Om sidan laddats utan ram -  Klicka här!
  Kap 1 - Minnen från resan Kiruna - Sydamerika  
     
 


I början av 1900-talet reste värvare runt i Sverige för att skaffa arbetskraft till Sydamerika. Det lovades fri resa och en jordbit samt annan starthjälp vid framkomsten. Det var många som lockades av dessa löften om en bättre tillvaro i Brasilien. Det var många familjer i Kiruna och runt omkring som nappade, när dessa agenter dök upp för att värva nybyggare till Brasiliens urskogar.

Min far Oskar, född den 19 november 1882, var gruvarbetare i Tuoluvaaragruvan, men han hade alltid drömt om ett eget jordbruk, bondpojke som han var från byn Nuoksujärvi i Tornedalen. Han var inte rädd för att hugga i, han hade god fysik, en lång och reslig kropp, var gladlynt och frimodig.

Min mor Augusta, född den 28 maj 1884, hade som elvaåring kommit från byn Muonio, en gränsby på finska sidan, för att arbeta som barnflicka, senare som piga något annat fanns ju inte för flickor på den tiden där uppe. Hon var inbunden men mycket ekonomisk, kort till växten, mycket händig i det mesta som gällde hushållet och hade god smak.

Någon egentlig skolgång hade mina föräldrar aldrig fått, min far hade i likhet med min mor bara gått i skola i två veckor. Att räkna, läsa och skriva hade de lärt sig på egen hand.
Att min mor kunde gå med på fars planer att flytta till Brasilien, har jag mycket svårt att begripa, för hon var ju inte alls lagd för så drastiska omvälvningar utan föredrog mera strama tyglar. Trots allt beslöt mina föräldrar att sluta sig till emigranterna. Möbler och större hushållsartiklar sålde de för en spottstyver, och allt annat packades ned. Mina syskon var då två och tre år gamla, samt yngste brodern endast tio månader.

Resan påbörjades i november 1910. De tog tåget till Trelleborg, vidare till Sassnitz och därifrån till Hamburg. Denna bit av resan bekostade emigranterna själva. I Hamburg inkvarterades de på ett emigranthotell med fritt uppehälle i väntan på båtens avgång. Där vistades de i en veckas tid. Sedan packades de ihop på en tysk lastångare och den besvärliga resan begynte. Maten på båten var ytterst olämplig för de små barnen, den var starkt kryddad och i stället för färsk mjölk fick de bara kondenserad.

Närmare ekvatorn blev hettan olidlig och sjösjukan härjade. Det var bara ett fåtal män som klarade sig från den. De fick ta hand om alla barnen och passa dem så gott de kunde. Två spädbarn dog under resan. Det ena barnet begravdes i havet, sedan det fästs vid en brädbit med segelduk och en sten bundits fast för att liket skulle gå till botten. Kaptenen läste en bön över barnliket. Det andra barnet dog närmare land, så det fördes i land, och befolkningen där kom med en kista.
Föräldrarna fick inte lämna båten och kunde således inte vara med på begravningen.

Efter många andra besvärligheter kom de efter ungefär en månad fram till Rio de Janeiro. Omgivningarna var så underbart vackra, att emigranterna tyckte sig ha hamnat direkt i paradiset.
Men resan och strapatserna var inte slut ty nu fortsatte man in i viken i mindre båtar. Pôrto Alegre var nästa mål, och därifrån fortsatte resan med tåg till Sankta Maria och vidare med tvåhjuliga kärror, förspända med fem-sex mulåsnor.
Färden gick över slätterna, pampas som det kallas där. Det fanns inga vägar, kärrorna skakade och hoppade, så de stackars emigranterna blev helt omskakade; de vuxna försökte då och då stiga av kärrorna och gå till fots.
Hettan var olidlig och törsten besvärande. Vatten drack de ur den minsta lilla pöl de kunde komma åt, även om det såg misstänkt ut. Det var väl på grund av det dåliga vattnet som min far fick tyfus. Natten tillbringades under bar himmel.
Runt omkring sprang vilda kor och andra djur, men allt avlöpte utan missöden. På natten föll det så mycket dagg att filtarna var alldeles genomvåta på morgonen. Färden gick vidare nästa dag till en plats som heter Guarana, om jag inte minns fel. Där fick emigranterna vila ut en vecka, innan färden gick vidare på samma sätt och ännu en natt tillbringades ute i det fria. Men nu hade de i alla fall fått tält med sig. Oturligt nog började åskan gå åtföljd av ösregn. Tälten var så otäta att både vuxna och barn blev genomvåta. På morgonen torkade de sina kläder framför lägereldar. Resan gick vidare utefter Uruguayfloden. Till slut kom de fram till bebyggelse. Ett stort skjul med jordgolv fick här bli emigranternas härbärge. Där fick de göra det så bekvämt de kunde för sig på golvet.

Strax intill fanns en liten lanthandel, som ägdes aven svensk familj. De hade även några kor, så de små barnen äntligen kunde få lite mjölk. Men korna mjölkade dåligt, för här hade man inte kor för mjölkens skull, utan för köttets och skinnets. Befolkningen åt mest kött och drack te. Mjölk och smör användes ytterst lite.
Teet sög man upp ur ett slags träkärl med sugrör. I handelsboden fick emigranterna handla på värvarnas bekostnad. Familjen som innehade denna lanthandel hade emigrerat hit omkring år 1890. De hade vant sig vid förhållandena och var nöjda.
Sedan emigranterna vilat sig, fortsatte färden, men nu med roddbåtar, och till slut anlände de till ett litet samhälle. Även där träffade de svenska familjer som emigrerat för 20 år sedan.
Far ordnade så att mor och småttingarna fick stanna hos en av dessa familjer. Själv fortsatte han tillsammans med en familj, vilken hade åtta barn samt en annan familj som hade två barn och en ungkarl. De gav sig iväg längre in i skogen, där de avsåg att röja mark för odling och sätta upp sina bopålar. Där fanns ett skjul som blev deras tillfälliga bostad. De sågade ner träden och brände allt. Efter mycket slit och arbete var jorden färdig att odlas. Jorden här var mycket bördig. Sko- gen, som var en riktig urskog, var så tät att man inte kunde komma fram ett enda steg utan yxa.
Men så började åter besvärligheterna nu i form av översvämningar, som kom så hastigt att man inte ens hann fly undan.

Det hade hunnit bli vinter och det var regnperioden som börjat. Min far och de andra emigranterna var i skogen, då de fick se att floden svämmade över; regnet öste ner som om himmelens portar var öppna.
Alla skyndade till det skjul de hade byggt och samlade ihop sängkläder och proviant. Därefter klev de upp på taket. Där tillbringade de två dygn, innan vattnet sjönk så mycket, att de kunde inta skjulet igen. Provianten hade minskat och de beslöt att två man skulle fara till samhället för att handla mat. Till sin besvikelse såg de då att broarna hade ryckts med av vattnet. De gjorde då i en hast en flotte, som kunde bära en man. Far som var den ende simkunnige, tog av sig kläderna och band fast ett rep runt midjan samt fäste den andra änden vid flotten med den andre mannen och skulle så simmandes ta sig fram till den andra stranden. Vattnet stod ännu högt i skogen och far simmade både länge och väl, för att om möjligt hitta en öppning som han kunde komma igenom, men skogen var så tät att det var omöjligt.

 Uttröttad måste han simma tillbaka dragande på flotten med mannen. Han var mycket nära att dras med av strömmen, men i sista stund fick han tag i ena hörnet av skjulet. Vad skulle de göra nu? Hjälp från samhället kunde de ju inte vänta sig, för där visste man inte om deras belägenhet. Det var bara att sitta och vänta på att vattnet skulle sjunka ytterligare. Men tvärt om började vattnet åter stiga och nu med ännu större hastighet. Återigen klev de upp på skjulets tak och tog med sig allt som fanns kvar i matväg samt sängkläderna. Vattnet hotade dem även här på taket; kvinnorna och barnen började gråta, ty de trodde att de skulle drunkna. Intill skjulet växte en hög palm; männen gjorde i hast ett golv av flotten uppe i trädet och hissade upp en mjölsäck, salt och kaffe, vilket var allt de hade kvar. Sedan klev alla upp i trädet och satte sig på flotten. De hade tagit med litet torv som de fuktade för att golvet inte skulle ta eld då de eldade på en plåtbit för att grädda plättar.

Min far som simmat omkring i vattnet var alldeles genomfrusen. Han virades in i filtar och fick dricka hett kaffe för att inte bli förkyld. Så satt de där i väntan på att vattnet skulle sjunka. När vattnet nådde ända upp till en decimeter från flaket trodde alla att deras sista stund var kommen. Men lyckligtvis började vattnet sakta sjunka. Alla andades ut de hade vistats tre dagar på flaket innan de kunde ta sig ner igen. Till slut kunde de bege sig till samhället för att hämta proviant.
Där berättade mor, att de inte varit utsatta för översvämningen. De "gamla" emigranterna hade tagit hand om henne och barnen. Deras boställe låg högre upp.

Så snart far hade byggt en hydda, flyttade mor med barnen också dit. Golvet var bara tilltrampad jord, far hade snickrat ihop britsar i två våningar. Barnen fick ligga i den övre britsen. En gång hände det sig, när min mor gått till en grannfru i ett ärende, att hon hörde skrik från min äldsta syster. En orm hade lyckats kräla in genom en springa i väggen. Mor och grannfruns man rusade till, och mannen lyckades avliva ormen med ett yxhugg. Min syster slapp undan med bara förskräckelsen.
Nu började också klimatfebern härja. Dödligheten bland spädbarnen var störst. Min mor och mina två systrar insjuknade. Far hade legat sjuk i två veckor på grund av förkylning, som han ådrog sig, då han simmade omkring i det kalla vattnet; han svävade mellan liv och död. Min moster som följt med, dog här i klimatfeber. Efter ett år insåg far att det var bäst att flytta på sig igen och söka upp en trakt, där klimatet var bättre. Far hade inte haft ont av värmen, och han trivdes bra, men min mor och syskonen led mycket av värmen.
Far hade under detta år fått en skörd av majs m.m.

Tillsammans med många andra emigranter beslöt de att flytta över till Argentina, till staden Rosario. Där kom de åter i kontakt med svenskar, som varit bosatta där i långa tider. Dessa hjälpte till med att ordna arbete för min far. Han fick anställning på en firma för vattenledningar. Här trivdes alla mycket bättre. Av de "gamla" emigranterna fick de så mycket frukt de ville. De hade nämligen egna villor med frukt- trädgårdar och hade det ekonomiskt bra. De tyckte synd om dessa nya vilsna emigranter och förstod väl deras svårigheter. De hade ju själva haft det besvärligt i början.

Mina föräldrar vistades här i 1 1/2 år, men mor trivdes inte riktigt utan längtade tillbaka till Sverige.

De beslöt att resa tillbaka.

 

Nästa kapitel >>>