa kapitel >>>