Jag föddes den 28 maj 1913 i Argentina. Fick förutom mina svenska namn även namnet Rosario efter staden där jag föddes. De andra emigranterna avrådde mor att ta mig med sig på resan. De ville adoptera mig, ty de tvivlade på, att jag skulle klara den långa färden med livet i behåll. Men mor ville naturligtvis inte lämna mig.
Under båtresan blev jag ordentligt förkyld. Min mor som själv var klen och dessutom blev sjösjuk, orkade inte alltid ta hand om mig, utan det var ryska emigranter som passade mig och gav mig rom mot hostan.
Detta var mina första kontakter med ryssar. Ingen anade förstås då, att jag skulle hamna i Ryssland en gång i framtiden.

Återresan gick fortare och var inte alls så besvärlig och äventyrlig som resan till Brasilien tre år tidigare. Båtresan tog bara tre veckor, sedan fortsatte färden tillbaka till Kiruna.
I Kiruna fick min far anställning i gruvan hos LKAB, först som lastare men senare som borrare och ortdrivare. Under sin semester tog han andra jobb och var bl.a. med om att bygga skolan i Jukkasjärvi. När kommunistiska partiet bildades 1917 anslöt han sig som medlem. Medlemskapet behöll han till sin död. Han var en riktig idealist, alltså ingen brödkommunist som fikar efter fördelar och privilegier. Han värvade prenumeranter åt "Norrskensflamman" och ägnade mycket av sin tid åt partiet.

Mamma däremot var ointresserad av politik, hon tyckte att sådant var tidspillan. All hennes energi gick åt till att hålla nöden utanför dörren, vi blev ju med tiden en stor familj på elva personer. Med sin sparsamhet och förmåga att hushålla såg mamma till att det aldrig gick någon nöd på oss. Vi växte upp på renkött och renlever och lite fisk emellanåt, mestadels sik. Pappa köpte upp styckade renkroppar, som såldes billigt då, för det ansågs inte fint att äta renkött. Nu är det ju mer en delikatess. På vintern förvarades det fruset i visthusboden, men på våren saltade mamma ner det och därefter torkades det. På så vis hade vi billigt kött året om.

Men bolagets enrummare började bli för trång för en så stor familj, och pappa hörde sig för om han kunde få lån från banken för att bygga oss ett hus. Han skaffade borgensmän, familjefäder, som kände min far väl och visste att han var skötsam och plikttrogen. Banken godkände borgensmännen och pappa fick lånet.

 

Min familj år 1917, Själv står jag längst till höger.

Så småningom byggdes huset, där vi behöll två rum och kök för egen del och hyrde ut resten för att kunna amortera lånen på huset. Här fick min yngste bror se dagens ljus, så nu hade far tolv personer att försörja.
Jag gick sju år i skola samt i fortsättningsskola. Jag hade gärna fortsatt, om jag inte varit så hämmande blyg. Far uppmanade mig också att fortsätta, men eftersom ingen av mina bästa kamrater tänkte gå vidare, så ville inte heller jag. Annars hade jag nog klarat av realexamen, jag hade lätt för mig i skolan och läroböckerna var ju gratis för oss mindre bemedlade. Mitt favoritämne var matematik, men jag tyckte också mycket om att läsa språk.

Det var ont om arbete för flickor i Kiruna, så jag skötte hushållet åt två bröder, som hyrde rummet i vår uthuslänga. En gång dök där upp en tredje man. Han var arbetslös och saknade bostad och för att få tak över huvudet fick han stanna hos bröderna tills vidare.
Han var målare till yrket, tävlade i brottning och såg trevlig ut. Han hade finskt medborgarskap, men eftersom tiderna i Finland var ännu sämre än i Sverige hade han kommit till Kiruna för att söka arbete. Något arbetstillstånd lyckades han inte få varför det blev svårt för honom många gånger. Att ta sig tillbaka till Finland var visst inte lönt, han hade spelat arbetarteater där och sysslat med andra aktiviteter, som gjort honom mer eller mindre svartlistad. Kanske hade han fått problem med Lapporörelsen som börjat växa till sig då i slutet av 1920-talet. Han hette Erik Hyvönen.

Redan från början var det uppenbart att Erik hade ett gott öga till mig. Vi dansade till dragspelsmusik i ungkarlarnas rum, och där frågade han, om jag ville gå ut med honom. Jag svarade nej; han var för gammal tyckte jag. Han var nio år äldre.
Dessutom var det också det att han var finne. Att sällskapa med en finne hade jag aldrig tänkt mig. Det verkade främmande för mig på något vis. När han nästa gång upprepade sin fråga svarade jag återigen nej. "När går Du med mig?" frågade han då. "Aldrig" svarade jag hastigt. Men i all tysthet hade jag fäst mig mer och mer vid honom, fastän jag knappt vågade erkänna det för mig själv ens. En kväll frågade han på nytt, och då kunde jag inte längre motstå mina känslor utan gav med mig och så började vi sällskapa.

Från den stunden fäste vi oss mer och mer vid varandra. Ibland hade Erik små tillfällighetsjobb som målare. Efter en tid lärde han sig också skomakaryrket och med det hankade han sig fram nödtorftigt. Mamma såg inte med blida ögon på att jag sällskapade med en utlänning. Hon trodde väl att det skulle föra med sig obehag, ja, att han gjort någonting i Finland och sedan stuckit undan rättvisan. Pappa däremot kom redan från början bra överens med Erik; det gjorde han för övrigt med de flesta människor.

Erik hade inte råd att köpa mig någon förlovningsring. Jag sa, att det inte spelade så stor roll. Jag tyckte inte att han skulle köpa ring till mej, när han inte hade något arbete. Arbets- lösheten växte ju hela tiden. I gruvan arbetade de nu bara tredagarsvecka och många hade blivit avskedade. Depressionen skapade en dyster bild av framtiden och tvingade folk att pröva alla tänkbara utvägar.

Erik fattade ett beslut som väl ingen ens kunnat drömma om att fara till Ryssland. Han ansökte om visum i all hemlighet; inte ens jag fick veta om det. Hur har kommit på denna ide, vet jag inte, men det var inte obekant för honom, att ryssarna sökte folk till olika orter i Karelen. Särskilt sökte de yrkeskunnig arbetskraft, och precis som Brasilien en gång haft värvare ute, så hade även ryssarna värvare, som uppmanade folk att emigrera. Naturligtvis talade de inte om de verkliga förhållandena utan rosade istället och talade om arbetarnas förlovade land och om uppbyggandet aven arbetarstat.

När Erik berättade, att han skulle till Ryssland, blev jag inte alls glad. Ryssland lät så främmande och avlägset. Aldrig hade jag ens i min vildaste fantasi drömt om att emigrera dit. På Amerika hade jag tänkt ibland men Ryssland - aldrig.
Erik for i oktober 1931. Vi hade då hållit ihop i tio månader.
När han kommit fram och vi börjat brevväxla, skrev jag till honom och avslöjade att jag väntade barn. Jag kunde egentligen inte skriva finska; jag stavade orden som de lät när man talade, men tydligen förstod han, eftersom han genast förberedde min ankomst till "Sovjetiska mönsterrepubliken Karelen".

Nästa kapitel >>>